När jag läser på sidan "anhörig till barn med anorexia" känner jag igen mig och den känslan av maktlöshet mm. Att hela livet står på paus och ändå fortsätter kaoset inuti och runt oss. Man vill ha svar. Vad ska jag göra? Hur länge ska detta hålla i? När vill de bli friska. Man söker efter tröst, ett hopp, något att hålla sig fast i. Själv har jag vabbat I 1 1/2år nu. Och bara för någon vecka sen så kom brytpunkten. Det vände och hon vill bli frisk. Hon vill orka vara i skolan, kunna vara med kompisar mm. Och det var som man hört av så många.... de måste själva vilja bli friska. Det hjälper inte med hot med soc och förbud mm. Det är hårt jobb och många tårar. Men från en dag till den andra, kan det bara vända. Hon satte fokus på något annat. I detta fall kläder. Många i vården säger, om hon hade varit min dotter så hade jag.... det är så elakt att säga. De har ingen aning om hur hon är hemma eller vad som fungerar för just henne. De har en mall, men just den mallen kanske inte passar just ditt barn. Så många gånger man kännt sig usel och dålig. Att jag inte kan få mitt barn att äta. Men om man ser sig omkring. Så många vi är som har barn med denna sjukdomen. Denna elaka grymma sjukdomen. Att få prata med föräldrar som går igenom liknande gjorde och gör jättemycket för mig. Det är ingen annan som förstår det vi går igenom. Det är ju inte bara denna situationen som är tuff, det finns ju även syskon som kommer vid sidan om och ekonomin, körningar, möten, inläggning, kontroller, "rättegång " mm. Det är en jättetuff tid. Och även när det vänder och går åt rätt håll, då ska man själv "inskola sig själv" att komma ut i arbetslivet igen. Jag själv ska börja på 50% I januari. Ekonomin är verkligen tuff när man är ensamstående. Men alla ni som är mitt i detta, en dag .... Så börjar livet igen 💕
