Det kommer aldrig hända oss, mina barn har alltid ätit allt, inte varit kräsna utan velat testa det mesta. Baka och laga mat, äta gott mm. Tyckt synd om de som har barn som inte vill testa eller äta deras mat. Vi har haft tur. Barnen har varit friska, även om trotsen aldrig försvann ...
Men nu sitter man här, maktlös och bara kan se på när ens barn blir sämre och sämre. Hela hennes dagarna går år till att planera att äta så lite kalorier som möjligt så hon inte går upp i vikt. Humöret är inte att leka med, man till och med andas för högt.
Utbrotten kommer innan mat, vid mat och planering för mat. Man lagar mat som hon inte äter. All fokus på mat. Och för henne så ska hon äta 6 gånger om dagen... minst och näringsdryck på det. Jag behöver nog inte beskriva hur stämningen är här hemma.
Rädslan för att hon ska gå upp i vikt är enorm. Då har hon ändå gått ner 2kg nu på två veckor... och innan dess vägde hon för lite och levern visar att hon är i svält. Blodprov har tagits, ultraljud på levern, extra läkarbesök, men ändå förstår hon inte att hon är sjuk. Eller hon vet att hon är sjuk, men hon vill inte gå upp I vikt.
Ibland vill man bara skrika och slå sönder varenda Spegel, kasta matvågen och hennes mobil och paddan.... Allt som ska förhindra henne från sin tvångstankar. Men tar vi matvågen så äter hon ännu mindre eller inte alls. Läkaren säger att om hon svimmar eller får svårt att andas mm så måste ni ringa ambulans. Kontakta avdelning 25 om det blir för tufft med utbrott mm. Rädslan för att hon ska sluta äta helt finns där hela tiden. Tipsen på hur vi ska göra låter bra, men omöjliga att följa. Ställer vi fram det hon ska äta så slänger hon tallriken och vägrar äta alls.
Inläggning är nästa steg, då vi testat allt. Att ställa fram mat fungerade inte. Ta bort matvågen gick ej, att hon lagade egen mat när hon fick ha kvar vågen fungerade tills hon ville väga mindre.
Att vi nu är två vuxna vid måltiderna underlättar lite, då fördelas hatet på oss båda istället för mot bara mig. Timmarna på ett dygn är många...
Jag hatar dig! Du är värdelös! Jävla tjockis! Du är så äcklig! Se på dig själv! Du är inte min mamma! Jag hoppas att du dör! Är meningar man hör flera gånger om dagen. Man ska tänka att det är sjukdomen som pratar... Hur lätt är det?!
Man står och tittar på när barnet tynar bort. Blicken är långt borta och armarna magra. Stressen när hon planerar eller ska äta mat. Ångesten som finns där hela tiden. Orsaker till att hoppa över måltiderna letar hon efter. Att vilja hjälpa henne men inte kunna. Det är en mardröm som blivit verklighet.
