Nu har det gått ca 1år sedan dottern blev tvångsinlagd. Ett år av mardrömmar, tårar och ångest. Att få vara med om detta som vi varit med om är fruktansvärt. Att behöva kämpa för att dottern ska välja livet. Att stå bredvid och se hur hennes ångest äter upp henne. Sjukdomen som vill att hon ska dö. Se dottern tvingas och släpas in av personal till avdelningen mm. All den smärta och maktlöshet. Men har lärt mig att tro på min magkänsla och att jag känner min dotter bäst. Att man inte kan lite på någon annan eftersom de ändrar sig säger olika saker. Ingen tar ansvar.
För ett år sedan var vi åter i helvetet. Nu börjar vi komma tillbaka till vardagen igen. Det börjar mer och mer påminna om ett "vanligt" liv. Men än är vi inte där. Sjukdomstankarna är starka och de blir starkare och starkare när dottern mår sämre. Många timmar i bilen, fram och tillbaka till skolan, ätstörningsenheten, psykolog, Avdelning 25 mm. Planering för matschemat och en dålig ekonomi. Svårt att få ihop det. Det är tufft. Trötthet och ångest. Så mycket krav och måsten. Psykologen sa att det är vanligt att när dottern visar mer framsteg så kommer trötthet och tankar på vad vi varit med om ifatt. Rädslan att börja om igen. Livrädd för det.
Så tacksam att jag haft och har mamma, Mikael, brorsan med familj, vänner och arbetskompisar runt mig. De har hjälp mig otroligt mycket. Att de visar att de finns. Och den hjälpen de ger mig. Ni vet vilka ni är och jag kan inte tacka er nog. Det är dem som gör att jag kämpar vidare fast jag känner att jag vill ge upp. När allt känns omöjligt och jag tappar hoppet. Det är ni som gjort att jag fortfarande finns kvar, att jag orkar.
När jag tänker efter så är det mycket som hänt. Även positiva saker. Framsteg. En tro har börjat växa. En tro på en vanlig vardag igen. Ett vanligt liv. Mycket är tackvare dotterns pojkvän som kommit in i vårt liv. Han ger dottern så mycket. Hon får vara tonåring och ha ett "normalt" liv. Någon att hitta på saker med och uppleva saker tillsammans med. Se att det är värt att välja livet. Men ändå se att man får kämpa för att nå målet. En pojkvän som levt och lever i rädsla för att bli hemskickad till ett land där tortyr och död väntar. En kamp för hans rättigheter mm. Vi kämpar fortfarande för att han ska få bo hos oss, eller inärheten. Hans kamp att bli lyssnad på och kämpar för att få gå I skolan här. De kämpar tillsammans. De mår dåligt på olika sätt, de blir starka tillsammans. Världen är inte rättvis. Det har vi fått lära oss de senaste månaderna. Även att fel personer jobbar på fel jobb. Men även att det finns många som vill och försöker hjälpa till.
Vi var på förvaltningsrätten förra veckan och Ölpt gick igenom. Så även om inte dottern blev glad för det, blev jag det. Vi får hjälp ifall det blir bakslag. Denna sjukdomen är farlig och det är lätt att sjukdomen tar över igen. En kamp varje dag. Varje måltid.
Den 11 maj 2021 fick dottern diagnosen Anorexia Nervosa. Jag har vabbat sedan dess. Förutom nån vecka innan bakslaget och det blev tvångsinläggning istället. Värre än de andra gångerna.
Men det känns som om det finns mer positiva känslor nu som 2024 kan ge oss.
