Ett år till har snart gått. Förra året började bra men blev ett jättebakslag. Så mycket vi gått igenom detta året. Vilken mardröm det har varit. Och ibland är. Denna tröttheten. Så många tårar och förtvivlan. Sådan smärta att stå bredvid och vara maktlös. Rädsla oro och ilska. Ilska för att man inte får den hjälp man behöver. Ingen lyssnar. Du måste bara orka. Tror att man måste uppleva detta för att förstå.
När man börjar se framsteg blir man rädd. Rädd för bakslag. Får panik. Man märker tecken tidigt. Kommer på sig själv att hålla andan och lyssna när hon är på toaletten. Dagarna går ut på att avleda och laga mat, planera och duka fram. Köra fram och tillbaka till skola, ätstörningsenheten, Avdelning 25, ocd psykolog mm.
Svårt att veta när man ska jobba med tvångstankarna, ätstörningstankarna eller tonårstrotset.
Att vara förälder är inte lätt. Men att vara förälder till ett barn med ätstörning och veta när man ska göra si eller så... eller om man förvärrar tvångstankarna. Alla krav man har på sig. Det är verkligen en utmaning.
Men jag har lärt mig massa detta eller dessa åren. Att lita på mig själv. Jag känner henne bäst. Jag känner hela Hanna. Inte bara delar av henne. När de på ätstörningsenheten säger vad som är rätt och fel, pratar de bara om hennes ätstörning. Pratar ocd Psykologen om henne så är det om hennes tvångstankar och hur vi ska undvika och bearbeta dem. Läkarna går efter en mall, där inte många passar in. Olika läkare säger olika saker. Så jag har lärt mig att tro på min magkänsla.
Vilken resa vi gjort och gör fortfarande. Att bli frisk från ätstörnings tankarna tar visst lång tid. Men nu äntligen kan jag höra henne skratta igen. Hon ser att det finns ett liv utanför Avdelning 25s dörrar. Att hon får vara tonåring med vanliga tonårsproblem har hjälpt oss mycket.
Sedan har jag även fått lära mig att det går inte lita på någon. Myndigheter som inte tar ansvar mm. Hur samhället kan behandla någon så illa. Låta ett ensamkommande barn bo ensam I en lägenhet när barnet inte vill bo själv. Att de sviker ett barn och inte lyssnar på det. Ge olika svar och skapa osäkerhet. Så många fel som gjorts och ändå tystas det ner. Och motarbetar när jag vill ge honom den trygghet och förtroende på människor igen. Så besviken på hjälpen som ges (eller som sagt inte ges). Även här känner man maktlöshet. Visst finns det folk som försöker hjälpa till men när de som har makten inte lyssnar, då kan man inte göra så mycket. Vi har verkligen försökt allt.
Så många olika människor vi varit i kontakt med. Vissa jobbar på rätt plats men många gör det inte.
Detta nya året tar vi en dag i taget. Vi vet att det kommer komma motgångar mm men vi vet även att det kommer framsteg.
