Vägen tillbaka

Känslan när det blir fler framsteg än bakslag är blandad av lycka och rädsla. Eftersom sjukdoms tankarna lätt kan ta över igen och jag kan inte skydda henne från samhället och socialamedia. Hennes måend är ju avgörande hur hon klarar dagen. Rädslan sitter starkt och jag är så rädd att vara med om detta igen. Att hamna i den bubblan. Nu ska vi anpassa oss till vanlig vardag igen. Hon får ta mer eget ansvar men under uppsikt. Det är lätt att falla tillbaka. Med all denna kroppshets mm i sociala media gör det inte lättare. Att komma tillbaka är inte lätt. Allt annat har fortsatt leva sina liv medans vi tagit en pause och levt i våran bubbla. Nu ska vi sakta börja leva "normalt " igen. Fler utmaningar och prövningar. Det låter nog lättare än det är. Man vågar inte lita helt på att det går åt rätt håll. Jag är rädd att jag inte orkar med ett bakslag igen. 3år räcker. Nu ska jag "bygga" upp mig själv igen och försöka se framåt. Min tanke är att efter sommaren när hon börjar gymnasiet ska jag börja jobba igen. Lite i taget så jag kommer in i det igen och orkar. Det är ju inte så att jag haft semester i tre år. Det har varit jobb hela dygn, hela dagar, veckor, månader och ja, år. Jag är trött. Psykiskt trött. Men jag vill ha ett liv igen. Som inte består av maktlöshet, rädsla, ångest och ekonomi som inte räcker till. Jag vill se mina barn må bra. Slippa alla dessa tider med måltider och passning. Få se henne som tonåring istället för sjukdomen. Vanliga bråk om städning mm istället för att kontrollera måltiderna. Nu är det ju både och. Både tonåring och jobba mot sjukdomen. Jag vill bara vara mamma igen, inte polis, läkare, psykolog mm. Det är en process i sig. Det är fortfarande en dag I taget men jag vågar mer och mer se ljuset i tunneln. 

Man ska aldrig sluta förvånas

 Inte nog med att det är tufft att vara förälder till ett barn med anorexia... och allt vad det innebär. Efter snart 3år av vabbning är orken inte på topp. Jag är jättetrött. Som Ensamstående är det ännu svårare att "samla" energi igen...  Idag ringde försäkringskassan, som fortfarande inte betalat ut mina pengar, eftersom det var stickkontroll... Nu berättade hon att jag inte har rätt till 100% ersättning  eftersom dottern går I skolan. Även om detta är en stund på förmiddagen, äter middag hemma och sedan kör jag tillbaka henne igen, för att sen hämta henne igen. Ca 4ggr fram och tillbaka varje dag. Och hon känner sig mer utanför nu så vissa dagar har hon inte velat gå...  Då tycker ändå försäkringskassan att jag ska jobba 25%. Kan ju jobba 1h där och 1h där mm. Jag känner bara... kaos förtvivlan och... varför lyssnar de inte...    Hade dotter varit "frisk" eller mått bättre....  Ja då vill jag ha tillbaka mitt liv, vill kunna jobba och få en ekonomi ... men nu är ju dottern inte frisk.. hon har fortfarande ölp och kollar vikt mm hos ätstörningsenheten.  Jag har ingen ork som det är nu. Är ständigt trött. Har fått tid till läkare, de ska se om jag får tillräckligt med syre när jag sover.  Sjukskriva mig kan jag ju inte, eftersom jag har ingen som tar över min roll som mamma ...  En mamma som trots alla år av kämpande, får ännu mindre pengar ...

