Sola bada i pina colada

Väskorna är packade, passen klara och solglasögonen med. Vi ska till Kanarieöarna. Jag, Roine och barnen. Eftersom vi bor så många i samma hus tänkte vi att det kan vara viktigt för oss att klara oss på egen hand. Bara vara vi. Lyxen att bo många har vi ju kvar när vi kommer tillbaka, men ibland kan det vata viktigt att vara en "vanlig" familj. Med två vuxna och två barn. 

Nu när kylan kom längtar man extra mycket. Att få sola och bada och ha all inclusive ... Kan det bli bättre! En hel vecka. Kan knappt tro att det är sant. Vad härligt det kommer att bli. 

Vi ska bo bredvid ett vattenland, så barnen kommer vara nöjda :) och förhoppningsvis lära sig simma också :) 

Nu längtar jag!! :) 

På samma Scen som Danny

Hannas uppträde, var på Halmstads Arena idag. Pirat var deras tema. Danny var gäst-artist. 

Jag och Hanna fick gå in en timme före, eftersom de skulle repa. Häftig känsla och en stolt mamma. Hanna var lite blyg ibörjan, hon ville inte gå upp på scen, men jag övertalade henne. Hon var mallig att hon vågade :)

Det var roligt att se alla grupper. De var jätteduktiga. Och Danny var kanonbra! Han pratade med barnen och var inte lika divig som Eric Saade. Jag gillar Dannys stil. 

Det var en jättebra show, så roligt att se. Och visst blir man stolt när man ser sin lilla flicka gå upp på scen och uppträda. Min duktiga lilla tjej! När trotsen är borta, så är du världens goaste tjej! 

Att ta Farväl

Dagen var kommen, den dag jag fruktat mest... Begravningen. Allt blir så verkligt då, det är på riktigt. Nu kan jag inte låtsas längre. Smärtan inom mig, jag vet orsaken. Jag känner ännu mer en saknad och nu kommer denna känslan fyllas på med tomhet.

Bilresan var jobbig, jag visste vart vi var påväg, jag visste att jag inte kunde fly. Har aldrig önskat att vägen till Gnosjö skulle vara mycket längre, än jag gjorde då.

Men när vi närmade oss kyrkan, förstod jag att det var dags, vi var framme. Hade hållit tårarna tillbaka hela vägen. och det gick bra, ända tills vi kom in i kyrkan och jag såg kistan. Kistan där mormor låg. Prästen kom fram och kramade om mig, och det var precis rätt tillfälle som jag behövde en kram. Vi satte oss längst fram, prästen kom dit och pratade med barnen. Förklarade om döden och att i kistan låg bara ett skal. Barnen var duktiga. De klarade detta bättre än mig. Jag grät mig igenom hela begravningen. Det gjorde så ont. Så ont att veta att mormor inte satt med oss. Att hon aldrig kommer vara hos oss igen. De tankarna och saknaden, det gjorde så ont. Jag försökte att hålla tårarna borta, men jag klarade inte det. Det gick åt många pappersnäsdukar...

Begravningen var fin, det var på Iris sätt. Hennes låtar, färger på blommorna, hennes vänner. Allt var Iris, förutom att hon inte syntes. Prästen var helt otrolig! Så duktig! En riktig fin minnesvärd begravning! Tack Susanne, Du valde rätt yrke, du är helt otrolig! Tack! Det kändes så bra att just du höll i begravning, det hade mormor velat.

Det kändes som om att sitta och plågas, när mormors låtar spelades och man såg kistan ligga där framme. Det var riktigt jobbigt. Hampus satt bredvid mig och höll min hand. Han såg tårarna och kramade min hand hårdare. Min fina lilla Kille. Hanna, däremot hade lämnat sin empati hemma, hon pratade om att hon ville steppa, att hon ville fika och frågade om hon fick spela på pianot... Kan vara hennes sätt att tackla detta på. Eller så har hon tagit allt himla bra. Bara accepterat och gått vidare. Det kändes bra att ha Hampus bredvid mig.

Att gå fram och ställa sig vid kistan var jobbigt. Lämna liljonkonvaljerna på kistan, säga Adjö. Hon älskade dessa små vita blommor, och dess doft. Det gjorde morfar med. Vill bara vakna upp och tänka att vilken mardröm jag hade. Att mormor kommer och möter oss vid dörren när vi kommer. Att hon höjer tv,n när vi pratar för högt under Vem vet mest, eller Keno. Att hon ska skaka på huvudet när vi äter och ändå äter med oss. Skrattet när barnen säger något roligt. Leéndet när barnen kramar om henne. De kloka orden och den arga rösten när man nämner Facebook... Jag saknar allt! Jag saknar Mormor.

