lördag 11 juni 2016

Det blev inte som vi tänkt oss

Resväskan packad och klar. Passen nerstoppade i handbagaget, smörgåsar gjorda och allt packat i bilen... Vi var redo! :)

På kvällen hörde vi om strejken men jag var övertygad om att det inte gällde vårat flyg. Detta händer bara inte... nä det händer inte oss. Vi ska ju på semester!

Vi ställde klockan på 02.30... vi skulle vara på Landvetter vid fyratiden... men vid 23 kom mamma in och berättad att hon läst om strejken och att vårat plan var inställt... Jag trodde inte det var sant... Vi skulle ju åka... vad händer nu?
Vi stängde av larmet och sov tills vi vaknade. Sedan började oron... vad händer? Blir det någon resa? Kan vi boka något nytt? Får vi pengarna tillbaka? Och denna väntan... Vid halv två skulle vi få svar...   det fick vi... att de kanske kunde ordna ett nytt flyg, men får reda på den vid fem...      Jag ger upp!!!! :/     Men innan klockan var fyra fick vi reda på att de ordnat ett nytt flyg. Det går imorgon på eftermiddagen...  Först blev vi glada!  Det blir av iallafall ... Sedan kom vi på att vi missar två hela dagar :( ... Då kändes det inte lika roligt. Men nu är det ju som det är... bättre några dagar än aldrig...  Jag gillar inte Sas. ... Inte alls!!!!   Men nu är vi inställda på att det blir såhär ... så bara att gilla läget och hålla tummarna att inget mer händer...    Men jag lovar att jag kommer njuta av min drink när vi kommer fram ;) imorgon natt :/ ...

söndag 21 februari 2016

En önskan ...

Vaknade med huvudvärk och kunde knappt svälja. Feber... Trodde ju att helgens vila skulle ge resultat... men tvärtom... :( . Värk i kroppen och fryser. Jag vill inte vara sjuk. Usch vad jobbigt det är!

Vara hemma från jobbet vill jag inte... men kan ju inte smitta jobbarkompisarna, eller barnen. Men jag känner ju att kroppen inte orkar... Man känner sig så dum... men jag vet att jag inte kan hjälpa det. Men känslan att inte kunna gå till jobbet... den är jobbig :( ...

Blåsa på tungan som känns varje tugga... Allt känns jobbigt och inget roligt alls.

Nu ska jag tycka synd om mig själv och vila bort febern... Tur att barnen är så stora så de klarar sig själva en stund.

Det är sant som de säger...
Att när man är frisk önskar man sig tusen saker... men när man är sjuk så önskar man sig bara en sak... Att bli frisk! ♡

söndag 24 januari 2016

En känsla

Ibland kan jag sitta och bara känna mig nöjd. Just nu känns det så. Efter en jättetrevlig inflyttningsfest med massa trevligt folk så känner jag mig just så... nöjd. Att känna sig "med" även om vi gått skilda vägar... Olika arbeten nu. Men man känner sig ändå delaktig ... Ett kompisteam. Att allt fortsätter även om allt blir annorlunda nu. Jag har påbörjat ett "nytt liv"... få utvecklas och bli starkare. Men känslan att kunna andas ut och bara vara, leva i nuet och ändå ha den positiva känslan med sig... En tillfredsställande känsla. Det känns som om man gått igenom de olika faserna... chock, panik, kaos, sorg, aceptans, nyfikenhet,  hopp, glädje... Jag har kommit fram ända hit. Jag klarade det! :) En känsla som man inte kan tvinga fram, rätt som det är så finns den bara där...

fredag 15 januari 2016

Åt rätt håll

Nu har det gått en tid, då allt bara var kaos... livet kändes svårt och mycket på en gång. Trodde aldrig att jag skulle komma ur det så fort. Men det gjorde jag. Det var längesedan jag kände så här...

Nytt jobb som jag verkligen trivs med... en chef som alla skulle ha :) ♡  och nya Goa arbetskompisar. .. att de tog emot mig så bra. Jag kände mig välkommen.  Det betyder mycket. Jag känner att jag hittat tillbaka... Jag har haft ett uppehåll och testat på lite olika.  Nu är jag tillbaka!

Att jag kommit så långt kan jag tacka mina arbetskompisars för ... Ett sådant avslut :) ... att bli överaskad på den dag som kändes så jobbig. .. då kom de hem till mig på kvällen... det kommer jag aldrig att glömma. Det betydde så mycket. Tack! ♡  Glömmer er aldrig! :) 

Ett nytt år. Nya möjligheter och det känns bra... otroligt bra! :) ♡

Med lite hjälp så klarade jag det... jag klättrade upp från botten... och jag fortsätter.

onsdag 25 november 2015

Att få vara liten igen

Vissa dagar längtar man tillbaka till när man var liten. Då ens bekymmer var vem man skulle leka med eller vad man skulle önska sig i julklapp.

När man var sjuk blev man uppassad och fick ligga i soffan och titta på film. En hand som kände på pannan och en tröstande röst som sa att allt skulle bli bra. Få känna sig ännu mindre. Fick presenter som tidningar och choklad så att man inte skulle ha tråkigt.

