Lyssnade på Sara Varga på nyhetsmorgon. Om sin nystart efter att gått in i väggen. Känns så konstigt att man känner igen så mycket.... Tröttheten och att man bara vill fly bort från verkligheten. Vill att dagen ska ta slut... Alla små saker som blir så stora, bara att åka och handla var jobbigt. När man hör någon skratta så tar man åt sig och vill bara gömma sig under täcket hemma. Man glömmer och ser allt negativt. Sova, sova och sova... Vill bara sova. Man känner sig så ensam och värdelös. Självförtroendet var i botten och orken att kämpa var borta... inte känna någon glädje eller längta efter något. Att träffa folk var bara jobbigt och när folk skulle komma hit var jag så stressad att jag var helt slut när de kom. Allt skulle ju vara perfekt, och gärna färdigt... Dukade och gjorde färdigt det som gick dagen innan och ville att folk skulle tycka att jag var duktig, att jag kunde något... Vem är jag? Jag visste inte riktigt vem Therese var... vad gillar jag, vad tycker jag... lättare att bara hålla med och inte sticka ut. Jag visste inte vem jag ville vara... Att bli omtykt var jätteviktigt, men kändes som om allt bara blev fel. Jag orkade inte leva upp till all förväntan och då sänktes självkänslan ännu mer...
Fortfarande kämpar jag varje dag, både med tröttheten och hitta lyckan... Jag vill vara glad, nöjd och ha tålamod med barnen mm... men efter varje misslyckande måste jag klättra upp igen och försöka tänka positivt.
Nu är det tufft hemma, eftersom jag ich min man är i en svacka... Hur hittar vi tillbaka till varandra? Hur börjar vi. Jag känner inte igen mig själv längre, är arg och lättirreterad och inte lätt att ha att göra med. Jag blir spänd och hittar bara fel... Jag har fastnat någonstans ich kommer inte vidare... Jag har tappat känslan, jag vågar inte känna... Jag är rädd... Jag tror jag gömmer mina känslor, vågar inte släppa fram den. Jag bygger en mur runt mina känslor så jag inte ska bli sårad... tror jag. Jag måste riva muren... men hur.
Att jag fått så trevliga, underbara jobbarkompisar betyder mycket... jag kan skratta igen och känna längtan. Det känns som om de har hjälpt mig att blocka ner muren jag haft runt mig... men fortfarande rädd att inte bli omtykt... Rädd att förlora denna känslan som gör att man ser fram saker igen. Jag är lyckligt lottad, det vet jag! Jag har så mycket att vara glad och lycklig för... men jag måste lära mig att leva i nuet och inte stressa iväg...
Att höra fler personer berätta om denna otäcka skrämmande "gå in i väggen", depression, ångest mm ... gör så att man inte känner sig ensam ... inte helt misslyckad...