Kyrkan var full av folk. Många kände man igen. Kom ihåg, mindes var och när vi träffats. Många från posten , där hon arbetat och hållit kontakten. Ungdomsvänner, de få som finns kvar. Många har redan gått bort. Släkt och vänner. Det var jobbigt att se allas tårar. Mormor fattades, så många som vill träffa henne och hon är redan borta :(... Terje kom enda från Norge för att ta farväl. Mormor gillade honom väldigt mycket. De hade något särskilt, en egen historia. De hade många minnen ihop. Det var så fint, att se alla stå där, för Iris skull. Säga Adjö. Det gjorde så ont. Alla har vi förlorat någon, en syster, en mamma, mormor och gamlamormor, en släkting, en vän, en bekant. Jag har förlorat min mormor, som alltid funnits. Minnerna har jag med mig. Hade ju velat ha mer minnen med henne. Men hon slipper lida nu. Hon får träffa morfar nu. Jag vet att hon finns där uppe någonstans, och håller ögonen på oss.

Tack alla som kom! Det betydde mer än ni tror! Tack för alla kramar och fina ord. Tack!

När alla sagt adjö åkte vi ner till församlingshemmet, där de närmsta träffades igen. En önskan mormor hade haft. Där kändes det lite lättare. Man kunde hålla tillbaka tårarna igen. Vi åt och pratade. Både om Iris, begravningen som alla tycktes vara så impade över. Den var så fin, så personlig. Iris hade varit nöjd! Barnen sprang runt och lekte. Barn ger så mycket har jag märkt. De vet hur man gör. De är klokare än oss.

När jag trodde allt var över så ställde sig en person upp och höll ett tal om Iris. Då var det nära att tårarna kom, jag var liksom inte beredd på detta. Ett mycket fint tal! och efter honom så var det ett tal till. Också fint och jag fick kämpa för att inte börja gråta igen... Det är lättare att fly, känslomässigt... Men inte lätt när två så fina personer talar så gott om Iris, som om hon inte fanns... Ja, det är ju så... Måste inse det nu.

Innan vi åkte hem till Mellbystrand igen åkte vi till kyrkogården, där mormor nu ligger. Bredvid morfar. Vi tände ljus och tittade på alla fina blommor. En lättnad att det är över. En sorg att det nu är verkligt.  

Farväl mormor! Vila i Frid

På kvällen satt vi och pratade gamla minnen och lite annat. Vi skrattade, det kändes ändå som ett lyckligt avslut. Gick inte och lade oss förrens halv tre, då "hörde" jag Iris röst -Är det inte dags att gå och lägga sig nu! ... Ni som känner henne kommer le nu och komma ihåg just detta. Hon var speciell mormor! Glömmer henne aldrig!

Äckligt?

Lite försenat, men har man lovat så har man. Vi pratade ju om ishanden och kattlådan i oktober, men det var mycket jobb just då, så det hanns inte med. Men nu gjorde vi våra barn en tjänst, vi firade "halloween", en månad senare... Men bättre det än inget alls. Det är ju ända dagen som man få säga att maten ser äcklig ut... finger-korvar, kattlåda, hundpåse-chokladpudding ... Döskallar på bordet och spindlar. Spökmusik på och vips så får vi Halloween...  En annorlunda dag, denna gången förenklade vi det. Men barnen klädde ut sig och åt kattlåda :) Sedan var det fri lek... Barnen var nöjda, vi med. Nästa år ska vi planera bättre! 

Stolt mamma

Idag följde jag med Hampus till skolan. Första klass går han i. Han var så glad när jag kom. Jag fick sitta längst fram bredvid honom. Jag som alltid vill sitta längst bak, men Nix. Längst fram. Skolkänslan kom tillbaka. 

Vilken känsla att få vara med, se vad de gör i skolan och hur de beter sig. Fröknarna är ju helt otroliga :) Vilket tålamod och vilket jobb de gör! Tack! 

Fick kolla på Jalle och Hedvig eller vad de nu heter, från A-ö .., kom ihåg när man själv tittade på den. Oj vad tiden går... 

Hampus fick även beröm att han slutat tramsa och lyssnar och sköter sig bra nu istället. Alltid roligt att höra när det går på rätt håll. Han såg glad ut när fröken berättade att hon berömde honom för mig. :) Min duktiga kille. Han lyssnar, räcker upp handen och gör som de säger. Kan man bli mer stolt då. :) 

Det kändes så roligt att han ville visa mig detta. Att han "växt" och blivit stor. Min lilla kille, skriver meningar och läser ... Min stora kille! Älskar dig så! 

