Att få vara liten igen

Vissa dagar längtar man tillbaka till när man var liten. Då ens bekymmer var vem man skulle leka med eller vad man skulle önska sig i julklapp.

När man var sjuk blev man uppassad och fick ligga i soffan och titta på film. En hand som kände på pannan och en tröstande röst som sa att allt skulle bli bra. Få känna sig ännu mindre. Fick presenter som tidningar och choklad så att man inte skulle ha tråkigt.

Längtan och spänningen inför jul. Allt i huset förvandlades till en varm plats med ljus överallt och små tomtar. En julgran med ljus och köket luktade både skinka, köttbullar och knäck... Allt bara hände. Utan att jag behövde oroa mig för att allt skulle bli perfekt. Det var så spännande att vakna upp på julafton. I julstrumpan låg paket och lycka när man öppnade dem och visste att det väntade fler... Under julgranen låg många paket.

På julen var det tradition att åka på dopp i grytan... antingen var vi hos mormor och morfar eller hos mormors syster. Då träffades hela släkten, på mammas sida. På eftermiddagen delade vi på oss och vi fortsatte med mormor och morfar. Det var spännande med alla paket och tomten som kom. Dagen efter blev det lek med alla sina nya saker.

Att få vara liten och inte ha så många bekymmer.  Inte behöver oroa sig. Allt löste sig. Om man drömde en mardröm fick man en varm kram och en röst som sa att det bara var en dröm. Nu kan den mardrömmen vara verklighet.  Människor som försvinner och bara lämnar saknad efter sig.

Ibland längtar jag tillbaka ... då man var liten. Då livet var en lek. Då de man älskade levde. Då inget ont skulle hända. Känslan då man somnade på kvällen med ett leende på läpparna.

Min barndom var trygg och jag levde i en bubbla, där inget ont kunde hända. Den bubblan sprack när man blev tonåring. Då kom verkligheten ifatt.

Att kunna leka i timmar och göra sin egen värld. Veta att allt blir bra.

Nu är jag vuxen... nu är det jag som ser till att julen blir spännande och ljusen är tända. Nu är det jag som håller handen på barnens panna och säger att allt blir bra.

När jag ligger sjuk är det jag som ska se till att det finns mat på bordet, läxor bli lästa, saga blir läst och barnen somnar. Ibland vill jag vara liten igen... och bara få vara sjuk...

Känner redan saknaden

Känner redan att jag kommer sakna mina jobbarkompisar!  De betyder så mycket. Även om det varit tufft på jobbet så har vi hjälpts åt och fått prata av oss. .. de har gett mig så otroligt mycket. Lycka, skratt och gemensamhet. Att vara en grupp... ha ett gemensamt mål... ha roligt och hjälpas åt. Nu splittras vi... och jag kommer att sakna dem. Så otroligt mycket! Ni vet nog inte vad ni betytt för mig och vad ni gjort för mig. Att känna sig omtyckt... att känna denna glädje.

Att lämna er är jobbigt, att inte få vara en i gänget... att vara eran arbetskamrat. 

Det känns... det gör ont.

Jag hoppas bara att jag får ha er kvar i mitt liv... nu när det har börjat. .. nu när jag behöver er.

Jag har haft turen att få träffa er, jobba ihop och prata mer er... Ni är underbara, speciella... Jag kommer sakna er!

Jag har precis börjat förstå att det är sant... att det är Slut. .. att vi inte kommer jobba mer ihop. 

Men jag har en dröm, om den blir sann och jag hittar tillbaka till det jag kan... det jag är utbildad som... då har jag vunnit... då är jag lycklig. Att ha klarat mig tillbaka dit. Att jag kan få chansen att uppfylla min dröm... att få vara den jag är och bli uppskattad som den... om jag har den turen så har resan varit värd detta...  även om man har fått förlora många och kämpat sig igenom svårigheter så är jag på rätt väg...

Det känns ändå som jag haft en räddande ängel hos mig... att jag ändå kan se framåt och känna glädje och längtan...

Men jag kommer sakna er!

Allt känns tomt

Idag känns allt så tomt... det känns konstigt att veta att man snart inte ska åka till jobbet mer. Inte träffa sina arbetskompisar... inte få träffa de boende. Jag började i augusti/september förra året. Över ett år. Så mycket jag har lärt mig. Många skratt och endel sorg. När någon går bort har varit den tuffa biten.

De boende har varit som en extra familj, de ersatta min mormor som gick bort för två år sedan. Jag gav de boende det som jag skulle gett mormor. Jag kommer sakna dem med.

Jag har lärt mig mycket detta året, även om mig själv. Och att inte vara så blåögd... det får jag fortsätta träna med...

Att gå till jobbet och träffa sina jobbarkompisar, de har gett mig styrka. Jag har fått lära känna SÅ underbara personer.

Just nu känner jag mig så tom... rädd och förvirrad... vad gör jag nu? Hitta något nytt... nya arbetskompisar... jag vill ju ha mina gamla arbetskompisar... snyft!

Det kommer bli en tuff tid nu framöver. .. att veta vad man ska lämna... alla man ska lämna. Jag hatar avsked!

Försök tänka positivt... men känslan vill inte komma...

Jag visste väl att detta skulle hända... men trodde in i det sista ... men så blir det inte. Jag är inte undersköterska. .. jag är bara jag...

Men är så glad för alla jag lärt känna, allt vi kämpat för och lyckats med...

Att fått känna att jag var någon... kunde något. .. men tydligen bara under en viss tid.

Jag känner mig tom.

Vilken upplevelse

Hemkommen från en otrolig helg! Denna helgen kommer jag leva på länge. Vilka minnen och vilken känsla.

Vi började resan med ett besök på Lilla Laxen där bakadpotatis med laxskagen blev våran mat. Där träffades vi, Roines släkt och vi. Sedan fortsatte vi till Hotell Heden i Göteborg.