Snart 1år i tvångsvård

Nu har det gått ca 1år sedan dottern blev tvångsinlagd. Ett år av mardrömmar, tårar och ångest. Att få vara med om detta som vi varit med om är fruktansvärt. Att behöva kämpa för att dottern ska välja livet. Att stå bredvid och se hur hennes ångest äter upp henne. Sjukdomen som vill att hon ska dö. Se dottern tvingas och släpas in av personal till avdelningen mm. All den smärta och maktlöshet. Men har lärt mig att tro på min magkänsla och att jag känner min dotter bäst. Att man inte kan lite på någon annan eftersom de ändrar sig säger olika saker. Ingen tar ansvar.

För ett år sedan var vi åter i helvetet. Nu börjar vi komma tillbaka till vardagen igen. Det börjar mer och mer påminna om ett "vanligt" liv. Men än är vi inte där. Sjukdomstankarna är starka och de blir starkare och starkare när dottern mår sämre. Många timmar i bilen, fram och tillbaka till skolan, ätstörningsenheten, psykolog, Avdelning 25 mm. Planering för matschemat och en dålig ekonomi. Svårt att få ihop det. Det är tufft. Trötthet och ångest. Så mycket krav och måsten. Psykologen sa att det är vanligt att när dottern visar mer framsteg så kommer trötthet och tankar på vad vi varit med om ifatt. Rädslan att börja om igen. Livrädd för det.

Så tacksam att jag haft och har mamma, Mikael, brorsan med familj, vänner och arbetskompisar runt mig. De har hjälp mig otroligt mycket. Att de visar att de finns. Och den hjälpen de ger mig. Ni vet vilka ni är och jag kan inte tacka er nog. Det är dem som gör att jag kämpar vidare fast jag känner att jag vill ge upp. När allt känns omöjligt och jag tappar hoppet. Det är ni som gjort att jag fortfarande finns kvar, att jag orkar.

När jag tänker efter så är det mycket som hänt. Även positiva saker. Framsteg. En tro har börjat växa. En tro på en vanlig vardag igen. Ett vanligt liv. Mycket är tackvare dotterns pojkvän som kommit in i vårt liv. Han ger dottern så mycket. Hon får vara tonåring och ha ett "normalt" liv. Någon att hitta på saker med och uppleva saker tillsammans med. Se att det är värt att välja livet. Men ändå se att man får kämpa för att nå målet. En pojkvän som levt och lever i rädsla för att bli hemskickad till ett land där tortyr och död väntar. En kamp för hans rättigheter mm. Vi kämpar fortfarande för att han ska få bo hos oss, eller inärheten. Hans kamp att bli lyssnad på och kämpar för att få gå I skolan här. De kämpar tillsammans. De mår dåligt på olika sätt, de blir starka tillsammans. Världen är inte rättvis. Det har vi fått lära oss de senaste månaderna. Även att fel personer jobbar på fel jobb. Men även att det finns många som vill och försöker hjälpa till.

Vi var på förvaltningsrätten förra veckan och Ölpt gick igenom. Så även om inte dottern blev glad för det, blev jag det. Vi får hjälp ifall det blir bakslag. Denna sjukdomen är farlig och det är lätt att sjukdomen tar över igen. En kamp varje dag. Varje måltid.

Den 11 maj 2021 fick dottern diagnosen Anorexia Nervosa.  Jag har vabbat sedan dess. Förutom nån vecka innan bakslaget och det blev tvångsinläggning istället. Värre än de andra gångerna.

Men det känns som om det finns mer positiva känslor nu som 2024 kan ge oss.

Vilket år

 Ett år till har snart gått. Förra året började bra men blev ett jättebakslag. Så mycket vi gått igenom detta året. Vilken mardröm det har varit. Och ibland är. Denna tröttheten. Så många tårar och förtvivlan. Sådan smärta att stå bredvid och vara maktlös. Rädsla oro och ilska. Ilska för att man inte får den hjälp man behöver. Ingen lyssnar. Du måste bara orka. Tror att man måste uppleva detta för att förstå.

När man börjar se framsteg blir man rädd. Rädd för bakslag. Får panik. Man märker tecken tidigt. Kommer på sig själv att hålla andan och lyssna när hon är på toaletten. Dagarna går ut på att avleda och laga mat, planera och duka fram. Köra fram och tillbaka till skola, ätstörningsenheten, Avdelning 25, ocd psykolog mm.

