11maj 2023. Imorgon har dottern varit sjuk i sin anorexia i två år. Jag har vabbat lika länge förutom de få veckor som jag jobbade halvtid. Den känslan när dottern mådde bättre , har jag fått känna på. Även om det bara var någon vecka. Att sedan bakslaget blev mycket värre har inte gjort det lättare att acceptera.
Jag som trodde att om hon bara fick i sig mat mm så "tänker" hjärnan igen och sjukdomstankarna blir svagare. Men från en dag till en annan så tog sjukdomen över. Att vara tonåring är inte lätt isig och känslan av att vara ensam tuffare för någon som varit/är sjuk. Anorexian blir kompisen/tryggheten som alltid finns där. Då vet du vad du ska göra för att göra sjukdomen nöjd.
När läkaren sa att sjukdomen blivit kronisk och att lämna henne till ett HVBhem var enda alternativet bröt jag ihop. Att lämna bort mitt barn när hon är som sjukast, helt ofattbart. Hon behöver ju mig mer än nånsin. Hon ska inte känna sig övergiven eller sviken. Jag ger inte upp. Som tur var så sa soc detsamma. Det var inte något de ens övervägde. Det hade varit mer farligt för Hannas del. Tyvärr kände hennes pappa annorlunda. Han så sin chans att "fly". Han sa att detta är för jobbigt och att han behöver sina rutiner och kunna jobba. Så i juni och framåt så står jag ensam med allt ansvar. Så arg besviken och återigen maktlös... Hur kan man svika sitt barn när det behöver en som mest. Men tydligen så kan man göra så. Helt ofattbart enligt mig.
Två barn, en massa djur och ett hus... vabb på heltid , tuff ekonomi och "övervakning" dygnen runt. Därtill också all matschema, läkarbesök, ätstörningsenheten, avledning och nu även matlagning då permissionerna ökar och vi kan vara mer hemma. Men när ska jag få in handling, städning, tvättning, gräsklippning mm... och återhämtning... Får lite panik när jag tänker på allt. Men får ta en dag I taget, en timme i taget...
Att få tillbringa tid hemma med dottern betyder mycket. De stunder när "Hanna" syns. Hon finns där, även om hon inte syns så ofta. Men mer och mer.
Djuren gör mycket. Även om det är mycket jobb så ger de oss så mycket. Vi får tänka på annat. Och de ger oss så mycket glädje.
Eftersom hon är för sjuk för avdelningen och för sjuk för att vara hemma så ska soc hjälpa oss lite i hemmet. Får se om jag kan ändra på något hemma, och genom det så blir hon frisk... Om det nu hade varit så enkelt... men får låta de själva märka det. Jag har tjatat och tjatat om att dottern behöver få prata med psykologer mfl. Men det finns tydligen inte resurser... det finns inte tider... Bad om iallafall två timmar i veckan med ätstörningsenheten. Men pga sjukdom, inga tider mm så har det knappt blivit en gång I veckan. Jag har frågat om det inte finns något behandlingshem där jag är med och att det blir intensiv behandling med olika aktiviteter och samtal... men tydligen så vill de se om stöttning i hemmet räcker... Var är våra rättigheter, som förälder. Vården har verkligen fått mig att bli mörkrädd. Vad finns alla resurser och hjälp då man behöver dem? När jag bara få vara mamma. Och när ska dottern få den hjälpen som hjälper henne med sin sjukdom. Att vilja bli av med sin sjukdom.
Inte trodde jag för några år sedan att jag skulle gå på biltema för att leta efter en väska med lås som jag kan låsa in alla knivar, saxar och vassa saker i. Att se till så att hon inte gömmer mat eller få se dottern få sån ångest att hon blir någon annan. Att få vårda mitt barn dygnen runt... Att min högsta önskan är att hon ska vilja bli frisk.
Dessa två åren har verkligen fått mig att förstå att man inte ska ta något för givet och hur mycket familjen och vänner betyder. Vilka underverk djur kan göra och hur det är att vara inlåst. Vilken maktlöshet man känner när personal släpar in dottern och man vet vad som händer i det rummet. Bara få låta det ske. När man helst av allt vill ta dottern och rymma därifrån. Men samtidigt veta att då leder jag henne in i döden.
