Leva i nuet

 När allt känns omöjligt och tungt, kommer en känsla i kroppen och du får ny energi och ork. Att solen skiner på morgonen och du ser att våren är här, det ger mig energi. Igår kändes allt hopplöst och allt gick emot mig. Oron om pengar, framsteg mm. Idag känns det lite lättare. Och jag gillar känslan av hopp. Har förstått att den omöjliga uppgiften att få en sjuk trettonåring att vara nöjd och tycka om sig själv, är omöjlig. När jag tänket efter Hur många känner jag som går omkring och är nöjda och stolta över sig själv. Tycker om hela sig. Ärligt talat , är det någon. Är någon helt nöjd. När jag tänker på det så släpps mina krav lite. Hur ska jag kunna göra det omöjliga... Att må bra är en annan sak. Det kämpar jag med varje dag, att vi ska må bra. Att vi tillsammans ska klara detta vi går igenom. Fortsätta framåt. Låta oss glädjas över att kunna skratta tillsammans.  Finnas där. Vem vet vad som händer framöver. Försöker liva i nuet som många säger. Nu har jag förstått vikten av det. Men det är svårt.

Vikt viktigt

 Så var det dags igen. En gång I veckan, ätstörningsenheten.  Det man bygger upp under veckan, rasar ner på en dag. Sen tar det dagar att bygga upp igen. De gör sitt jobb och är säkert duktiga... Men det är så jobbigt att vara där. Sitta där. Bli bedömd. Hanna vägrar prata med dem och tycker att de är dumma. Läkaren var med idag. Det hon säger låter bra, och jag förstår vad hon menar...   men att genomföra det. Att det är vi som föräldrar som ska se till att hon äter. Äter det vi vill. Men om jag lagar mat och ställer fram så vägrar hon äta. Vad gör jag då. Får inget riktigt svar. Hanna ska gå upp o.5-1kg i veckan. Hanna bryter ihop när hon hör det. Hon vill därifrån. Jag frågar om de vet hur mycket hon ska väga , vad som är tillräckligt. De ska kolla upp det. -Kan hon inte få stanna och behålla vikten hon har nu?  Nej, så får du inte ens säga. Det hjälper inte Hanna får jag som svar då. Hon behöver gå upp I vikt. Hon mår bättre då. Hon mådde väl bra då hon åt på avdelningen. Nej svarar jag. Hon gick upp i vikt men ville inte leva då och hon hade tvångstankar och gick bara runt och runt. Försökte slita av sig huden... Hatade sin kropp.... Så nä, hon mådde inte bättre när hon åt. Men självklart förstår jag att hon måste äta. Äta det jag lagar. Denna veckan har Hanna planerat att laga mat med mig. Och att vi ska äta det tillsammans. Jätte framsteg ju...  men på ätstörningsenheten sa de att om hon inte går upp i vikt så blir vi inlagda på avdelningen 25 igen. Läkaren försökte prata om annat än mat, men Hanna ville inte svara ändå. Sjukdomen är mycket mer än bara vikten sa hon...  Jag vet. Men ändå är det vikten som blir i fokus....jämt.  Ibilen grät Hanna och skrek. Hon vill inte leva längre. Hon vill dö. Hon vill inte gå upp ivikt. Och där sitter jag... nu måste jag jobba med att få henne att leva igen, att se en framtid... hitta glädjen igen. Och jag måste hitta orken någonstans. Är så trött. Allt känns så omöjligt... 

Vad är rätt och vad är fel?

 

Hur vet jag om jag gör rätt eller fel. Vem vet vad som är rätt?

Prat om mat är känsligt. Ilskan kommer som en blixt från himlen när ordet mat kommer på tal. Samtidigt hör jag rösterna från ätstörningsenheten att Mat är medicinen och hon måste äta för att bli frisk. Det förstår jag. Men jag kan ju inte tvinga, då backar hon och äter mindre. Du ska laga mat och ställa fram till henne och hon ska äta det. Jag vet, men det är lättare sagt än gjort. Hon måste gå upp I vikt, jag vet det med...  men hon är ju livrädd för att gå upp I vikt. Hon tycker ju att hon är tjock som hon är nu...  Men när jag frågar hur mycket hon ska väga för att bli frisk, får jag inget bra svar. Då handlar inte friskheten om vikten... men det är ju denvi pratar om hela tiden. Vikt och mat. Mat och vikt.

Att sitta på ätstörningsenheten och höra samma sak varje gång, gör så att man själv har ångest för att åka dit. Hanna mår dåligt när hon vet att hon ska dit. Hon gillar dem inte och vill inte prata med dem. Då får jag prata istället och då blir Hanna arg på mig. Hon vill inte att jag ska berätta vad hon äter. Så det blir dålig stämning och det tar timmar innan hon blir sig själv igen. Jag frågade hur de flesta blir friska, genom att de själva vill bli friska eller att de blir tvingade. De sa att det var olika. Så vad är rätt att göra, när det är olika hos alla. Vad gör så hon blir frisk? Kan jag förstöra hennes vilja att bli frisk om jag försöker tvinga. Sänker jag hennes självkänsla? När hon blir arg och mår dåligt så vill hon inte bli frisk. De positiva samtalen har vi när hon mår bättre och känner att hon vill må bättre. Men det är två personer i Hanna. Hon vill, men vill inte äta mat hon inte har koll på. Och vill inte vara tjock. Och nu känner hon sig tjock. Ätstörningsenheten säger att hon kommer tänka bättre och minska tvångstankarna om hon äter lagad mat och fett mm. När jag frågar hur länge, så vet de inte. Vem vet? Vilken vikt är ok? Är det bara en checklista hos dem, när hon bara går upp i vikt, så de kan checka av... eller blir hon frisk om hon går upp i vikt. Kommer hon tänka annorlunda om hon väger mer. När? Jag säger att det är tufft  eftersom jag har "detta" dygnen runt. Oron och tankarna, rädslan mm. Då är det bra om hon är hos sin pappa mer och art du får avlastning...   Men hon mår ju dåligt när hon inte är hemma,  och nu kämpar vi även att hon ska klara av skolan. Mår hon dåligt, så blir maten lidande. Då kämpar hon inte på samma sätt som när hon mår bra. Hur ska jag få henne att vara nöjd med sig själv, när ingen annan är det. Hur många är det som är nöjda med sig själva... och särskilt tonåringar...

Att Luna flyttat in hos oss och blivit en i familjen har gjort mycket positivt. Hannas fokus är lite mer på Luna. Hon fotar henne, tar hand om henne... och är lycklig. Så djur kan göra underverk. Och när jag ser lyckan i Hannas ögon när hon är med Luna vet jag att jag gjort något rätt. Att hon kan få känna glädje och se att det finns annat förutom sjukdomen.

Vissa dagar när jag känner att det inte går framåt och jag får panik över att få leva i denna bubblan alltid... har jag försökt Hanna att förstå att även jag mår dåligt över att hon är sjuk och när hon inte vill bli frisk. Jag vill också ha ett liv, jobb mm. Och då måste hon ju vara frisk. Frågan är hon jag gör fel då, att sätta press och skuld på henne. Hade jag sagt så ifall hon hade haft cancer?

Vad är rätt och vad är fel?