Rummen var små men mysiga. Vi träffades alla 17 i ett av rummen... helt plötsligt förvandlades rummet till en bastu... Pust vad varmt det blev... Så en dusch och sedan gjorde man sig iordning... alla i varsitt rum alltså ;)... eller par... Musik på, lite cider och sminkväskan ... tiden då allt bara är perfekt... Förväntan och spänningen...

Så var det dags... ett "möte" med Jerry Williams !  De andra gick till Kajskjulet men 30 min gång nysminkad och med höga skor..  nej tack! Jag ringde pappa, som bor i Göteborg och han var så snäll och körde mig och två till dit. Innan han kom satte vi tre oss i baren och drack världens godaste "rosapantern" :) ♡. .. En trevlig pratstund fick vi med :).

Vi hamnade nära scenen. .. och jag hade turen att få lära känna tre underbara människor. De var helt fantastiska!  Jag hade SÅ trevligt.  Det var längesedan jag kände mig så glad. Lycklig. Allt var helt perfekt. Maten var gudomlig och alla Goa skratt! Att människor kan få en tycka om sig själv, känna sig nöjd... Tack! Jag kommer leva på detta länge! Hoppas ni får vila öronen nu... jag pratade nog på regält. .. Förlåt ;) ... men åh vad jag gillar er!

Och inte nog med allt detta... så kom Jerry Williams ... Wow alltså! Han är ju helt otrolig! Vilken upplevelse! Vilken känsla! Jag var helt trollbunden, sista låten han spelade... Vilken kväll!

När vi var påväg hem till hotellet fick vi göra ett stop. Jag hade så otroligt ont i mina fötter... Aldrig mera dessa skor! Så eftersom jag knappt han in genom dörren innan jag slängde av mig skorna... fick jag bara beställa vatten från baren... Hon hade tydligen aldrig fått sån skoskav!

Men jag tackar henne dagen efter,  att de sista glasen var vatten... lite trött och seg var man... mycket intryck och en del gott att dricka... kroppen är inte så van vid detta... så vi hade tur som bokat en natt till... så det blev en vilodag i sängen :)... På kvällen var jag sugen på kebabrulle och vi hittade en pizzeria i närheten.. Den var riktigt god!

En riktigt lyckad helg med minnen för livet! Och en känsla jag vill ha kvar länge! En av de bästa helgerna jag haft! Tack alla inblandade! :)  ♡

Lyssna på kroppen

Här ligger jag och tycker synd om mig själv. Helt färdig i kroppen, halsen gör ont, näsan ringer och huvudet värker... Dåligt samvete för att man lyssnar på kroppen och sjukanmäler sig torsdag och fredag. Känner att om jag ska bli frisk så måste jag vila upp mig. Lyssna till kroppens signaler... men inte känns det bättre nej.

Jag har inget tålamod och känner mig bara sur... orkar inte med mig själv. Trist att inte orka något...

Så här ont i huvudet har jag aldrig haft. Visst, det var en tuff helg på jobbet, så det är väl inte så konstigt... men usch vad jag ogillar detta...

Det blir ju inte bättre av att jag ligger och tänker på allt jag inte hinner göra eller orkar göra...

Som tur är Roine hemma nu och kan ta hand om barnen... så jag verkligen får vila
Har inte gått ur sängen än... och klockan är halv fyra...

Det är roligare att vila när man är frisk... nu känns det bara som ett måste...

Men nu måste jag lyssna på kroppen så det inte blir värre...

Du vet väl om att du är värdefull

Min mamma. Vi har varit med mycket du och jag. Haft en tuff tid och en gång var jag tillochmed nära att förlora dig. Vi har våra småbråk men blir sams igen. Vi är lika, vi tänker lika.

Du betyder mer än du tror. Du ser när något är fel och vill alla väl. En mormor alla skulle få ha. En person med stort hjärta. Du har varit med om otroligt mycket men ändå är du en positiv person. Även om sjukdomen och operationen gjort dig trött, glömsk mm... skulle jag inte vilja byta dig mot någon... Du är perfekt som du är!

Vi kan prata om allt, och du har alltid funnits för oss... både för mig och min bror. Vi har mycket att tacka dig för.

Visst kan vi bli irreterade på varandra och säga saker vi inte menar... men vi vet var vi har varandra. Och blir sams igen.

Att få ha dig hos oss... med oss... få vara tillsammans. .. det är något som jag ofta tar förgivet. Det kan gå så fort. Det vet vi. Men ibland när något jobbigt händer så stannar man upp... blir rädd... tänker...

Du vet väl om att du är värdefull...

Jag är dålig på att tala om det för dig... men du betyder mycket... allt för mig. Att du finns.

Att prata minnen och framtid. Skratt och gråt.

Du vill så mycket men kroppen säger stop. Du har fått lära dig att lyssna på kroppens signaler. .. men du kämpar... varje dag. Du vill göra så mycket mer... men du gör mer än nog. Du finns, du ser och du bryr dig.

Du vet väl om att du är värdefull! 

En trygg uppväxt har du gett oss... att allt sedan blev kaos var inte ditt fel. Många år innan det gick åt rätt håll igen.. Många tårar och många samtal... men du fanns där och gav inte upp. Vi kämpade tillsammans.  Skilsmässa,  dödsfall och mycket mer... vi kämpade oss igen det. Vi kämpar än. Vi har alltid haft varandra.

Du har bevisat att genom att bry sig kommer man långt. Att hellre ge än att få. Du ser möjligheter istället för hinder, du hittar lösningar. Du finns där.

Du vet väl om att du är värdefull!

En person som alltid hjälpt alla andra, tänker på alla andra,  glömmer ofta bort dig själv. Omtyckt och rolig. Lätt att prata med och en bra lyssnare. Du är du.

Du vet väl om att du är värdefull!

Jätteviktig

Det här med allt prat om vikter finns och pratas om överallt. Jag blir knäpp... Jag blir mer och mer kritisk mot min egen och tänker knappt på annat. När jag ser på kort på mig själv så kan jag haja till ibland... jag har fått för mig att jag är jätteöverviktig och ser ut som en ballong... Men då ser jag ju mig... det är jag.. det är sån jag ser ut... jag tillochmed får börja säga till mina tankar att vara lite snäll mot mig själv.... Allt detta prat om vikt har förstört min syn på mig själv. Jag blir arg!

