När varje måltid är en kamp

Försöker förstå, men kan det ej. Hur kan en tanke vara så stark. Så stark att du hellre väljer att bli fastbunden och sondad. Hur stark är inte sjukdomen då. När svält är enda alternativet. Varje måltid är en tortyr. Veta att om jag inte äter detta får jag sondersättning och när även den tiden tagit slut så tvingas man till att bli sondad. En slang genom näsan. Och fastbunden dessutom. Detta väljer sjukdomen att utsätta Hanna för. Tiden räknar ner, tiden går ... och strax dags för nästa mål. Ångesten byggs upp, förväntan, besviken, frustration och maktlöshet. Allt börjar om igen. Nytt försök. 

Inlåst

 Det är tungt att packa in väskorna i bilen. Inga snören, inga plastpåsar, inga vassa saker, inget glas, inga tabletter mm. Jag ringer på dörren. Personal kommer och låser upp dörren. Skorna har snören så de låstes in. Tystheten när man går genom korridoren. Känslan av instängdhet. Lägger in mina kläder mm i garderoben, som låses. De öppnar toalettdörren och jag kan lägga in tandborste mm innan de låser dörren. Denna känslan, att vara inlåst...

I tisdags var vi på Förvaltningsrätten. Eftersom hon hade ölpt tog det bara en vecka från det att vi kontaktade ätstörningsenheten och tills vi fick komma till förvaltningsrätten. Ölpt blev Lpt. Tvångsvård. Eftersom detta är fjärde gången vi är på avdelning 25 så kände vi igen alla rutiner mm. Men denna gången blev det annorlunda. Hennes pappa började att ta hand om henne. Jag kunde åka hem. Samma dag hon blev inlagd så försökte hon rymma på promenaden, och då blev promenaderna indragna. Vi skulle få sova hemma på nätterna men eftersom hon inte åt och inte tog sondersättning så blev hon sondad. Hon blir sondad flera gånger om dagen. Så då får vi inte åka hem. Vi får sova här.
Dottern har fått börja bup-skolan. Så då får hon tänka på något annat en stund. Jag önskar så att jag skulle veta vad jag ska göra för att sjukdomen ska försvinna, få henne att tänka friska tankar. Att hon vågar välja livet... Att hon vill leva. Och komma ut till verkligheten igen. Önskar att jag vet vad jag ska göra för att hon ska klara alla motgångar. Jag vill veta vad jag ska göra. Känner mig så maktlös. Men också tacksam att vi får hjälp. 

Vad hände?

Jag kände Äntligen... då jag började jobba halvtid. En vanlig vardag. Och tänk, en riktig lön. Och framför allt, att Hanna ser vad livet kan ge. Att hon får vara en vanlig tonåring med vanliga problem.

Veckan efter skulle jag börja jobba heltid. Men efter 5h och 30min fick jag gå hem och vabba på heltid igen. Dotterns sjukdomstankar hade kommit tillbaka. Hon skulle "bli" sjuk igen. Hon skulle svälta sig.

Den paniken... den känslan. Maktlösheten, frustration och VARFÖR???? !!!! Rädslan och denna planering i huvudet... Att börja om igen. Jag vill bara skrika   - NEJ jag orkar inte!!!!  Jag VILL INTE !!!  

Jag kände mig helt tom. All ork bara försvann. Sen började tankarna, vad blev fel? Vad hände?

Först kunde jag inte ta till mig att hon verkligen är sjuk. Försökte prata med henne om vad hon kommer missa ifall hon väjer att lyssna till sjukdomen, att svälta sig. Även förklarat att hon inte kommer få svälta sig, för då blir hon tvångsinlagd. Hon har ju ölpt. Men inget jag säger ändrar hennes val. Hennes mormor och morfar pratar också med henne och försöker få henne att förstå att vi vill hjälpa henne att må bra. Vi finns här för henne. Försöker få henne att vilja bli frisk igen. Men hon säger att hon inte orkar. Hon orkar inte kämpa mer.

Vad som fått henne hit denna gången vet vi inte, men många små saker. Förändringar och känslan av att vara utanför, krav, stress mm. Så lika fort som det vände till det positiva, lika fort vände det nu.

På tisdag ska vi till förvaltningsrätten. Och därefter blir det nog tvångsinläggning. Idag är det fjärde dagen hon är I svält. Hon är lika bestämd. Hon vill bli sjuk.

Så nu har hoppet försvunnit om en positiv vändning. Bara att acceptera och planera därefter.

Fortfarande har jag känslan Vad hände?!