Vi har nu varit hemma på permission sedan i maj. Hon har fortsatt LPT. Så om sjukdomstankarna tar över så blir hon inlagd direkt. Det känns som en trygghet. Familjeenheten, soc som skulle hjälpa oss har inte varit till så mycket hjälp. Förutom att trycka på att matschemat ska följas och att jag ska sätta gränser. Jag vet detta. Vi har levt med denna sjukdomen i 2 1/2år. Varje dag är en kamp. Varje mål. Även om det blivit lättare med matmålen nu. Men då gäller det att tiden mellan målen fungerar bra och hon avleds med sina sjukdomstankar. Så om jag är med hela tiden och bekräftar henne och få henne att tänka positivt när jag ser att ångesten kommer... då blir måltiderna lättare. Men samtidigt säger familjeenheten att jag ska utmana henne och lämna henne längre och längre. Det försöker jag göra. Men det de inte förstår är att Hanna är rädd för sina sjukdomstankar och vill ha hjälp att få bort dem när de kommer. De säger - ångesten är inget farligt. Det vet vi... men hon har anorexia och sjukdomens tankar är värre än ångestkänslan. När de på familjeenheten säger till Hanna att det är bra att äta nyttigt, du ser frisk ut mm Så får jag bekräftelse på att de inte vet hur man pratar med en med anorexia och vad man inte ska säga. Så då känner man sig extra ensam. Att de på familjeenheten gör mer skada än nytta. Den hjälp jag trodde att jag/vi skulle få har inte gett så mycket. Tre gånger sedan i maj har en personal tagit med Hanna på en aktivitet. Sedan har det varit sjukdom och semester. Den avlastning som jag behövde blev bara några timmar. Ibland är jag så trött att jag inte vet vad jag ska ta vägen. All denna press och krav. Läkare på Avdelning 25 och personal på ätstörningsenheten säger olika saker och lyssnar inte på vad jag säger. Även om det visade sig att jag hade rätt. Men genom olika svar mm så skapar det osäkerhet och mitt förtroende för dem minskar. Jag är ensam om att fixa detta. Även om jag fått mycket hjälp av Hannas mormor och morfar. Vet inte vad jag hade gjort utan dem. Brorsan med familj anar nog inte vad även de har gjort för mig/oss. Så otroligt tacksam. Vänner som hör av sig och jobbarkompis mm. Förståelse och att få prata av sig. Djuren hemma betyder mycket mer för oss än vad folk tror. Tack vare Hannas kaniner så har hennes fokus blivit dem istället för att svälta mm. Så tack vare dem så kan jag och Hanna vara hemma istället för att vara inlåsta på avdelningen. Bara tanken på det gör så att ångesten kommer. Det vi varit med om där. Det Hanna fått gå igenom. Fastbunden och tvingad och nertryckt. En kamp om att vilja leva varje dag. Se henne försvinna i sig själv. Se blodet som rann på armarna när hon hittat glas på promenaden. Den mörka blicken när Hanna blev sjukdomen mer och mer. Kvällarna och helgerna vi satt och tittade på "bäst I test" en stund med de andra boende. Sedan låste personal upp toaletten för oss och låste sedan efter oss. Hängde på en gardin för fönstret. Så såg våra kvällar ut. Alla dagar likadana. Måltider, vila, pyssel, 30min promenad. Vilken mardröm det varit. Tacksam att få vara hemma. Men det är tufft. Avdelning 25 klarade inte att få Hanna att äta 6mål om dagen trots gränssättning, tvång och övervakning. Nu fixar jag detta ensam. Jag har inte rast, kökspersonal, städare, läkare, psykolog eller kollegor som kan bytas av. Men ändå ska jag fixa allt. Och detta med tuff ekonomi. Att få ont i magen när jag ska handla mat för att jag inte har tillräckligt med pengar. Att jag får låna av barnen när det inte går ihop. Få fråga om pengar till bensin mm. Det är jobbigt. Har sökt om hjälp men det finns inte pengar att få. Trodde jag skulle få mer underhåll när barnens pappa avsa sig att hjälpa till med dottern. Då jobbar han heltid och behöver inte tänka på mer än sig själv. Jag har vabbat I 2 1/2 år och har inga besparingar alls. Han kan spara och slippa denna oron som jag har hela tiden. Visst han tog med Hampus till Grekland en vecka. Men efter det åkte han till Thailand i 3-4 veckor. Och jag som måste ha miniräknare när jag ska handla mat. Det känns fruktansvärt orättvist. Nästa vecka är det massa möten med Familjeenheten , avledning 25 och ett med ätstörningsenheten. Och nu har skolan precis börjat, där ångesten och tankarna stärks. Det är tuffare dagar och det krävs mer ork och tålamod. Pusha och avleda hennes negativa tankar. Vi trodde ju att schemat skulle vara klart när skolan började. Men nix. Så ännu mer stress och oro. Komma tillbaka till en klass där alla inte är lika snälla. Och det stärker ju inte hennes självkänsla. Jag kör dit henne och hämtar henne efter ca 3h. Och då får jag hoppas att det känts bra i skolan, annars blir det tufft hemma. Att kaninerna är till stor hjälp märks ännu mer nu. Vi har anmält Hanna till skaf så vi kan ställa ut kaninerna. Då har vi alltid saker att förbereda och se fram emot. Nästa helg blir första utställningen. Så jag är tacksam att vi hittat ett intresse som får Hanna att träffa andra människor med samma intresse mm. Och djur kan göra underverk. Även skönt att låtsas som om vi har ett "vanligt" liv. Vi har långt ifrån ett vanligt liv. Men vi är påväg dit.
