Vilket år

 Ett år till har snart gått. Förra året började bra men blev ett jättebakslag. Så mycket vi gått igenom detta året. Vilken mardröm det har varit. Och ibland är. Denna tröttheten. Så många tårar och förtvivlan. Sådan smärta att stå bredvid och vara maktlös. Rädsla oro och ilska. Ilska för att man inte får den hjälp man behöver. Ingen lyssnar. Du måste bara orka. Tror att man måste uppleva detta för att förstå.

När man börjar se framsteg blir man rädd. Rädd för bakslag. Får panik. Man märker tecken tidigt. Kommer på sig själv att hålla andan och lyssna när hon är på toaletten. Dagarna går ut på att avleda och laga mat, planera och duka fram. Köra fram och tillbaka till skola, ätstörningsenheten, Avdelning 25, ocd psykolog mm.

Svårt att veta när man ska jobba med tvångstankarna, ätstörningstankarna eller tonårstrotset.

Att vara förälder är inte lätt. Men att vara förälder till ett barn med ätstörning och veta när man ska göra si eller så... eller om man förvärrar tvångstankarna. Alla krav man har på sig. Det är verkligen en utmaning.

Men jag har lärt mig massa detta eller dessa åren. Att lita på mig själv. Jag känner henne bäst. Jag känner hela Hanna. Inte bara delar av henne. När de på ätstörningsenheten säger vad som är rätt och fel, pratar de bara om hennes ätstörning. Pratar ocd Psykologen om henne så är det om hennes tvångstankar och hur vi ska undvika och bearbeta dem. Läkarna går efter en mall, där inte många passar in. Olika läkare säger olika saker. Så jag har lärt mig att tro på min magkänsla.

Vilken resa vi gjort och gör fortfarande. Att bli frisk från ätstörnings tankarna tar visst lång tid. Men nu äntligen kan jag höra henne skratta igen. Hon ser att det finns ett liv utanför Avdelning 25s dörrar. Att hon får vara tonåring med vanliga tonårsproblem har hjälpt oss mycket.

Sedan har jag även fått lära mig att det går inte lita på någon. Myndigheter som inte tar ansvar mm. Hur samhället kan behandla någon så illa. Låta ett ensamkommande barn bo ensam I en lägenhet när barnet inte vill bo själv. Att de sviker ett barn och inte lyssnar på det. Ge olika svar och skapa osäkerhet. Så många fel som gjorts och ändå tystas det ner. Och motarbetar när jag vill ge honom den trygghet och förtroende på människor igen. Så besviken på hjälpen som ges (eller som sagt inte ges). Även här känner man maktlöshet. Visst finns det folk som försöker hjälpa till men när de som har makten inte lyssnar, då kan man inte göra så mycket. Vi har verkligen försökt allt.

Så många olika människor vi varit i kontakt med. Vissa jobbar på rätt plats men många gör det inte.

Detta nya året tar vi en dag i taget. Vi vet att det kommer komma motgångar mm men vi vet även att det kommer framsteg. 