Jag till och med drömde inatt att jag var på en av barnens skola och de satt i en ring och pratade om deras vikter... att vissa skulle tänka sig för vad de åt och att de hade tävling om att gå ner i vikt. De pratade om dem som om det var något fel med dem... jag blev arg i drömmen och sa- ska inte ni lära barnen att tycka om sig själva? ... men de tittade bara på mig som om jag var konstig.  Det var en hemsk dröm... den känslan att se barnen och hur de blev bemötta.... en dröm, jag vet! Men vart är vi påväg... Ska en som väger mer vara mindre värd? ...

På tv, Facebook,  tidningar... allt detta prat om hur du går ner... gör om sig mm. Jag vill inte ta åt mig, vill inte känna mig mindre värd, inte missnöjd mm... men jag drars med... mina tankar, mina känslor... Hur man ska se ut för att bli accepterad. Det är ju hemskt... och detta ska våra barn växa upp i...

Att bli nöjd med sig själv är inte lätt om allt annat säger något annat...

Men jag vet att när man är sjuk... då har man bara en önskan... att bli frisk... Annars har man hur många önskningar som helst... Men för vem?!

Hörde en äldre tant som pratade om att hon hade två magar. ..jag log. Det ska ju vara naturligt :) ...

Jag försöker äta mer rätt mat... men gillar ju gosaker... men man måste ju börja någonstans. .. och först och främst vill jag äta rätt så jag inte blir/är så trött... och att tänka sig för ibland... Men frågan är fortfarande ... vem gör jag det för?

Den berättelsen om ett barn som hör sin mamma prata om vikten ... negativt ... överviktig... och barnet tittar på henne och kramar om henne...- du är inte överviktig du är Jätteviktig! ;) ...  I endels ögon syns man som person och inte kilo...

En dag med mycket känslor

Imorgon fyller Hampus 9år. Helt otroligt vad fort tiden går. Nio år. Han går i trean nu... jag kom ihåg när jag gick i trean... och nu är jag mamma till en som går i trean... konstig känsla!

Hampus är en go kille med mycket tankar och funderingar. .. Han vet vad han vill och tål inte att bli orättvist behandlad. Gillar att retas med sin lillasyster. Så en helt vanlig kille ;) ... men för oss speciell. Våran Hampus.

Från att varit försiktig och lite smårädd till en tuffing som vet vad han vill. :) Åt rätt håll alltså. Även om viss språk inte är så roligt... men när han inte är arg så är han så förståndig. Då vet han vad som är rätt och fel.

Mycket Ipad tid ... men han lär sig en hel del... och det har blivit bättre. Nu blir det lite lek också. :)

Hampus har växt otroligt mycket i våra ögon, både på längd och som person. Går upp tidigt och aldrig några problem med att åka till skolan. Matte är något han är speciellt bra på :)... det har han inte fått av mig...

Imorgon jobbar jag hela dagen men presenter är köpta och jag hinner sjunga för honom innan jobbet. Tror att han kommer bli glad för sina paket. :) ...

Man blir lite rädd för hur snabbt det går. Ändå länge är han hemma på kvällarna mm men det går fort dit... då man inte har samma koll och det skrämmer mig.  Så även om det är rolig att de blir äldre som kommer den tiden närmre och närmre.

Men hoppas att Hampus får en trevlig dag imorgon. :) Älskade Hampus!

En fin kille med glimten i ögat. Omtänksam och pratglad.  Fantasi och drömmar. Vilja och känslor ... skratt och gråt. En underbar kille! Med lite trots mm men det hör ju till...

När det regnar hela dagen

Fick höra igår att vädret skulle bli dåligt... regn och åska. Jaja tänkte jag. Det går nog snabbt över... haha, tji fick jag. Hela dagen har det regnat. Glömde tala om att vi är på Kos och hade förväntat oss fint väder hela veckan... inte en dag med regn hela dagen... Fick information att det inte regnat sedan i midsommar och då bara några droppar... Så det finns regn att ge ;) ... Nä nu är det inte roligt. Halva dagen hade gått bra... men hela, och regn hela tiden... Luften är varm, lite åskvärme. Det går sitta ute under tak... men den positiva känslan om att det kommer gå över är borta... håller nu tummarna att inte de sista dagarna blir såhär :( ...  De första timmarna tänkte man... vi kan inte görs något åt det, bara gilla läget. .. men nej! Jag gillar inte läget... Jag vill ha sol och bada i poolen... Jag vill inte bli blöt från himlen. 

Vi har haft kanondagar sedan i fredags... när vi kom till Kos... Men hade inte räknat med detta. Tur att barnklubben finns. Både på förmiddagen och eftermiddagen. Särskilt idag, då de behöver lite annat att göra.

Maten är bra... men så synd att den inte är varm... knappt jummen. Annars hade det varit gott. Glass och frukt finns massor :). Trevlig personal och massa svenska turister. Ledarna på barnklubben pratar svenska och och är jättetrevliga. Polly och Mino kommer på besök ibland. Det gillar barnen.

Vi har mest varit vid poolen. Nära till bar och restaurang. Vilka härliga dagar vi haft... men idag är det ett minne blott ...

Idag har vi mest suttit under tak och till och med vilat, då barnen varit på klubb. Nu börjar Hampus se dålig ut... feber. 38.3. Det blir bara bättre och bättre :/ ... inte alls deprimerad eller ;)... pust...

Nu ska vi snart ut i regnet och gå i vattnet... ska äta på en annan restaurang som ligger högt upp...

Regnet fortsatte så vi fick ha handdukar över oss ... blött blött... Restaurangen var fin... men utsikten hade varit finare om det var fint väder. Hampus kunde inte äta så mycket, Hanna tjatade och kladdade med maten... mamma kunde inte äta på grund av att hon var så rädd för katten som sprang omkring där.... så jag höjde glaset och skålade för denna underbara dag ...