Svårt att veta när man ska jobba med tvångstankarna, ätstörningstankarna eller tonårstrotset.

Att vara förälder är inte lätt. Men att vara förälder till ett barn med ätstörning och veta när man ska göra si eller så... eller om man förvärrar tvångstankarna. Alla krav man har på sig. Det är verkligen en utmaning.

Men jag har lärt mig massa detta eller dessa åren. Att lita på mig själv. Jag känner henne bäst. Jag känner hela Hanna. Inte bara delar av henne. När de på ätstörningsenheten säger vad som är rätt och fel, pratar de bara om hennes ätstörning. Pratar ocd Psykologen om henne så är det om hennes tvångstankar och hur vi ska undvika och bearbeta dem. Läkarna går efter en mall, där inte många passar in. Olika läkare säger olika saker. Så jag har lärt mig att tro på min magkänsla.

Vilken resa vi gjort och gör fortfarande. Att bli frisk från ätstörnings tankarna tar visst lång tid. Men nu äntligen kan jag höra henne skratta igen. Hon ser att det finns ett liv utanför Avdelning 25s dörrar. Att hon får vara tonåring med vanliga tonårsproblem har hjälpt oss mycket.

Sedan har jag även fått lära mig att det går inte lita på någon. Myndigheter som inte tar ansvar mm. Hur samhället kan behandla någon så illa. Låta ett ensamkommande barn bo ensam I en lägenhet när barnet inte vill bo själv. Att de sviker ett barn och inte lyssnar på det. Ge olika svar och skapa osäkerhet. Så många fel som gjorts och ändå tystas det ner. Och motarbetar när jag vill ge honom den trygghet och förtroende på människor igen. Så besviken på hjälpen som ges (eller som sagt inte ges). Även här känner man maktlöshet. Visst finns det folk som försöker hjälpa till men när de som har makten inte lyssnar, då kan man inte göra så mycket. Vi har verkligen försökt allt.

Så många olika människor vi varit i kontakt med. Vissa jobbar på rätt plats men många gör det inte.

Detta nya året tar vi en dag i taget. Vi vet att det kommer komma motgångar mm men vi vet även att det kommer framsteg. 