Du är så duktig ! Du lägger dig och somnar utan något tjat, du vaknar på morgonen och tar på dig kläderna. Äter din frukost och borstar dina tänder. Du tar din väska och vi åker iväg, till bussen eller till fritids. Du har koll! Du har börjat vara ensam hemma en liten stund. Du går på kalas, har varit med kompis på bio. Du har svar på tal och massa frågor du vill ha svar på. Tur att fröken finns! Som kan svara på de frågor inte jag kan. 

Du har förlorat din gamlamormor och berättar att nu skyddar hon mig ifall någon är dum. Hon springer efter dem med käppen. Du får mig att skratta. 

Min älskade Hampus, du gör mig så stolt! 

Vems minnen?!

Det kändes konstigt att komma hem till mormors lägenhet. Även om hon inte bott där på länge... Det kändes tomt. Konstigt! Det känns fortfarande inte verkligt. På fredag är det begravning. Det är inget jag längtar till, men ett måste. Att ta farväl... 

Att gå runt och se alla minnen, allt påminner om mormor. Nu ska det rensas ut. Fast vi ska det lugnt. Bara saker som ska slängas ska bort. Sen tar vi en dag i taget. Men Oj vad saker hon sparat. Alla dessa år, alla dessa minnen. Mormors minnen, som vi nu ska dela ut. Hennes samling som hon varit så rädd om. Nu är de inte lika viktiga längre. Hennes minnen, hennes historia. Ska vi nu föra historien vidare, eller ska den försvinna med henne? 

Saknar henne, saknar min mormor. Den mormor som hon var innan cancern kom.  

Innan cancern bröt ner henne. Den mormor vill jag ha tillbaka. 

Tänk vad mycket vi sparar, många minnen... Vi bara köper och köper ... Tror att vi blir lyckligare då... Blir vi det?! Är det viktigt att ha allt? Jag måste sluta fly och försöka bli lycklig utan saker/kläder. Det är svårt att slänga, göra mig av med saker. Känns som om det gör ont i mig när saker slängs. Rädsla, att glömma. 

Jag vet att jag inte kommer glömma mormor, men vill ändå ha massa minnen. Då känns det som om hon är här, lever kvar. Så vi inte kan glömma. 

Jag vet att jag gömmer mina känslor, flyr från dem. Men när allt är lugnt, på kvällen, då kommer tårarna .. Då kan jag inte fly längre. Och det gör så ont. Då kommer alla minnen. Våra minnen! 

En Kväll Att Minnas!

Igår blev en kväll att minnas. Eftersom mamma och Malin Meekatt hjälpt till och stöttat mig genom rättegångarna så tänkte jag ge dem en upplevelse som de sent kommer glömma. En rolig kväll. Och jag tror faktiskt att jag lyckades.

Vi gjorde oss iordning och sedan begav vi oss till Malmö, Ladies Night. Förväntan och spänning. Jag och mamma har varit på tre Ladies Night innan, men denna gången var det ju helt nya artister.

Vi hade velat äta en rejäl köttbit på Jensens men det var fullbokat. Så det blev Ladies Night meny istället. Gott men inte riktigt vad vi tänkt oss. Man visste vart alla dessa kacklande figurer var på väg, samma ställe som vi...

Vi fick bra platser, klart, för vi hade ju Guldbiljetten :). Känslan när Kvällen började var häftigt. Så många förväntande och glada kvinnor på ett och samma ställe. Det kändes i luften.

Andreas Lundstedt, David Lindgren, Tommy Nilsson, Patrik Isaksson, Style, Thomas Järvheden och Ronan Keating. Wow! Vilket gäng! Vilka röster och dansen... Helt otroligt! Det var en upplevelser!

Jag stod med kameran nästan hela tiden och filmade :) Detta vill man ju inte glömma. Mycket skratt och mycket Wow-känsla.

 

När Showen var slut gick vi till en Italiensk restaurang. Lite farligt att köra ut ur parkeringshuset när resten också var tjejer ;)... och alla skulle ut samtidigt... Jag tog en cola och de andra delade på en pizza. Först ville de dela med sig, men när de väl smakat så ändrade de sig... Det var visst en riktigt god pizza.