Vägen hem var nästan lika blöt... men det blev en tidig kväll med trötta barn, varav ett febrigt... så lite tet innan de varvade ner och lyssnade på ljudbok...

Jag och Roine varvade ner med en bok och en ljudbok  :) ... en lugn kväll... Hoppas verkligen på en fin dag imorgon... humöret är inte på topp en sån här dag... och hoppas att febern på Hampus försvinner...

Ett monster har flyttat in

Några månader tillbaks så har våran sjuåring förvandlats till ett monster... Hon skriker och säger emot. Säger -och!? ... Hon och hennes storebror bråkar ofta och slutar oftast i tårar... och skrik...

Du har ett hjärta av guld och ditt skratt smittar av sig... men ditt humör... Du vill väl och är väldigt pratglad... Nyfiken och påhittig. Pysslar och sjunger gärna.

Ibland känns det som om någon bytt bort våran trots-Hanna mot ett monster... Du har så mycket ilska inom dig... och svårt för att släppa det som hänt.

Ofta vet jag ej vad jag ska göra... Du blir så fruktansvärt arg... och alla är dumma. Du kämpar med dig själv och vi saknar våran Hanna... Du har en tuff tid att gå igenom... vi med! Jag önskar så att den ilska försvinner snart... Vi är så lika du och jag... jag känner din ilska... men önskar att den minskar...

Du är en tuff tjej som ändå är lite osäker. Du är snäll och omtänksam, rolig. Du kan leka... länge och älskar att pyssla. .. Det är denna ilska och långsinthet vi vill minska... hoppas att det försvinner snart...

När du föddes såg vi en stark tjej med egen vilja och envis som en åsna ;)... Du visste redan då vad du ville. Svårflörtad men när du log så smälte man. Du har alltid sett upp till din storebror... även om du nu vill byta ut honom mot en ny...

Du har många kompisar och är duktig i skolan. Är morgontrött och svårt för att koppla av på kvällen. Du funderar mycket. Gillar inte avsked. Har svar på tal och hör det du vill höra.

Jag älskar dig min lilla Hanna... hoppas att vi tillsammans kan mota iväg monstret som bor inne i dig...
 

Vem försöker jag lura!?

Jag försöker lura mig själv att vara nöjd med mig själv. Jag vill känna mig nöjd... men vem lurar jag. Man jämför sig med alla andra snygga och smala... och vill gömma sig... All reklam hur man ska se ut, hur man går ner mm. Jag vet att jag är lat... Trött och äter hellre gott än nyttigt... Försöker tänka mig för... men jag blir glad av choklad. Jag vet att det bara är jag själv som kan ändra på mig.. jag som måste göra jobbet... jag vet... jag tänker ofta... att nu ska jag börja... men sedan sätter jag mig hellre i soffan än att gå på crosstrainen... När man ser snygga kläder och sedan provar dem så sjunker självförtroendet och man hänger tillbaka kläderna... Jag försöker tänka att jag ser ut som jag gör... och acceptera det eller gör något åt det... jag vill... men orken finns inte där. Jag är ofta så trött. Jag har skaffat stegräknare och försöker klara mina steg... och det gör jag ofta... men sedan är jag så trött, så jag vill bara sova.

Så många gånger man önskat att se ut som sina jobbarkompisar. .. som skulle kunna bli modeller allihop ♡♡♡...

Jag vet att det bara är jag som kan göra något åt det... jag vet... men försöker... Jag ska börja... snart...

Åh vad jag är avundsjuk på människor med bra självförtroende. .. jag vill ju vara nöjd och inte "bry" mig... men har långt dit...

Jag vill ändra mig... men har inte den kraften än... önskar jag haft den...

Så att se kort på sig själv är jobbigt, då man fyller hela fotot... Oj, ser jag ut så...

Förlåt, men har nyss provat kläder och de satt inte riktigt som jag trodde... då blir känslorna starkare... och självförtroendet sämre...

Vissa dagar känns såhär... andra dagar bättre... det går upp och ner... Bara jag som kan göra något åt detta, jag vet...
Ska bara försöka hitta känslan, orken och mer motivation...

Hur är vi mot varandra

Ibland händer det något som får en att undra... Hur är vi vuxna mot varandra egentligen. Var går gränsen. Hur illa kan vi göra varandra.

Har precis varit på ett föräldramöte där de pratade om kränkning, mobbing mm. Att vi ska lära barnen i tid vad som är okej och ej. Hur vi ska vara mot varandra.

Tycker att berättelsen om en klass som får varsitt papper att skrynkla ihop och sedan försöka stryka ut igen... är en så bra jämförelse med mobbing. .. Att en som blir mobbad och sedan "blir" accepterad igen... har fortfarande "veck" blir aldrig lika slätt igen...  Det sätter sina spår. Inget kan bli ogjort... Typ något sådant.

Man ser och hör så mycket... Hur kan vi trycka ner varandra så? Att ord kan göra så ont, jag vet... Ord som gör en ledsen, arg, sårad... en besvikelse.

Att se en person må dåligt och inte kunna göra något... känna sig maktlös... Vilja men inte kunna. Vi kan inte blunda mer!

Hampus kom hem en dag och berättade att man får inte prata om barnen/vuxnas vikt mm, att de är tjocka eller smala... De kan bli ledsna.

Så bra att de börjar prata om sådant i skolan, det är viktigt att börja någonstans. .. och att alla är bra som de är... men så kommer den ena efter andra på nätet,tidningen och tv, med förstora kroppsdelar och fylla ut på olika ställen... och samtidigt ska man säga; du är fin som du är... Hur får vi våra barn att tänka så, när de hör om alla som förändrar sin kropp... för att passa in.

Världen är grym... vi människor gör den grym... Samhällets syn... våran syn... Vårat sätt. .. att bedöma och ge oss rätten att bedöma ...Såra...