Mycket har hänt på ett år

 Ett år som 40-åring idag. Det har varit ett tufft år. Det började bra med en toppen födelsedag och framsteg med dotterns anorexia.  Jag började halvtid i januari, någon vecka. Hann bara börja vänja mig vid "ett vanligt" liv. Då vände det plötsligt och dotterns sjukdom tog över helt. Och jobbet blev ett minne blott. Heltid vabb igen. Och denna gången blev det värre. Tvångsinlagd den 24 januari LPT. Sondning bältning självskadebeteende och rymning. En mardröm som blev värre. Läkare mfl som inte lyssnade och som även sa att det enda som kunde hjälpa dottern var HVBhem. Rädslan att förlora min dotter helt. Att få hjälp med avlastning av soc som bara blivit fyra tillfällen sedan i maj. Olika svar om matschema och ännu mera krav på mig. Ekonomin som är i botten och dotterns pappa som satte över hela ansvaret till mig från och med i maj 2023. Dagarna som går ut på att avleda dotterns tankar och följa matschemat. Har som tur är hittat hennes intresse. Kaninerna. Tack vara kaninerna, så kan hennes tankar vända och för det mesta så vill hon bli frisk. Utställningar och uppfödning som får henne att se positivt på livet och kan se en framtid. Även om minsta lilla gör så sjukdomstankarna kommer tillbaka. Och tvångstankarna som blivit värre. Dagliga scheman som får hennes tankar på att orka ytterligare en dag. Måste se fram emot något för att klara pressen i skolan mm. Nu går hon ca 3h om dagen. Ibland kör jag 4 gånger fram och tillbaka. Hon har fortfarande LPT och är därför bara hemma på permission även om det är på heltid. Åka till Ätstörningsenheten varannan vecka. Beslut om utskrivning från avdelning 25 blir först i januari 2024, då har dottern varit inskriven i ett år. Och jag vabbat sedan 11 maj 2021. Dottern gör framsteg men är samtidigt så rädd för att få ett återfall. Frisk kanske hon aldrig blir, men att kunna handskas med sina tankar och känslor är nu målet. Att hjälpa henne att hjälpa sig själv. Samtidigt så kommer denna tröttheten. Att ständigt vara trött. Att behöva "läsa av" när jag kan lämna rummet. Vara steget före. Även känna denna tacksamhet att vi fixar detta tillsammans. Ett steg i taget. Familj och vänner som stöttar och hjälper till. Men även skuldkänslor att inte kunna ge tillbaka lika mycket till dem som de gett mig. Känslan av att vara beroende. Att inte räcka till. Men ändå känna lycka att vi är på rätt väg. Många känslor och tankar. Ett år går fort, men mycket har hänt. Kaninerna tar mycket tid så det blir inte lika mycket jag kan vara med mina Sikeshöns och Silkestuppar. Men när jag väl kan sitta ute i trädgården och se dem gå omkring i gräset och Må bra. Då mår även jag bra. De ger mig ett lugn... och ägg . Inte behövt köpa ägg på snart tre år. Och genom att föda upp kycklingar och sälja så har det lättare gått runt. Och kul att följa deras utveckling. Nästa vecka kommer nya kycklingar att kläckas. Nya liv. Jag blir 41år idag. Grattis till mig själv. Hoppas att mardrömmen snart tynar bort och att vi får livet tillbaka.