Vägen hem blev mycket skratt och massa "skitprat" ;) ... Vilken lyckad kväll! Minne för livet! :) Och tillsammans med de personer som betyder mest! De som alltid ställer upp och som finns där... när man som mest behöver dem. Jag är lyckligt lottad som får ha dem vid min sida och få skratta tillsammans med dem.

Att skratta är underbart

Ibland kan man känna sig lycklig, särskilt en dag som igår. Att få möjlighet att få följa med på denna resa, detta Event, 4good. I Malmö. Åkte dit med Meekatt. Chansen fick jag av Fnulan, och det är jag så lycklig över. Nu fick jag äntligen träffa Mia Törnblom, Åh hon är helt underbar! Vilken lycka! Vilken glädje. Precis vad jag behövde nu. TACK! Att få skratta är underbart! Och det gjorde vi! :)

Sarah Dawn Finers röst är helt otrolig. Wow! Mångas tårar rann. Vilka texter, sådana känslor.

Kayo hade en intressant berättelse och hon fick alla att följa hennes dans...

När man tittade bakåt såg man alla människor, så många. Man kände sig som packade sillar när vi skulle ut i pausen. Så många som fått vara med om detta, och att även jag fick vara med om denna upplevelse. Dessa ord, tankar och påminnelser.

Självklart köpte jag boken av Mia Törnblom. Fick den signerad. Lät även mammas namn stå med. Vet att även om Älskar Mia... Detta kommer jag aldrig glömma. Även att Sarah berömde min kamera, hon pratade med mig... Häftigt! :)

Och det slutar inte med detta. Får även träffa underbara Therese McDonald. En helt underbar person. Man bara kan älska henne! Hon utstrålar sådan styrka, sådan positiv energi. Jag vill också vara så stark. Hon verkar så trygg i sig själv. Och när jag såg henne första gången på Fab Mama då hon föreläste. WoW! Vad jag skrattade. Hon bjuder verkligen på sig själv och hon är SÅ duktig!

Vägen hem, jag och Meekatt skrattade så mycket så jag fick ont i magen. Tack för att du finns! Det är underbart att skratta!

Ljudböcker

Jag har hittat min nya "hobby", Lyssna på ljudböcker. En helt ny värld öppnar sig... Eftersom jag aldrig riktigt sett nöjet i att läsa böcker, mer än när man är på solsemester, innan vi hade barn ... Då är detta ett bra alternativ. Mr Grey, Lisa Marklund, Camilla Läckberg mfl har jag "lyssnat på de senaste månaderna.

Att bara sätta sig eller lägga sig skönt och bara lyssna. Verkligheten försvinner och jag kan slappna av. Tankarna får vila, mina egna, och det är avstressande. Även när jag ska somna är det bra med ljudböcker.

Storytel, ett helt bibliotek i min iphone ;) ... bara till att välja. 

Gammal Film

Mamma och Mikael hade köpt en film som jag mycket väl kom ihåg. 1982 gjordes filmen. E.T, :). Nu fanns den på svenska. Vi satte oss uppe och tittade på den. Barnen tyckte att den var otäck i början. Jag kom ihåg det mesta, men det var ändå mycket nytt man lade märke till.

Det kändes lite konstigt, samma film har både mamma, Mikael, jag och nu Hampus och Hanna sett.
E.T ... -Phone home! :)  ... Lite roligt att det nu finns på svenska, så barnen förstår lite mer :) 

Kom ihåg när man själv var liten och satt och tittade. Tårarna som rann när E.T dog, som man trodde, och när han lämnade pojken. Denna gången var det lättare att hålla tårarna tillbaka, bara på låtsas, tänkte jag om och om igen...

Vissa filmer fastnar man för, denna är en av dem :)

Stress och utan ström

Började dagen med... stress. Klockan gick fort och barnen var trötta, som jag. Men Hannas Funky Kids, dansen, börjar ju halv tio. Massa tjat, ät nu, ta på er kläderna, ja nu... Men vi kom iväg, utan att hunnit bli osams :)... Hampus tyckte inte det var så jättekul att titta på, och Hanna såg inte ut att trivas så mycket. Hon gick mest för sig själv. Men i slutet var hon med. Detta är nog sista terminen hon dansar. Hon trivdes bättre förra terminen. Hon älskar att dansa, men här känner hon igen... Förra året hade hon ju Alice.

Åkte till Willys och köpte gott till kvällen. Chips och godis, julmust och lite annat gott. Lussekatter blev premiär idag.