Att ta bort någons lycka, sin trygghet och vardag... Är som att sparka undan någons ben... och lämna allas tankar obesvarade... Oro, rädsla... chock.

När man läser om unga som tar sitt liv för att andra människor tror sig vara bättre... det är skrämmande. Nätmobbing. .. Det fanns inte när vi var små... Nu kan unga må dåligt utan att vi får reda på det... tystmobbing... osynlig för oss men en mardröm för den drabbade...

Att stoppa mobbing i tid... prata mycket om det. Med barnen, med varandra. Hur man ska vara mot varandra... Både vuxna och barn. Hur är vi mot varandra?

En resa till värmen

Vilken lyx, att få åka till Grekland, Hydrele Beach - Pythagorion - Samos, utan barn... bara jag och min man. Att få vara "vi" ett tag. Inte bara mamma och pappa. Vårat äktenskap behövde en spark i rak riktning, och än så länge känns det riktigt bra.

Kvällen innan vi åkte var det lögn att somna.... Hanna var lite ledsen, ville inte att planet skulle krascha... inte jag heller! När jag lade mig så hade jag sådan ångest... hjärtat slog extra fort och tänkarna på allt jobbigt kom... vad som kan hända mm ... så inte många timmars sömn innan klockan ringde vid tre...

Trött men ändå med längtan och förväntan. Resan gick bra. Men oron satt kvar... konstigt att åka utan barnen mm. Men de ska ju få resa i september... men hade ändå någon oro i kroppen.

Vi möttes av värmen... Vilken värme! Först blev jag lite negativ och kände att det inte kändes bra... Men det var nog bara värmechocken och tröttheten som spökade... Dagen efter kändes allt bra och håller man sig i skuggan så går det bra ;) ... för varmt är det. Har inte badat så mycket sedan vi var i Turkiet en julimånad.... men åh vad skönt!!! Älskar havet... och Grekland. :)

För att komma till havet från hotellet fick man gå över en väg. Så det var nära och bra. Vid poolen var vi bara två gånger och då bara fikade vi... poolen var full av barn... hade barnen varit med så hade vi nog badat där med... men utan barn så lockade tystnaden och havet :) ...

En kväll trotsade vi värmen och gick till hamnen... det tog ca 30 min. .. och det blev blött... pust! Men de firade dagen då  Grekland blev fri från Turkiet så de skulle ha fyrverkeri och tända en båt... vi hann itid och fick vara med och se detta... Häftigt och vackert! ... Sedan 30 min hem igen... då hade det blivit mörkt...

Maten är ok, särskilt fetaost och tzaziki :) ... glass, melon till efterrätt... Enkel drinkar blir det, San Francisco mm... och vatten, massa vatten.

Vi ligger vid havet från morgon till kväll, sätter oss i baren när det är svårt att hitta skugga... Solstolarna kostar 3euro styck och man får ha handdukarna till kl 18.00... Sedan sitter vi utan hand dem... det är fortfarande för varmt att gå upp till rummet... Restaurangen öppnar 19.00 men vi brukar gå upp från havet då... Restaurangen ligger precis vid havet. Det är så vackert! Även baren ligger bredvid havet, där får vi dricka drinkarna. .. ingen alkohol vid havet... jaja, det de inte ser ;) ...
Sola, bada, vila, ljudbok, äta och dricka... det är semester det! Inga tider, inga bråk och bara vara... Det känns så rätt att vara vi... så det går ju åt rätt håll... Nu vet man att det är värt att kämpa. :)

Stenig strand... bara sten. Varma stenar. Så det gör ont i fötterna. Köpte badskor, ett måste om man vill slippa smärtan i fötterna...

Smink på kvällarna kan man glömma, om man inte vill se ut som en clown...

Sa jag att jag trivs! Älskade Grekland! SAMOS :)

Jag har lärt mig snorkla :)... lite panik först, men vad kul! Att flyta på madrassen är inte hellre helt fel ;) ...  Lite otäckt att veta att de stora fiskarna simmar närmast land... och de kan bitas... det gör inte ont, men man blir rädd... Vattnet är så klart så att man ser botten hela tiden. Så härligt vatten! Så vackert! :)

En vecka var lagom. Sista dagen längtade man hem. Vi lämnade ett soligt Samos och begav oss mot ett mindre varmt Sverige...

Att tillhöra någon

Denna veckan har fått mig att se det positiva i vårat förhållande. Att det är värt att fortsätta kämpa när det är jobbigt. Vi är olika, vi tycker olika... men vi älskar varandra. Vi har två underbara barn tillsammans. Vi har massa minnen och en framtid... om vi båda fortsätter att kämpa. Vi måste hitta vårat mål, och jag tror vi är på samma väg...

Att få vara bara vi har gjort mycket. Jag känner mig trygg igen... Jag vet varför det blev vi. Jag ser framtid igen. Vi ser en framtid.

Att bara vara vi... med lyx i en vecka. . Gör att jag känner längtan till barnen och vardagen igen.. jag/vi har vilat upp oss. Det behövs. Men nu kan jag längta igen. .. saknar våra hjärtan ♡♡... Förstår de som säger att man inte är hel utan dem... Jag är lyckligt lottad... :)

Ett jobb där jag trivs och kan göra nytta... en familj som betyder allt ... ett hem som jag älskar och djuren som fyller det tomma. Ibland glömmer man allt man har. Nu vet jag att jag kan skratta mig lycklig.... även om vi haft mycket tråkigheter och många motgångar... men om jag lever just nu... just nu är jag lycklig! :) Ett hem att komma hem till. En familj som bryr sig... jobbarkompisar som betyder mycket och även jobbet... de boende, nu är jag tillbaka... utvilad och full av längtan...

Att skriva av sig

Fjärilsmamma... det var namnet som kändes som jag... min blogg. För det första var det på grund av min tatuering, som är tre fjärilar och blommor. Sedan läste jag om vad fjäril betydde;

                       Fjäril
Det här är ett starkt tecken på en
ny början på ett högre plan.
Precis som fjärilen
kommer fram ur sin kokong,
kan det betyda att du träder fram
med en ny skönhet och en ny medvetenhet
att du går in i en period av
pånyttfödelse och transformation.

