"Hela Hanna"

 Det är svårt att se sitt barn må dåligt, att hon inte tycker om sig själv och bara tänker på vad hon ska äter. Särskilt nu när hon vill gå ner i vikt igen.

Eftersom hon mår så dåligt i skolan, så har jag försökt ha fokus på att hon ska bli trygg i skolan och få bättre självkänsla. Men då har det blivit mer problem med matportionerna. De blir mindre och mindre. Och hon har gått ner 2kg sedan i december. Nu pratar vi ofta om maten och försöker få henne att äta mer. Och då blir det mer bråk och hon känner sig tjock.

Det bara snurrar i huvudet... känns som om allt jag gör blir fel. När hon kände att hon inte ville leva och kände sig värdelös, gav jag henne mer utrymme i köket och försökte göra henne mer självsäker och trygg. Nu går hon i skolan 8.30-11. Skulle gått längre på onsdagarna men det har inte fungerat. Hon börjar oroa sig redan dagen innan. Hon orkar inte tänka eller koncentrera så länge. Så nu när vi fått rutin på detta, och det ibland kan kännas ok för henne att gå I skolan, då är det mer jobbigt med maten. Livrädd att hon ska gå ner mer och mer. Det blir många timmar hemma. Och många matsituationer. Hon försöker lägga på lite mer mat, men hon är envis. Så känner man att jag skulle fortsätta att tvinga henne att äta det jag la fram, men hur skulle jag då få henne att få bättre självkänsla när hon inte känner något värde, då hon inte har något att säga till om, inte bestämma något själv. Sjukdomen måste hon vilja bli frisk ifrån själv.

Att fika är också jobbigt, då man vet att hon gillar fika, men vågar inte äta det. Samtidigt är man livrädd att Hampus ska ta efter Hanna och få i sig för lite. Han ska ju kunna känna att det är mysigt och gott med fika mm. Själv börjar jag tycka att det är riktigt tråkigt med mat nu...

Ett normalt liv , känns så långt borta. Jag saknar mitt jobb. Jobbarkompisar och andra rutiner. Men som det ser ut nu, vet jag inte alls när det skulle kunna gå. Jag önskar att Hanna blir frisk nu... att man ser ett slut på sjukdomen. Inte lätt att tänka positivt just nu.

Och när man själv har hela ansvaret. Det är ju "hela" Hanna som ska bli frisk. Både fysiskt och psykiskt. 

8 månader

 11 januari 2022. Idag är det 8 månader sedan Hanna fick diagnosen anorexia nervosa. Mycket har hänt under denna tiden. Mycket tårar och ångest, men även skratt och glädje. Ibland tror man att sjukdomen är påväg bort, men så får man henne till att äta en smörgås på kvällen och kvällen är förstörd. Att inte våga äta något annat än vad hon planerat. Eller när jag ska laga mat och hon vill hellre äta något hon vet kalorierna på. Hon kan inte heller äta något som hon inte tagit kort på. Då vet man att sjukdomen är stark. Stark nog för att ta bort självförtroende och självkänslan. Hon frågar ofta om jag tycker att hon är ful, tjock eller om jag tycker om henne. Hon kämpar för fullt. Just nu är det extra tufft med skolan. Bara tanken på skolan gör så hon blir ledsen och får panik.