En kamp

 Vi har nu varit hemma på permission sedan i maj. Hon har fortsatt LPT. Så om sjukdomstankarna tar över så blir hon inlagd direkt. Det känns som en trygghet. Familjeenheten, soc som skulle hjälpa oss har inte varit till så mycket hjälp. Förutom att trycka på att matschemat ska följas och att jag ska sätta gränser. Jag vet detta. Vi har levt med denna sjukdomen i 2 1/2år. Varje dag är en kamp. Varje mål. Även om det blivit lättare med matmålen nu. Men då gäller det att tiden mellan målen fungerar bra och hon avleds med sina sjukdomstankar. Så om jag är med hela tiden och bekräftar henne och få henne att tänka positivt när jag ser att ångesten kommer... då blir måltiderna lättare. Men samtidigt säger familjeenheten att jag ska utmana henne och lämna henne längre och längre. Det försöker jag göra. Men det de inte förstår är att Hanna är rädd för sina sjukdomstankar och vill ha hjälp att få bort dem när de kommer. De säger - ångesten är inget farligt. Det vet vi... men hon har anorexia och sjukdomens tankar är värre än ångestkänslan. När de på familjeenheten säger till Hanna att det är bra att äta nyttigt, du ser frisk ut mm Så får jag bekräftelse på att de inte vet hur man pratar med en med anorexia och vad man inte ska säga. Så då känner man sig extra ensam. Att de på familjeenheten gör mer skada än nytta. Den hjälp jag trodde att jag/vi skulle få har inte gett så mycket. Tre gånger sedan i maj har en personal tagit med Hanna på en aktivitet. Sedan har det varit sjukdom och semester. Den avlastning som jag behövde blev bara några timmar. Ibland är jag så trött att jag inte vet vad jag ska ta vägen. All denna press och krav. Läkare på Avdelning 25 och personal på ätstörningsenheten säger olika saker och lyssnar inte på vad jag säger. Även om det visade sig att jag hade rätt. Men genom olika svar mm så skapar det osäkerhet och mitt förtroende för dem minskar. Jag är ensam om att fixa detta. Även om jag fått mycket hjälp av Hannas mormor och morfar. Vet inte vad jag hade gjort utan dem. Brorsan med familj anar nog inte vad även de har gjort för mig/oss. Så otroligt tacksam. Vänner som hör av sig och jobbarkompis mm. Förståelse och att få prata av sig. Djuren hemma betyder mycket mer för oss än vad folk tror. Tack vare Hannas kaniner så har hennes fokus blivit dem istället för att svälta mm. Så tack vare dem så kan jag och Hanna vara hemma istället för att vara inlåsta på avdelningen. Bara tanken på det gör så att ångesten kommer. Det vi varit med om där. Det Hanna fått gå igenom. Fastbunden och tvingad och nertryckt. En kamp om att vilja leva varje dag. Se henne försvinna i sig själv. Se blodet som rann på armarna när hon hittat glas på promenaden. Den mörka blicken när Hanna blev sjukdomen mer och mer. Kvällarna och helgerna vi satt och tittade på "bäst I test" en stund med de andra boende. Sedan låste personal upp toaletten för oss och låste sedan efter oss. Hängde på en gardin för fönstret. Så såg våra kvällar ut. Alla dagar likadana. Måltider, vila, pyssel, 30min promenad. Vilken mardröm det varit. Tacksam att få vara hemma. Men det är tufft. Avdelning 25 klarade inte att få Hanna att äta 6mål om dagen trots gränssättning, tvång och övervakning. Nu fixar jag detta ensam. Jag har inte rast, kökspersonal, städare, läkare, psykolog eller kollegor som kan bytas av. Men ändå ska jag fixa allt. Och detta med tuff ekonomi. Att få ont i magen när jag ska handla mat för att jag inte har tillräckligt med pengar. Att jag får låna av barnen när det inte går ihop. Få fråga om pengar till bensin mm. Det är jobbigt. Har sökt om hjälp men det finns inte pengar att få. Trodde jag skulle få mer underhåll när barnens pappa avsa sig att hjälpa till med dottern. Då jobbar han heltid och behöver inte tänka på mer än sig själv. Jag har vabbat I 2 1/2 år och har inga besparingar alls. Han kan spara och slippa denna oron som jag har hela tiden. Visst han tog med Hampus till Grekland en vecka. Men efter det åkte han till Thailand i 3-4 veckor. Och jag som måste ha miniräknare när jag ska handla mat. Det känns fruktansvärt orättvist. Nästa vecka är det massa möten med Familjeenheten , avledning 25 och ett med ätstörningsenheten.  Och nu har skolan precis börjat, där ångesten och tankarna stärks. Det är tuffare dagar och det krävs mer ork och tålamod. Pusha och avleda hennes negativa tankar. Vi trodde ju att schemat skulle vara klart när skolan började. Men nix. Så ännu mer stress och oro. Komma tillbaka till en klass där alla inte är lika snälla. Och det stärker ju inte hennes självkänsla. Jag kör dit henne och hämtar henne efter ca 3h. Och då får jag hoppas att det känts bra i skolan, annars blir det tufft hemma. Att kaninerna är till stor hjälp märks ännu mer nu. Vi har anmält Hanna till skaf så vi kan ställa ut kaninerna. Då har vi alltid saker att förbereda och se fram emot. Nästa helg blir första utställningen. Så jag är tacksam att vi hittat ett intresse som får Hanna att träffa andra människor med samma intresse mm. Och djur kan göra underverk. Även skönt att låtsas som om vi har ett "vanligt" liv. Vi har långt ifrån ett vanligt liv. Men vi är påväg dit.

2 års mardröm

 11maj 2023. Imorgon har dottern varit sjuk i sin anorexia i två år. Jag har vabbat lika länge förutom de få veckor som jag jobbade halvtid. Den känslan när dottern mådde bättre , har jag fått känna på. Även om det bara var någon vecka. Att sedan bakslaget blev mycket värre har inte gjort det lättare att acceptera.