Fjärilen är en mycket gammal symbol
för själen och till och med för själva livet.
En fjäril kan också symbolisera glädje
och lycka.

Och det stämde in på mig... Jag föddes på nytt och började "leva" igen. Från en inbunden kokong som ville gömma mig från omvärlden förvandlades jag till en fjäril som ville se världen. Få ut mer av livet. Så www.fjärilsmamma.blogspot.se passade bra. :)

Att skriva, det har jag alltid gjort. Även om det går till överdrift ibland... men att hålla det inom mig går inte längre. .. jag gjorde det ett tag, och det förstörde mycket... att hålla allt inom sig är inte bra. Tillslut sluter man sig helt och vill stänga in sig... men jag tog mig ut. Och mycket på grund av att jag fått prata och skriva av mig. Det är jag. En öppen bok säger en del... men hellre det än en bok som aldrig blir läst. Jag finns!

Www.fjarilsmamma.blogspot.se
min blogg, mina ord... mina känslor.

Augusti

Så var det augustimånad vart har juni och juli tagit vägen? Regnat bort ;) ... sommaren blev inte riktigt vad jag tänkt mig men jag ska inte klaga. På tisdag åker jag och Roine till Grekland, utan barn... vi behöver lite tid ensamma tillsammans. Det har varit ett tufft år men vi är på rätt väg nu. Tror det är viktigt att bara vara vi också... Barnen tycker att det ska bli roligt med mormor och morfar som barnvakt. (De ska få åka till Grekland med oss i september :) ) Annars hade vi inte åkt utan dem nu...

Det har varit mycket inomhus denna sommaren... lite småutflykter. Jag tror inte att barnen har lidit så mycket... de har fått ha semester och fått lugna dagar... lekt med kompisar mm... När det varit för kallt i poolen så fick de bada/leka i badkaret... det mesta går att lösa... men mycket syskonbråk... det hör väl till... men det är väl normalt. Fast nu ska en vecka i värmen bli skönt... :)

Jag trodde jag skulle hinna med en massa saker i sommar, men det känns som om man inte hunnit och pga vädret. Det är skillnad när det är varmt och soligt...

Börjar längta tillbaka till jobbet, de boende och mina underbara jobbarkompisar.  Tror att det kommer bli en bra höst. :)

Ett nytt akvarium blev det i sommar (ett begangnat) Istället för 60l så har vi nu ett 200l akvarium. Äntligen kan vi ha lite större fiskar. Så på kvällarna sitter jag med min ljudbok och en filt och tittar på mina fiskar... det är rofyllt... man blir lugn och det är så fint att titta på. Även barnen gillar det.

Augusti månad. Snart höst... Sommaren är kort, det mesta regnar bort... det stämmer i år...

Minnen

Det är konstigt att tänka tillbaka på tiden då man var liten. Men ibland träffar man personer som får ens tankar dit. Minnen. Allt som hänt däremellan. .. den tiden... Det känns så overkligt. När alla de som är döda nu, de levde. Känslorna, saknaden. Hur tankarna har ändrat sig, känslor.

Vilka personer som man har träffat och som har gjort påverkan på en.. både positivt och negativt... men det har format mig till den jag är idag... på gott och ont ;).

Att man kan träffa vissa personer och även om det gått massa år emellan så känns det som igår... Det känns så bra, så naturligt att prata... och att minnas. Minnen är viktiga ... Gemenskap. 

När jag tänker tillbaka på husvagnssemestrarna i Falkenberg med mormor och morfar fylls jag av både glädje och sorg. Lycka att fått vara med men sorg av allt man förlorat nu. De flesta som såg mig växa upp och kände mig som liten... är borta. Jag får själv hålla dessa minnen kvar... I mormors ögon var jag den snälla duktiga flickan, morfars flicka... Många andra har sett mig i tonåren... ;) ... det är inte den person jag är idag... Fast ändå inte den lilla snälla flickan Heller. .. Men när jag såg mig själv i mormors ögon (innan mina tonårsutbrott) såg jag något fint. Saknar henne!

Man ser att åren gått på barnen, något som man själv alltid hörde innan... nu säger man det själv. Fem år går fort. Otroligt fort. Vad har hänt på fem år... Jag saknar gemenskapen mer än jag trodde. Minnen... barndom och likheter.

Mina barn får aldrig uppleva det som jag fick. De lever i en annan tid, en annan värld. Jag kan sakna den tiden ibland. Att vara barn... Den vuxna världen kan vara så grym.  Även om man kan påverka en del så finns det mycket man är maktlös till.

Att få somna utan rädsla och ångest. Slippa mardrömmarna om flykt och död.

På den senaste tiden har jag fått otroliga jobbarkompisar! De betyder så mycket! Mer än de tror. Jag är så glad att jag har dem! Och ett jobb. Känslan av att komma till jobbet och känna sig hemma. Känslan av att få ha semester och veta att man kommer tillbaka. Känna längtan igen! Att sakna sitt jobb och jobbarkompisarna. Denna tiden. Nya minnen.

Rädd för det okända

Nu är det snart bara en vecka kvar till sommarlovet. Barnen börjar längta. Efter sommaren börjar Hampus trean och Hanna ettan... Inga småbarn längre.

Det går skrämmande fort... åren i skolan. Än så länge går det bra, men jag börjar tänka på högstadiet och alla grupptryck... och droger. Jag blir rädd. Hur ska jag kunna stoppa detta, när man ser att det bara blir fler och fler yngre som fastnar i skiten... Inte bara droger, utan alkohol och tobak också... Än så länge har jag koll. Men vad händer sen? Vad kan man göra mer än att varna och berätta om det. Förklara hur farligt det är mm...

Hanna sa för någon dag sedan -jag gillar inte Linus Svenning för han knarkar... De hör mycket och är mycket mera med nu... De får lära sig saker tidigt...