När vi kom hem, var det mörkt... och tyst. Något som inte stämde! Strömmen hade gått... Inte idag!!! Så byta rollen som trött mamma till både detektiv och elektriker ;). Först dra ut alla kontakter och sedan testa jordfelsbrytaren, men inget hjälpte... Ringa runt och få hjälp och tips. Fick prova varenda säkring... och efter kramp i armarna, så hittade jag felet... sista säkringen... Ett jubel från barnen! :) Nu har vi ström nästan överallt... Och jag flyttade "nätet" så barnen kunde titta på sina filmer i Ipaden. Inget nät på hela dagen, det går ju inte!!! ... Vad ska vi göra då ;)...

Nu ska vi äta och sedan har vi all tid i världen till att bara mysa. Det regnar ju ute...

Tänk vad man är beroende av ström, det är ju inget som fungerar utan den... Fått koppla om lite så att fiskarna får syre också... Usch vilken panik annars...

Halva dagen, helt uppe i stress... Så nu varvar vi ner igen... :)

Två spel spelade vi. Och sedan blev det ipaden för barnen igen. Jag lyssnade på ljudbok.

Det var lite kallt, så jag försökte tända kaminen, men utan resultat. Så jag gav upp. Ett varmt bad istället.

Sedan fick jag ett ryck att klippa Hampus. Det går fort, och jag klipper inte luggen... Oj... Det tog lite tid och en gråtande Hampus när han såg sig i spegeln.... Andra gången nu, att jag aldrig lär mig!!! Men denna gången skulle jag bara korta ner det lite och vips så försvann luggen... Hampus bara grät och ville inte se sig i spegeln och han sa att han ville dö. Jag försökte med allt, sprayade lila färg mm och förklarade att det är förändringen som han reagerade på. Han är jättefin! Men det tog tid för honom... Och då skrattade han och sa- Vad konstigt, jag sa att jag var fulare än en gris, och då var det bara luggen som blivit kort... Och nu har jag ju vant mig. Åh vilken lättnad, jag kände då. :)

Skulle titta på Så mycket bättre. Då välter Hanna ut ett glas med julmust, över hela golvet... Nej!!! Jag hämtar massa papper och torkar upp... Spolar ner det.... och .... NEJ!!! Inte det med... Det blir stopp!... Där stod jag med toaborsten och handen i toaletten när Hampus kom in. Vilken min... Vad gör du mamma!? Efter mycket jobb, så fungerade den igen...

Allvarligt! Vilken dag! Vad är meningen med detta... Allt på en gång...

En vecka av saknad

En vecka sedan du lämnade oss. Många tårar. Saknar dig. Begravningen är bestämd. Vill inte, vill inte gråta. Jag försökte rädda barnen från det.  Från vadå? Verkligheten.  Men det är jag som tycker att det är jobbigt, barnen har rätt att ta farväl. Jag kan inte rädda dem från livet vi lever i. Även om jag vill. Men det är min smärta, min sorg, som jag inte vill att de ska känna. Men de tänker inte som mig. De är faktiskt förståndigare. De är barn! De lever i nuet. Jag har mycket att lära!

Jag ville skydda barnen från begravningen, skydda dem från ... verkligheten... Skydda dem ifrån min sorg och smärta. De tänker annorlunda, de har inte samma känslor som jag. De har rätt att ta farväl, eller hur!?  Mormor hade velat ha dem där i kyrkan, hon älskade dem! Jag vill inte förstå, inte acceptera att hon är borta, det gör för ont. Men jag börjar inse nu att jag inte längre kan fly. Det har jag gjort för länge. Men sorgen gör så ont. Vill inte känna! Men jag vet att hon har det bättre nu. Slipper sin ångest och sin smärta. Hon är en ängel nu, som vakar över barnen.

Alla saker som man sparar, alla saker som man har, betyder de så mycket egentligen?! Jag blir glad av att shoppa, känner mig lycklig. Men allt som man köpt, de bara kastas sen när man dör, eller skänkes bort. Ett helt liv. Poff, väck! Klart man sparar massa minnen, men ett helt hem. Det blir dyrt att bara ha ett hem med minnen, mormors minnen, mormors lägenhet. Men hade jag haft råd, hade jag velat ha det kvar. Att åka dit och vara nära henne. Alla minnen! 

Farsdag

Vi firade farsdag idag istället. Eftersom Roine jobbar på söndag. Roine gjorde god middag som vi serverade på våra nya vita tallrikar, rektangel. Gott vin hade jag köpt. Efter god mat som bestod av bacioninlindad fläskfile, klyftpotatis och bearnaisesås. Barnen fick saft. Efter småprat och tomma tallrikar fick Roine öppna sina paket. Självklart en pappatavla som jag tycker att alla pappor ska ha.:) www.meekatt.com webshop.  Perfekt som julklapp också! :)  T-shirts, mugg och reseväska, alltså en liten som var full med schampoo, deo, tandkräm, lotion mm och två trisslotter. .. :)  Barnen var glada, de fick ju hjälpa till att öppna paketen. Hanna hade varit med och valt.