Jag som trodde att om hon bara fick i sig mat mm så "tänker" hjärnan igen och sjukdomstankarna blir svagare. Men från en dag till en annan så tog sjukdomen över. Att vara tonåring är inte lätt isig och känslan av att vara ensam tuffare för någon som varit/är sjuk. Anorexian blir kompisen/tryggheten som alltid finns där. Då vet du vad du ska göra för att göra sjukdomen nöjd.

När läkaren sa att sjukdomen blivit kronisk och att lämna henne till ett HVBhem var enda alternativet bröt jag ihop. Att lämna bort mitt barn när hon är som sjukast, helt ofattbart. Hon behöver ju mig mer än nånsin. Hon ska inte känna sig övergiven eller sviken. Jag ger inte upp. Som tur var så sa soc detsamma. Det var inte något de ens övervägde. Det hade varit mer farligt för Hannas del. Tyvärr kände hennes pappa annorlunda. Han så sin chans att "fly". Han sa att detta är för jobbigt och att han behöver sina rutiner och kunna jobba. Så i juni och framåt så står jag ensam med allt ansvar. Så arg besviken och återigen maktlös... Hur kan man svika sitt barn när det behöver en som mest. Men tydligen så kan man göra så. Helt ofattbart enligt mig.
Två barn, en massa djur och ett hus... vabb på heltid , tuff ekonomi och "övervakning" dygnen runt. Därtill också all matschema, läkarbesök, ätstörningsenheten, avledning och nu även matlagning då permissionerna ökar och vi kan vara mer hemma. Men när ska jag få in handling, städning, tvättning, gräsklippning mm... och återhämtning...  Får lite panik när jag tänker på allt. Men får ta en dag I taget, en timme i taget...

Att få tillbringa tid hemma med dottern betyder mycket. De stunder när "Hanna" syns. Hon finns där, även om hon inte syns så ofta. Men mer och mer.

Djuren gör mycket. Även om det är mycket jobb så ger de oss så mycket. Vi får tänka på annat. Och de ger oss så mycket glädje.

Eftersom hon är för sjuk för avdelningen och för sjuk för att vara hemma så ska soc hjälpa oss lite i hemmet. Får se om jag kan ändra på något hemma, och genom det så blir hon frisk... Om det nu hade varit så enkelt...  men får låta de själva märka det. Jag har tjatat och tjatat om att dottern behöver få prata med psykologer mfl. Men det finns tydligen inte resurser... det finns inte tider... Bad om iallafall två timmar i veckan med ätstörningsenheten. Men pga sjukdom, inga tider mm så har det knappt blivit en gång I veckan. Jag har frågat om det inte finns något behandlingshem där jag är med och att det blir intensiv behandling med olika aktiviteter och samtal... men tydligen så vill de se om stöttning i hemmet räcker...  Var är våra rättigheter, som förälder. Vården har verkligen fått mig att bli mörkrädd. Vad finns alla resurser och hjälp då man behöver dem?  När jag bara få vara mamma. Och när ska dottern få den hjälpen som hjälper henne med sin sjukdom. Att vilja bli av med sin sjukdom.
Inte trodde jag för några år sedan att jag skulle gå på biltema för att leta efter en väska med lås som jag kan låsa in alla knivar, saxar och vassa saker i. Att se till så att hon inte gömmer mat eller få se dottern få sån ångest att hon blir någon annan. Att få vårda mitt barn dygnen runt... Att min högsta önskan är att hon ska vilja bli frisk.

Dessa två åren har verkligen fått mig att förstå att man inte ska ta något för givet och hur mycket familjen och vänner betyder. Vilka underverk djur kan göra och hur det är att vara inlåst. Vilken maktlöshet man känner när personal släpar in dottern och man vet vad som händer i det rummet. Bara få låta det ske. När man helst av allt vill ta dottern och rymma därifrån. Men samtidigt veta att då leder jag henne in i döden.