Men att förbjuda... går det?

Många säger att barn måste lära sig själva, genom sina egna misstag... Men jag vill ju att de ska slippa det...

Jag hoppas bara att det dröjer länge innan allvaret börjar... Det är ett tufft samhälle vi lever i. En ny värld... där de starkaste överlever... Men jag tycker fortfarande att omtänksamhet och att ta sig försiktigt fram är bättre än att trampa på någon...

Skolavslutning, ett lov, en början på något nytt... en klass äldre. ..

Tiden går fort.

Hoppas att samhället blir bättre och drogerna minskar...

Jag är rädd. .. för att inte räcka till... att inte kunna hjälpa. ..

Jag är rädd för det okända... det som kommer

Att riva muren

Lyssnade på Sara Varga på nyhetsmorgon. Om sin nystart efter att gått in i väggen. Känns så konstigt att man känner igen så mycket.... Tröttheten och att man bara vill fly bort från verkligheten. Vill att dagen ska ta slut... Alla små saker som blir så stora, bara att åka och handla var jobbigt. När man hör någon skratta så tar man åt sig och vill bara gömma sig under täcket hemma. Man glömmer och ser allt negativt. Sova, sova och sova... Vill bara sova. Man känner sig så ensam och värdelös. Självförtroendet var i botten och orken att kämpa var borta... inte känna någon glädje eller längta efter något. Att träffa folk var bara jobbigt och när folk skulle komma hit var jag så stressad att jag var helt slut när de kom. Allt skulle ju vara perfekt, och gärna färdigt... Dukade och gjorde färdigt det som gick dagen innan och ville att folk skulle tycka att jag var duktig, att jag kunde något... Vem är jag? Jag visste inte riktigt vem Therese var... vad gillar jag, vad tycker jag... lättare att bara hålla med och inte sticka ut. Jag visste inte vem jag ville vara... Att bli omtykt var jätteviktigt, men kändes som om allt bara blev fel. Jag orkade inte leva upp till all förväntan och då sänktes självkänslan ännu mer...

Fortfarande kämpar jag varje dag, både med tröttheten och hitta lyckan... Jag vill vara glad, nöjd och ha tålamod med barnen mm... men efter varje misslyckande måste jag klättra upp igen och försöka tänka positivt.

Nu är det tufft hemma, eftersom jag ich min man är i en svacka... Hur hittar vi tillbaka till varandra?  Hur börjar vi. Jag känner inte igen mig själv längre, är arg och lättirreterad och inte lätt att ha att göra med. Jag blir spänd och hittar bara fel... Jag har fastnat någonstans ich kommer inte vidare... Jag har tappat känslan, jag vågar inte känna... Jag är rädd... Jag tror jag gömmer mina känslor, vågar inte släppa fram den. Jag bygger en mur runt mina känslor så jag inte ska bli sårad... tror jag. Jag måste riva muren... men hur.

Att jag fått så trevliga,  underbara jobbarkompisar betyder mycket... jag kan skratta igen och känna längtan.  Det känns som om de har hjälpt mig att blocka ner muren jag haft runt mig... men fortfarande rädd att inte bli omtykt... Rädd att förlora denna känslan som gör att man ser fram saker igen. Jag är lyckligt lottad, det vet jag!  Jag har så mycket att vara glad och lycklig för... men jag måste lära mig att leva i nuet och inte stressa iväg... 

Att höra fler personer berätta om denna otäcka skrämmande "gå in i väggen", depression,  ångest mm ... gör så att man inte känner sig ensam ... inte helt misslyckad...

Att släppa taget

Idag, helt oväntat följde Hanna med kusinerna hem till Skillingaryd. Jag var inte beredd på detta. Hon ville och brorsan med familj godkände det. Jag gick in och packade med Hanna. Hon ville att jag också skulle följa med, men jag berättade att det inte gick. -du behöver inte åka sa jag... ifall hon egentligen inte ville... men hon ville. Min lilla flicka.

När de åkte iväg kändes det så konstigt. Så tomt. Jag är så ovan, hon är ju alltid hemma. Annars är det jag som åker. Nu åkte hon.

Jag fick höra att allt gick bra, inget gnäll eller ledsenheter. Det gick jättebra. Vad glad man blir.

När hon ringde och sa godnatt kändes hon så stor. Lilla Hanna har blivit stor. Tiden går fort... jag glömmer det ... hela tiden...

En mallig tjej berättar för storebror i telefonen att hon sover över hos kusinerna...själv ;) ...  utan mamma.

Rätt som det är så behövs inte mamma/jag som innan. Hon klarar sig utan mig... en konstig känsla. Jag blir stolt men samtidigt rädd...

Det är dags att släppa taget, att våga ta steget... låta barnen bli självständiga och få "växa"... Släppa rädslan och tro på dem. De klarar mer än man tror. Men jag är fortfarande rädd, rädd för det ovissa, att inte ha full koll... Men det är Jag som får jobba med det.... ja jag har mycket att jobba med... får ta en sak i taget...
Men nu har jag kommit en liten bit på vägen... Då jag lät Hanna åka med och sova över...

Viktigt att se

Idag var det dags för Hanna att kolla sina ögon. Hennes besök hos skolsköterskan visade sig att synen var lite sämre på ena ögat.

Så upp med tuppen, kändes det som. Hanna ville sova och var inte alls sugen på att gå ut i regnet.

Vi var i god tid. Hittade direkt. Barnprogram på tv och en soffa som är hård som sten... men där satt vi.

Besöket gick bra. Men de ville droppa hennes ögon och ta ett kort till på ögonen. Även ögonläkaren skulle titta på henne.

Vänta i väntrummet i 45 minuter... innan nästa korttagning på ögonen. Hon kommer att se suddigt hela dagen...

Var lite orolig att hon hittade på vad hon såg, eftersom hon innan sagt att hon skulle luras för att hon ville ha glasögon... Men tror inte att hon gjorde det.

Så nu sitter vi och väntar...