Längtan och spänningen inför jul. Allt i huset förvandlades till en varm plats med ljus överallt och små tomtar. En julgran med ljus och köket luktade både skinka, köttbullar och knäck... Allt bara hände. Utan att jag behövde oroa mig för att allt skulle bli perfekt. Det var så spännande att vakna upp på julafton. I julstrumpan låg paket och lycka när man öppnade dem och visste att det väntade fler... Under julgranen låg många paket.

På julen var det tradition att åka på dopp i grytan... antingen var vi hos mormor och morfar eller hos mormors syster. Då träffades hela släkten, på mammas sida. På eftermiddagen delade vi på oss och vi fortsatte med mormor och morfar. Det var spännande med alla paket och tomten som kom. Dagen efter blev det lek med alla sina nya saker.

Att få vara liten och inte ha så många bekymmer.  Inte behöver oroa sig. Allt löste sig. Om man drömde en mardröm fick man en varm kram och en röst som sa att det bara var en dröm. Nu kan den mardrömmen vara verklighet.  Människor som försvinner och bara lämnar saknad efter sig.

Ibland längtar jag tillbaka ... då man var liten. Då livet var en lek. Då de man älskade levde. Då inget ont skulle hända. Känslan då man somnade på kvällen med ett leende på läpparna.

Min barndom var trygg och jag levde i en bubbla, där inget ont kunde hända. Den bubblan sprack när man blev tonåring. Då kom verkligheten ifatt.

Att kunna leka i timmar och göra sin egen värld. Veta att allt blir bra.

Nu är jag vuxen... nu är det jag som ser till att julen blir spännande och ljusen är tända. Nu är det jag som håller handen på barnens panna och säger att allt blir bra.

När jag ligger sjuk är det jag som ska se till att det finns mat på bordet, läxor bli lästa, saga blir läst och barnen somnar. Ibland vill jag vara liten igen... och bara få vara sjuk...

fredag 6 november 2015

Känner redan saknaden

Känner redan att jag kommer sakna mina jobbarkompisar!  De betyder så mycket. Även om det varit tufft på jobbet så har vi hjälpts åt och fått prata av oss. .. de har gett mig så otroligt mycket. Lycka, skratt och gemensamhet. Att vara en grupp... ha ett gemensamt mål... ha roligt och hjälpas åt. Nu splittras vi... och jag kommer att sakna dem. Så otroligt mycket! Ni vet nog inte vad ni betytt för mig och vad ni gjort för mig. Att känna sig omtyckt... att känna denna glädje.

Att lämna er är jobbigt, att inte få vara en i gänget... att vara eran arbetskamrat. 

Det känns... det gör ont.

Jag hoppas bara att jag får ha er kvar i mitt liv... nu när det har börjat. .. nu när jag behöver er.

Jag har haft turen att få träffa er, jobba ihop och prata mer er... Ni är underbara, speciella... Jag kommer sakna er!

Jag har precis börjat förstå att det är sant... att det är Slut. .. att vi inte kommer jobba mer ihop. 

Men jag har en dröm, om den blir sann och jag hittar tillbaka till det jag kan... det jag är utbildad som... då har jag vunnit... då är jag lycklig. Att ha klarat mig tillbaka dit. Att jag kan få chansen att uppfylla min dröm... att få vara den jag är och bli uppskattad som den... om jag har den turen så har resan varit värd detta...  även om man har fått förlora många och kämpat sig igenom svårigheter så är jag på rätt väg...

Det känns ändå som jag haft en räddande ängel hos mig... att jag ändå kan se framåt och känna glädje och längtan...

Men jag kommer sakna er!

onsdag 4 november 2015

Allt känns tomt

Idag känns allt så tomt... det känns konstigt att veta att man snart inte ska åka till jobbet mer. Inte träffa sina arbetskompisar... inte få träffa de boende. Jag började i augusti/september förra året. Över ett år. Så mycket jag har lärt mig. Många skratt och endel sorg. När någon går bort har varit den tuffa biten.

De boende har varit som en extra familj, de ersatta min mormor som gick bort för två år sedan. Jag gav de boende det som jag skulle gett mormor. Jag kommer sakna dem med.

Jag har lärt mig mycket detta året, även om mig själv. Och att inte vara så blåögd... det får jag fortsätta träna med...

Att gå till jobbet och träffa sina jobbarkompisar, de har gett mig styrka. Jag har fått lära känna SÅ underbara personer.

Just nu känner jag mig så tom... rädd och förvirrad... vad gör jag nu? Hitta något nytt... nya arbetskompisar... jag vill ju ha mina gamla arbetskompisar... snyft!

Det kommer bli en tuff tid nu framöver. .. att veta vad man ska lämna... alla man ska lämna. Jag hatar avsked!

Försök tänka positivt... men känslan vill inte komma...

Jag visste väl att detta skulle hända... men trodde in i det sista ... men så blir det inte. Jag är inte undersköterska. .. jag är bara jag...

Men är så glad för alla jag lärt känna, allt vi kämpat för och lyckats med...

Att fått känna att jag var någon... kunde något. .. men tydligen bara under en viss tid.

Jag känner mig tom.