Jag tycker att det är viktigt att barnen får känna av farsdag mm. Att de lär sig att fira. Att det är roligt att ge, och se andra bli glada. Detta ska de ju bära med sig hela livet och lära sina barn. Traditioner, är viktigt.
Att skapa positiva minnen.

Kuratorn

Andra gången hos Kuratorn och jag är fortfarande på fri fot ;) Tänkte ringa igår och avboka, det är så jobbigt att ta upp allt som hänt. Med jag åkte ändå. Det var tur, jag behöver jobba med mycket...

Känns skönt att prata med någon som har kunskap om detta. Hon talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ska försöka tänka. Vilken är min verklighet?! Vilka krav har jag mm. Hur jag kan sänka kraven och inte fly. Vi kom fram till att jag flyr från allt och att jag försöker fly för mina känslor. Jag måste stanna upp och ta tag i mina känslor, inte fly längre. Mardrömmarna jag har kommer minska när jag är trygg igen och vi måste jobba med min rädsla. Rädslan som kommer tillbaka nu när tabletterna slutar bedöva.

Nu måste jag ta tag i mitt liv igen. Sorgen måste jag ta mig igenom, inte undvika. 

Mitt dåliga samvete, får tankarna jobba med att få bort... 

Jag vill ha kontroll på livet, vilket är omöjligt. Vill undvika allt jobbigt och känslosamt. 

Att känna glädje igen är underbart, men sorgen och smärtan ... Längtar tillbaka till min bedövade känsla. Men vi är ju inga robbortar, sa kuratorn. 

Hon frågade inte om ifall vi skulle ses igen utan när... ;) 

Att gå upp

Alarmet ringer, det är varm och skönt under täcket. Det är mörkt och kallt. Jag vill ligga kvar. Vill inte gå upp!!! Älskar att sova! Vill sova nästan hela tiden, jag vet att det beror på tabletterna, och det börjar bli bättre nu när jag trappa ner på dem. Men ändå. Så skönt att krypa under täcket och lägga huvudet på kudden och bara kunna blunda, drömma sig bort. Även om mina drömmar mest består av mardrömmar... Men bortser man från det... Zzzzz Att sova är underbart! 

Det är svårast att gå upp höst och vinter, då de kalla golven inte är så härliga att gå på. Mörkt och kallt... Sängen är varm och go. 

Att gå upp, är ett måste då både jobb och barnens förskola / skola kallar. 

Jag förstår barnen när jag väcker dem. Det känns grymt att ta upp dem från den underbara sängen. Men ett måste! 

Nu är det morgon, snart är det kväll :) Längtar redan att fly från verkligheten och lägga sig i en go säng... Sova :) 

Sorg

Idag känns det som ett tomrum, en bit som saknas. En sorg som gör ont. Mormor lämnade oss igår kväll. Hon hade de närmsta (förutom mig) omkring sig när hon tog sitt sista andetag. Är så glad att de var många som kunde trösta varandra. Ett liv försvinner, mormor är död. Jag kan inte förstå det. Det känns så overkligt. Men smärtan i kroppen säger att det är sant. Saknar dig mormor!

Många tårar finns det, har jag märkt och än är de inte slut. Känner att de är påväg hela tiden. Vill inte vara ledsen, det gör så ont. 

Nu är det mycket som ska göras. Mamma håller på att fixa med begravning mm. Sen får vi rensa i huset. Vad hemskt, då är det på riktigt, det som jag försökt undvika. Men hon måste ju veta att jag älskat henne eftersom det gör så ont när hon är borta.

Lördagen, den 2november. Denna kvällen kommer jag aldrig glömma. Alla helgon dag. Det lyste många ljus för dig mormor. 

Denna sorgen, denna vetskapen har vi alla haft i tre år. Tre jobbiga år, men ändå tre extra år med dig. 

Vila i frid! 

Korv i munnen

Avslutning på allmän lydnadskursen idag.
Svårt att gå upp efter lite sömn och många tårar. Men jag hade ju köpt avslutningpresent till ledaren, från oss alla. Så kämpa på, lite kaffe piggar upp. Hanna fick följa med. Hampus ville vara hemma. Det gick ju bra. Han fick mitt mobilnummer.