Så nu ska vi kämpa med att ångesten för skolan ska bli mindre, ta en dag I taget. Så nu hoppas jag att de i skolan kan göra så hon blir trygg, jag kan bara hålla tummarna, utanför skolan är det mitt ansvar, i skolan kan jag inte göra så mycket mer än jag gör. Hon har även börjat på ridskolan igen, något som hon gillade innan hon blev förbjuden att röra på sig. Det känns som om vi försöker ta tillbaka livet hon hade innan. Att hon får känna en mening igen. Och bli starkare i sig själv. Nu är jag hennes trygghet och med små steg försöker jag göra så hon ska bli trygg i sig själv. Som vid inskolningar på jobbet, man sitter i närheten och låter barnet komma och tanka energi för att sedan våga sig längre och längre ifrån. Men ändå veta att man är i närheten. Nu är det åtta månader som jag inte jobbat på jobbet. Och jag saknar det. Personalen, barnen, rutinerna mm. Team-känslan. Och känslan av att komma tillbaka till jobbet, att veta att då mår Hanna bättre och vi får tillbaka vårat liv igen. Den känslan 💕.  Men vi är inte där än, men längtar. Just nu är jag trött hela tiden, men kan inte somna på kvällarna... och på morgonen vill jag bara fortsätta sova. Denna oron i kroppen blir starkare och starkare. Den vill inte försvinna. Rädslan att sjukdomen inte kommer att försvinna, eller att jag gör något fel och den förvärras. Ibland vill jag bara vara Tessan. 

Ständig oro

 Denna ständiga oron som aldrig försvinner, det tar på krafterna. Hålla koll på måltiderna så de inte minskar, försöka få henne att äta lagad mat. Hon vill ha kontroll över allt hon äter, hon fotar, planerar och räknar. Allt hon äter måste fotas. Hon tittar på sina bilder när hon var som sjukast, och vill se ut så igen. Oron man känner och paniken att gå tillbaka till hur det var innan. Jag får panik. Jag är så trött, vill bara lyssna på någon ljudbok och tänka på något annat. Trött och vill sova, men när jag lägger mig så kan jag inte somna. På morgonen vill jag bara sova genom hela dagen. Vi tittade på "To The Bone", Hanna hade redan sett den, men nu tittade vi på den tillsammans. Det är blandade känslor som kommer när vi tittade på filmen. Mycket man känner igen och ibland hade jag lust att kasta något på tvn, få bort den elaka sjukdomen. De elaka tankarna som spökar och ger dem en overklig sanning.

Att höra att hon tycker att hon är ful, tjock och funderingar till varför hon lever, är jobbiga att höra. Det spelar ingen roll vad jag säger, känner mig så maktlös.

Imorgon ska vi testa ridskolan igen. Se om det fungerar eller om tankarna och ångesten är för tuff. Men känner att hon måste tillbaka till livet igen. Ta tillbaka sitt liv. Och förhoppningsvis att hon får tillbaka glädjen igen. Och självförtroendet.

Den 11 maj fick vi på papper att Hanna har anorexia nervosa. Snart 8 månader. Tiden har både gått fort och sakta. Sjukdomen går fort... men att bli frisk sakta.

Att stå bredvid är inte lätt. Du ska säga alla de rätta svaren, avleda ångest,  se till så att hon äter ordentligt mm. Ha koll på tabletterna. Vara stark fast man bara vill sätta sig i bilen och bara köra.... Känns som om kroppen skriker...jag orkar inte! Trösta och förklara att det är sjukdomen som pratar... Puscha och försöka få henne att skratta. Nu försöka göra henne trygg i sig själv så hon kan sova i sin egna säng. Har kommit så långt så att hon för det mesta somnar i sin säng.  Och istället för att jag lägger mig vid sju-åtta så kan jag sitta uppe en stund till. Jag följer med upp och masserar fötterna, ben mm. Brukar tänka på hur långt vi kommit där, ibörjan fick jag inte ens massera hennes fötter. Nu är det våran kvällsrutin.

Är så rädd att göra fel, men ibland orkar jag inte tänka. Är tacksam för hjälpen jag får av mamma och Mikael. De är guld värda. Om Hanna är ledsen eller har ångest som inte går över, så ringer hon dem. Hon har även börjat vara där någon timme, eller så hittar de på något med henne. Och det betyder mycket. Jag är inte ensam. Då kan jag bara vila huvudet och bara vara. Jag är en planetingsmänniska, men till och med jag kan tycka att det är jobbigt med denna planering... tider, mat mm.

2022, ett nytt år och förhoppningsvis ett bättre år. Jag hoppas att Hanna kommer känna att hon tar livet tillbaka nu. Att hennes tankar är på annat än vikt, kalorier,mat och utseende.