Tanken på att Hanna kanske ska få glasögon kom lite som en chock... jag har aldrig tänkt så... Blir det så kommer det säkert gå bra... men är inte van vid det, eftersom ingen av oss har glasögon.
Så lite nervös är jag.

Barnsligt att vara nervös för, jag vet... men allt nytt tar ju tid att vänja sig vid... och än så vet vi ju inte...

Hanna sitter här så duktigt. Man blir så stolt. Det viktigaste är ju att hon ser bra.

h

Efter en extra kontroll med kameran konstaterade hon att Hanna inte behöver glasögon. Nu ska bara läkaren kontrollera också.. men det känns som en lättnad.

I drömmen är du levande

Drömde om mormor igår. Det var så verkligt. Hon var så verklig. Jag brukar drömma om henne, men denna gången var det annorlunda. Jag kommer ihåg den så väl. Det känns som om det verkligen hände...

Idrömmen visste vi att hon skulle dö, hon visste. Men hon var inte sjuk, idrömmen. Hon var "mormor" innan cancern... det gjorde lika ont då som nu, den smärtan, den saknaden. Jag saknar henne så!

På jobbet påminns man om mormor hela tiden... hon är en liten del av dem alla... känns det som. Man påminns hela tiden... hon finns där...

I denna drömmen fick hon träffa barnbarnsbarnen igen. Och det var jobbigt för henne.... och mig. Känslan sitter kvar... smärtan och tårarna.

Saknaden...

Borta bra men hemma bäst

Hemma igen efter en underbar vecka i Hurghada, Egypten. Borta bra men hemma bäst, eller vad är det de säger ;)... Men vilken vecka! :) Vi bodde på the Grand Hotel. Personalen var trevliga, barnkära. Barnen blev verkligen sedda. Maten gick att äta, men inte så mycket mer. Annat var det med vädret, WOW, vilket fint väder vi haft. Smörjt in oss mycket... denna gången skulle ingen bränna sig. Fin utsikt hade vi. Jag älskar dessa palmer och havet :)... även efterrätten såg fin ut, men smakade inte lika gott.. och tur var väl det, vi har inte gått så mycket... inte i onödan ;)...  Dricks ville de ha och gick man utanför hotellet så var de som hökar... köp här och titta där... Så vi undvek det... 

Min värsta mardröm, ... ormar... Kobror... och där satt vi bara nån meter ifrån. Jag var livrädd! Tre lösa kobror hade han på scenen. okopplade... och när de försökte smita höll jag på att svimma. Jag flyttade stolen så nära muren som möjligt. Det var hemskt! En häftig upplevelse tyckte resten... en mardröm, tyckte jag... Trodde hjärtat skulle hoppa ut.
Inte ens ananasdrinken kunde lugna mig... men god var den.
När han gick omkring med den stora gula ormen så folk skulle klappa... då ville jag hem... Men resten av familjen var tuffare...

Vår snälla städare gjorde lite extra ibland... Så fint!  

Våran Svit :) Vi hade ett rum och barnen ett.

Våran båtresa blev höjdpunkten. En upplevelse. Vi/de snorklade och såg massa fina fiskar, två delfiner fick vi syn på... och paradisön. Vilken strand, helt klart. En lyckad utflykt!. 

Kan inte få nog av alla palmer :) Blå himmel och solen... Förutom alla mygg vi hade på rummet, på kvällarna, så var det underbart. Hampus fick flest bett, stackaren... som det kliade... En kille ville visa mitt namn på egyptiska, och sedan ville barnen ha en också...

Tror att bilderna talar för sig själv... Drömmer mig tillbaka. 

Egypten är fint, bra väder och trevligt folk... men maten och den oroliga magen som kommer därav är mindre rolig. Tabletterna hjälpte inte... Nackdelen... 

Nu tillbaka till vardagen med jobb och rutiner... och svensk mat! :)

Dagen före

Väskan är fullpackad och huset städat ... jag är redo. Redo för en vecka i solen. Min man, barnen, mamma och jag. Till Egypten, Hurghada. Jag längtar efter värme, avkoppling och ny miljö. Efter mycket jobb nu i jul så känner jag mig värd lite semester. Börjar året med en resa är ju inte fel ;) ... Barnen längtar!

Denna gången vill jag förbereda magen och har därför börjat äta tabletter som ska förhindra orolig mage. Två dagar innan resan, varje dag och sedan två dagar efter hemkomst.

Förra gången, för två årsedan, fick jag influensan samma dag som vi åkte. Hög feber och halsont. Hela veckan var en plåga... usch vilken vecka. Hoppas på bättre tur denna gången.

Kameran laddad och jag ska akta mig för att tappa den i vattnet... :/ Tänk att få fota lite palmer, hav och pooler :) ... svårt att tänka sig nu när man tittar ut...

Längtar :)

Färg gör en glad

Nu är julen slut på riktigt, granen och alla adventsljusstakar är uppe på vinden... Helt plötsligt är det mörkare i alla fönster och den spännande känslan är borta. Förväntan är borta... det nya året har börjat. Och jag börjar nya året med att bli timanställd... jag har ett jobb detta året. Denna månaden får jag min första lön... på mycket mycket länge :) ...

Om några dagar åker vi till Egypten. Hundvakt och husvakt är klart :) ... så nu är det bara packningen... och jag och packning... ojoj ... det är inte lätt... Jag har så svårt att packa lagom... Men vad jag längtar. Sol bad och lata dagar :)

Att jobba med att bli en bättre familj, bättre mamma och pappa, fortsätter... det är inte alltid lätt. Men vi försöker. Vi har mycket att jobba på...

Satt på bänken .. Hampus hade karate. Respekt, vi har mycket att lära från deras tankesätt.

Köpte nya kläder från www.vårdväskan.se ... mer färg:) ...  de har allt :)  man blir glad av färg. De boende gillade kläderna, särskilt skorna :) ... vad gör man inte för de boende ;) ... det känns även roligare att jobba, i lite glada färger...

Så mer färg 2015 ;)