Som om man inte har tillräckligt

 Så ringer försäkringskassan och berättar att jag inte kan ta VABB när Hanna är I skolan. Då tycker de att jag ska jobba. Nu går ju Hanna i skolan 8.30-11.00. Och det tar ju ca 15min till jobbet från skolan. Jag berättade även att Hanna brukar hämtas 10.15, då hon har en jobbig morgon.

Ja då är det lite tight att jobba, sa hon. Men så fort Hanna går nån mer timme så får jag inte vabba. Sjukvården säger att man ska vara anträffbar och kunna hämta barnet, men försäkringskassan tycker inte att man ska få betalt för den tiden.

Så nu känner man ännu mer stress, att Hanna ska klara av att gå i skolan hela dagarna så att det är lönt att jobba. En timme dit eller dit är ju inte så lätt. Och så bad hon om ursäkt för att inte hela ersättningen betalas ut, resten kommer på onsdag trodde hon. Vad bra sa jag, för hyran och alla utgifter har inte blivit mindre...

Så ytterligare krav på mig känns det som...
Läkaren - hon ska gå upp I vikt
Lärarna - hon måste få bättre självförtroende
Försäkringskassan- Hon måste gå fler timmar i skolan, eftersom de inte vill betala vabb
Ja och så har vi ju allt Hanna vill också... och inte vill...

Ännu en dag I våran bubbla...

Så många röster

 Två personer, den som vill bli frisk och den som vill fortsätta att var sjuk och bli sjukare.

Det är svårt att förstå, men hon är två personer. Hon kan sitta och berätta att hon vill kunna äta vad hon vill och äta något gott utöver. Hon vill bli normal och kunna äta utan att tänka. Och precis när hon sagt det så säger hon att hon bara kommer äta det hon vill. ( alltså det hon vet att hon inte mår dåligt av, det hon vet innehållet i). Två personer som bråkar i hennes huvud. Två personer som vill olika och är olika starka.

Jag har också massa olika röster i mitt huvud... Läkaren som säger att maten är medicin och hon måste äta mer. Dietisten som berättar att hon måste äta mer fett för att minska tvångstankarna och få bättre självkänsla, personalen på ätstörningsenheten som säger att jag måste ta tillbaka kontrollen och bestämma vad hon ska äta. Lärare som ser att hon har mycket prestationsångest och dåligt självförtroende, så måste få henne tryggare och starkare. Mina tankar som mamma, som vill att hon ska få må bra och hatar att se henne lida. Detta ansvaret att göra rätt... Och detta gäller inte några timmar, utan hela dygn, dagar, veckor, månader... 

Varning för anorexia

 All denna reklam om viktnedgång, bli smal och "må bra", den perfekta sommarkroppen mm... Ni tänkte inte på att det är j-vligt svårt att lägga på sig kilon igen när man varit i svält. Svälta sig själv för att "må bra" och bli accepterad i media. För av mig är mitt barn accepterat för att hon är hon.... inte i kilo... Men det är inte det hon läser i mobilen, inte det hon ser varje dag. Barn ser detta dagligen, hur de ska bli nöjda med sig själva mm. Deras värld. Men vems ansvar är det att dra upp dessa barn, få dem att överleva, få självförtroendet tillbaka, få dem att kämpa mot sina elaka tankar om sig själva. Var står det att om man tex går ner för fort eller minskar för mycket så kan man få anorexia. Att det tar lång tid att bli frisk från det, och att det ändrar ens syn på sig själv. Planera mat och gå ner i vikt är det som fyller ens tankar. Det borde stå "VARNING" på allt som har med viktminskning att göra. Det hjälper inte att jag som mamma talar om att hon duger och är fin som hon är. Det är media som betyder något, det är det de ser. Så ni som har denna reklamen eller uppmuntrar att man ska gå ner i vikt, Var finns ni när barnen svälter sig själva och tappat sin självkänsla. "Så får du sommarkroppen", våran sommar blev en mardröm, där vi fick hålla koll så hon inte svimmade eller föll ihop. Resan efter det har inte varit så lätt heller. Och den verkar inte ta slut. Den bara fortsätter...