Vi började med tävlingar.
Första tävlingen var att hunden skulle springa in genom en tunnel och runda en korn utan koppel och sedan tillbaka genom tunneln igen. Smulan klarade det ! :)

Andra tävlingen, inget koppel, inkallning och sedan skulle hunden gå slalom mellan pinnarna.

Sista tävlingen, korvapportering. Fick ha hunden i löplina, vi kastade iväg en "hotdog" och hunden skulle hämta korven utan att äta upp den. Och lämna den till sin matte. Stolt när Smulan kom med korven i munnen och lämnade den till mig. Vårat lag vann! :)

 

 

Sedan fikade vi och ledaren fick presenten. Hon blev jätteglad!
När vi fikade tittade jag på mobilen och den var sönder, den var helt svart. Så typiskt! Nu när jag verkligen behövde den. Hampus ensam hemma och mamma som kunde ringa och ge besked om mormor. 

Vi har lärt oss så mycket. Blivit peppade och fått tips. Hon har sett oss alla och alla har vi fått den hjälp som vi behövde. 
Många skratt och mycket svett ;) Kommer fortsätta nästa kurs med. Man blir mer motiverad. Smulan och jag kan behöva lite hjälp. Om agillity ska fungera så måste jag ha mer lydnad med henne. 

Hampus hade försökt ringa, men det var inget som hänt. Efter en timme så fungerade mobilen igen. 

Det var skönt att ha något annat att tänka på. Och roligt att se Smulan och min utveckling. Vi ska nog bli ett bra team ! 

Vi fick ett diplom :) 

Vill inte gråta

Det värsta telefonsamtalet man kan få, att en person troligtvis inte kommer klara sig. Först trodde jag att tabletterna fortfarande dövade mina känslor, men inte. Jag vill inte gråta, vill inte känna denna smärtan. Det är ju den jag velat gömma mig från, men tårarna kom och jag kände att jag höll på att gå sönder inombords. Det gör SÅ ont. Hon får inte dö, min mormor. Du har alltid funnits, Alltid!!! Du får inte försvinna! Jag saknar dig så! De sista månaderna har du inte varit dig själv. Du fick beskedet om strupcancer för ca tre år sedan. Du har lidit sedan dess. Men så försvann cancern och vi fick glädjas ett halv år, sen kom den tillbaka. Jävla Cancer! Sådan hemsk sjukdom. Få se sina nära tyna bort, försvinna, den smärtan de har. Att stå bredvid är jättejobbigt.

Mamma fick ta det jobbiga samtalet. Hon fick ringa runt även om vi inte vet hur det går inatt. Mamma och Mikael åkte till Gnosjö, till Rosendal, där mormor ligger. Hon får syrgas nu. Svårt att andas. Sjuksköterskan sa att de trodde inte att hon skulle klara natten. Men än vet vi inte.

Tårarna rann och jag försökte torka bort dem, men det kom fler och fler. Alla minnen kommer tillbaka, en saknad som bara växer.

Varför är mamma ledsen frågar Hampus. Eran gamlamormor Iris är riktigt sjuk och kanske kommer att dö, berättar Mormor. Vi hade redan pratat med barnen innan eftersom Iris blivit sämre. Hampus tittar på mig och frågar igen, -Men varför är DU ledsen då? ... Barn, ändå skönt att de tar det så bra. Men de vet ju att hon lever än, så får se hur det blir sen.

Jag tog fram lite gamla kort och tittade, mellan tårarna. Så lång tid, så många minnen. Så mycket vi varit med om tillsammans. Både tråkigheter och roligheter. Du förlorade din man, min morfar, på ett så grymt sätt. Du förlorade så mycket den natten. På somrarna tillbringade ni (och jag) alltid i Falkenberg, Hansagården. Husvagn och tält. Jag älskade dessa somrar. Vi cyklade till stan på led och köpte godis, kikade med kikaren på fåglarna, plockade snäckor och badade i havet. Vi spelade kort och åt smörgås med prästost på. Allt det förlorade jag med när morfar försvann. Vi stöttade varandra du och jag. Vi klarade oss igenom det, efter många tårar och resor tillsammans. Vi lämnade Sverige vid två tillfällen och det kommer jag aldrig att glömma. Åh mormor jag saknar dig så!!! Varför gör det så ont! Varför plågar jag mig själv?!

