Avdelning 25

Jag är så lättad att vi fått hjälp, trodde att jag skulle må bättre nu. Dessvärre är det nästan tvärtom,  ångesten är starkare och jag är såååå trött. Trött men kan inte sova. När jag väl somnat så vaknar jag flera gånger. Ska prata med en läkare nästa vecka. Kanske ska få sömntabletter.... Personalen här är bra. De är trevliga och kan sin sak. Det känns skönt.

Men tiden här är ändå tuff. Om inte maten äts upp så får hon ersättning. Så hon får I sig det hon ska varje dag, men därav ökar hennes ångest och "vandringen". Efter vilan efter måltiderna ska man försöka få henne att vilja göra något... förutom att gå. Så när vi både spelat skipbo, pärlat mm så är klockan bara 11. Många timmar kvar tills vi får åka hem och lägga oss. Hennes humör är inte så roligt och hon tycker inte om när man försöker få henne att göra något annat. Hon vill bara gå och gå. Som tur är så finns personalen. Just nu vill hon inte bli frisk och har överklagat tvångsvård. Så nästa vecka ska vi på möte om det.

Att äntligen fått hjälp är jag så glad för. Även om jag hade önskat att det inte tagit så lång tid...  Men att vara "instängd" här och vara som en polis är inget roligt. Hon får gå 15min två gånger om dagen, men då måste hon gå långsamt. Man känner sig så tjatig. - inte så fort. - du får inte gå omkring, - ska vi pärla, rita, spela mm... Lättast är ju när vi åker bil.... åker hem och kollar till djuren. Men vi har ju alla måltider att passa. Så det blir ett par mil vi kör... Fram och tillbaka. Men som sagt, hon är tvångsinlagd och det är en lättnad... 

Resan har börjat

 Vid nio på morgonen var vi på ätstörningsenheten. Och äntligen fick vi hjälp. Klockan 13 fick vi tid att åka till avdelning 25. Lättnaden när vi fick beskedet var stor. Nu får vi hjälp. Jag åkte hem och packade lite "pyssel" medans Hanna följde med sin pappa.

Tillbaka till avdelning 25. Vi var många på mötet. Ännu en läkare var tvungen att godkänna tvångsinläggning. Den enda som inte ville skriva på var Hanna, eller ätstörningen.  Som hon säger själv. Hon är två delar. En del som vill svälta och en del som vill äta. Efter två timmar blev det äntligen bestämt. Det blir tvångsinläggning.

Även om man är jätteglad och lättad att få hjälp, så vet man att nu börjar den andra jobbiga biten. Men vi får hjälp. Så just nu lever jag på den känslan. Resan har börjat

Platsbrist

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Detta är så sjukt. Här blir Hanna sämre och måste ha "medicin"... (Mat).... men pga av sin ätstörning så klarar hon inte av att äta. Hon får I sig 400-500 kalorier om dagen. Hon är matt och orkeslös, dåligt humör och jag tror även hon är rädd. Och här sitter vi på ätstörningsenheten och får höra att det är platsbrist och svårare nu på sommaren med allas semester mm. Hade det funnits plats så hade Hanna blivit tvångsinlagd... men nu får vi vänta... Vi får höra att det är jättefarligt med svält i tonåren, eftersom man stannar i längden och skelettet blir skört. Farligt för hjärtat mm.  Vi sitter där, och vet.... Vi vill få i henne mat... men vi kan inte.... inte utan hjälp. Och med den hjälpen får vi vänta... Tills det finns plats. Hur ska Hanna kunna lita på vuxna igen. Här sitter hon och mår så dåligt... och får ingen hjälp. De har lovat att hon inte ska bli lika dålig som sist... men vi är snart där igen...  Denna maktlösheten och oron. Ångesten som bara blir värre och värre.   Och detta pga av att det inte finns plats...