Idag är första dagen som jag känner mig hoppfull. Detta kanske går. Jag vågar knappt säga det, eller tänka det... men idag kände jag att jag ska lyssna på min psykolog. Just nu känns det bra. Så den tanken försöker jag hålla fast vid. Just nu går det åt rätt håll. Känns som om livet börjar komma tillbaka. Så nu ska jag försöka återhämta mig, 1 1/2 år av rädsla, hopplöshet, maktlöshet, krav, ångest, förtvivlan, trötthet, panik.... såklart är inte allt över, inte på långa vägar, men det är så mycket framsteg, vilken resa vi gjort, och gör. Men nu känns resan lite lättare. Mycket av tiden när hon är I skolan eller hos mormor och morfar så vilar eller sover jag. Huvudet är så trött, alla dessa tankar, planeringar, tider, måltider mm. Men jag låter mig själv ta den tiden. Låter mig själv vila. Lyssnar på mindfullness 5min varje dag. Lyssnar till kroppen om den vill sova. Nu när vabb-pengarna kommer kan jag börja tänka, att snart kan jag börja jobba igen. Få tillbaka mitt liv. En vanlig vardag. Och få en lön. Samtidigt är jag rädd för att Tro för tidigt. Men snar kanske känslan blir starkare och jag börjar Tro på riktigt. Sakta men säkert kommer orken tillbaka. Har fått tips på hur jag ska hantera ångesten. Den kommer komma, men nu vet jag vad jag ska göra. Lura kroppen att du är lugn. Så många jag frågat : när blir hon frisk, hur gjorde ni? Och nu är själv svårt att förklara vad som hände... Men hon gjorde ett val. Hon var tvungen att vilja själv. Idag kom jag på hur man andas ...