Du förlorade din syster tidigt och även din ena dotter. Våran släkt blev bara mindre och mindre. Vi stöttade varandra. Du blir stark av detta, fick man ofta höra... Jo visst, NÄR?
Din syster, över nittio år sitter vid din sida. Även hon har förlorat sin man och sina två döttrar. Nu kommer hon även förlora sin syster, dig...

Vi gick våra rundor, du och jag. Eftersom vi bodde i samma hus några år så hade jag alltid nära till dig. Du fanns alltid där. Vi spelade bingo och pratade. Du blev så fäst vid min nuvarande man, du var så glad att det blev vi. Stilig och trevlig man, tyckte du. När du efter några år fick reda på att du skulle få bli gamlamormor blev du överlycklig, lika så min mamma. Ni gick och köpte bebiskläder och längtade. När vi gifte oss var du med, även om det var hemligt bröllop. Sedan kom han, Hampus. Kärlek vid första ögonkastet. Du var med mamma, Mikael och fick hålla honom på BB. Vilken lycka! Du höll honom ofta och mycket. Ni hade något särskilt. Vi träffades ofta. Hela sommaren i Falkenberg, där vi hade varsin husvagn. Du fick se honom växa upp. Du trodde aldrig att du skulle få vara med om detta, men det fick du. Sedan föddes Hanna, extra lycka eftersom det blev en tjej. Eftersom Hampus började gå själv så var det Hannas tur att få sitta i din famn. Och där satt hon mycket. Hela sommaren, Hanna var ju bara fyra dagar när vi flyttade ner till husvagnen. Även henne fick du träffa och hålla på BB. Du har alltid varit med. Nu är det slut med det. :(

Jul, midsommar, nyår, födelsedagar och många dagar där emellan har vi alltid träffats. Du kommer saknas! Jag saknar dig! Du får inte lämna oss! Snälla!!! Stanna kvar! Det gör så ont!

Men vad jag än gör så kommer du inte tillbaka som du var innan, kanske inte alls. Det är så jobbigt att veta. Våra småbråk och tjafs, det hör ju till. Men å vad jag saknar dig!!! Vill inte känna denna smärtan.

Jag vet att du haft ont och varit fruktansvärt trött, egoistiskt av mig att vilja förlänga ditt lidande, men jag vill inte att du ska dö. Du ska alltid finnas ju! Detta kan inte vara sant! En mardröm. Jag har inte velat inse, men börjar få göra det nu. Och just nu vet jag inte hur jag ska sluta gråta.

När du tar ditt sista andetag, slipper din smärta och få somna in, tänk på att jag tänker på dig, kommer aldrig glömma dig. Kommer påminna barnen och kommer alltid vara tacksam för den tiden jag fått tillsammans med dig. Jag är med dig! Var inte rädd! Morfar kommer ta hand om dig! Berätta om Hampus och Hanna. Tala om för honom att jag saknar honom. Nu ska du snart få vila mormor. Men jag vill inte släppa taget!, snälla kom tillbaka, lämna mig inte!!!

Hoppas du vet hur mycket jag kommer att sakna dig. Jag har försökt flytt, men smärtan kom ifatt nu.

Älskade mormor, du kommer alltid finnas med mig, när du väljer att lämna oss. Vill inte gråta, vill inte känna!

 

Aktivitet i skogen

Jag och Hanna tog med oss Smulan till skogen idag. Vi började med att köpa med oss fika från Sjöhästen. Sedan fortsatte vi till skogen. Vi hittade en bra plats som man har bra utsikt ifall det kommer andra. Vi släppte Smulan så hon fick springa fritt. Första gången, så man var lite orolig. Men det gick bra. Hon sprang runt och kom till oss när vi ropade. Vi gick och gömde oss och Smulan fick godis när hon hittade oss. Det tyckte hon var roligt.

Vi hittade ett nerfallet träd och satte oss där och fikade, perfekt soffa tänkte vi :), tills vi reste oss och såg att byxorna ändrat färg ;) Tur att vi har tvättmaskin! 

Det var  gott med fika, det smakar extra gott ute. -Detta kan vi väl göra om, sa Hanna. Klart vi kan! svarade jag. Roligt när de är nöjda, jag har lyckats!

Det är ju inte så svårt egentligen. Skog har vi i närheten, man får frisk luft, får fika, behöver inte gå så långt, Smulan får motion, barnen kan leka och hitta saker att ta med hem, och det kostar bara fikapengar ;). 

När vi fikat klart så kände vi några droppar, så det kändes läge att åka hem. Alla var nöjda :). Perfekt aktivitet, som redan är avklarad. Så nu kan jag väl med gott samvete ta "fredag" ;)...