Mycket har hänt på ett år

 Ett år som 40-åring idag. Det har varit ett tufft år. Det började bra med en toppen födelsedag och framsteg med dotterns anorexia.  Jag började halvtid i januari, någon vecka. Hann bara börja vänja mig vid "ett vanligt" liv. Då vände det plötsligt och dotterns sjukdom tog över helt. Och jobbet blev ett minne blott. Heltid vabb igen. Och denna gången blev det värre. Tvångsinlagd den 24 januari LPT. Sondning bältning självskadebeteende och rymning. En mardröm som blev värre. Läkare mfl som inte lyssnade och som även sa att det enda som kunde hjälpa dottern var HVBhem. Rädslan att förlora min dotter helt. Att få hjälp med avlastning av soc som bara blivit fyra tillfällen sedan i maj. Olika svar om matschema och ännu mera krav på mig. Ekonomin som är i botten och dotterns pappa som satte över hela ansvaret till mig från och med i maj 2023. Dagarna som går ut på att avleda dotterns tankar och följa matschemat. Har som tur är hittat hennes intresse. Kaninerna. Tack vara kaninerna, så kan hennes tankar vända och för det mesta så vill hon bli frisk. Utställningar och uppfödning som får henne att se positivt på livet och kan se en framtid. Även om minsta lilla gör så sjukdomstankarna kommer tillbaka. Och tvångstankarna som blivit värre. Dagliga scheman som får hennes tankar på att orka ytterligare en dag. Måste se fram emot något för att klara pressen i skolan mm. Nu går hon ca 3h om dagen. Ibland kör jag 4 gånger fram och tillbaka. Hon har fortfarande LPT och är därför bara hemma på permission även om det är på heltid. Åka till Ätstörningsenheten varannan vecka. Beslut om utskrivning från avdelning 25 blir först i januari 2024, då har dottern varit inskriven i ett år. Och jag vabbat sedan 11 maj 2021. Dottern gör framsteg men är samtidigt så rädd för att få ett återfall. Frisk kanske hon aldrig blir, men att kunna handskas med sina tankar och känslor är nu målet. Att hjälpa henne att hjälpa sig själv. Samtidigt så kommer denna tröttheten. Att ständigt vara trött. Att behöva "läsa av" när jag kan lämna rummet. Vara steget före. Även känna denna tacksamhet att vi fixar detta tillsammans. Ett steg i taget. Familj och vänner som stöttar och hjälper till. Men även skuldkänslor att inte kunna ge tillbaka lika mycket till dem som de gett mig. Känslan av att vara beroende. Att inte räcka till. Men ändå känna lycka att vi är på rätt väg. Många känslor och tankar. Ett år går fort, men mycket har hänt. Kaninerna tar mycket tid så det blir inte lika mycket jag kan vara med mina Sikeshöns och Silkestuppar. Men när jag väl kan sitta ute i trädgården och se dem gå omkring i gräset och Må bra. Då mår även jag bra. De ger mig ett lugn... och ägg . Inte behövt köpa ägg på snart tre år. Och genom att föda upp kycklingar och sälja så har det lättare gått runt. Och kul att följa deras utveckling. Nästa vecka kommer nya kycklingar att kläckas. Nya liv. Jag blir 41år idag. Grattis till mig själv. Hoppas att mardrömmen snart tynar bort och att vi får livet tillbaka.

En kamp

 Vi har nu varit hemma på permission sedan i maj. Hon har fortsatt LPT. Så om sjukdomstankarna tar över så blir hon inlagd direkt. Det känns som en trygghet. Familjeenheten, soc som skulle hjälpa oss har inte varit till så mycket hjälp. Förutom att trycka på att matschemat ska följas och att jag ska sätta gränser. Jag vet detta. Vi har levt med denna sjukdomen i 2 1/2år. Varje dag är en kamp. Varje mål. Även om det blivit lättare med matmålen nu. Men då gäller det att tiden mellan målen fungerar bra och hon avleds med sina sjukdomstankar. Så om jag är med hela tiden och bekräftar henne och få henne att tänka positivt när jag ser att ångesten kommer... då blir måltiderna lättare. Men samtidigt säger familjeenheten att jag ska utmana henne och lämna henne längre och längre. Det försöker jag göra. Men det de inte förstår är att Hanna är rädd för sina sjukdomstankar och vill ha hjälp att få bort dem när de kommer. De säger - ångesten är inget farligt. Det vet vi... men hon har anorexia och sjukdomens tankar är värre än ångestkänslan. När de på familjeenheten säger till Hanna att det är bra att äta nyttigt, du ser frisk ut mm Så får jag bekräftelse på att de inte vet hur man pratar med en med anorexia och vad man inte ska säga. Så då känner man sig extra ensam. Att de på familjeenheten gör mer skada än nytta. Den hjälp jag trodde att jag/vi skulle få har inte gett så mycket. Tre gånger sedan i maj har en personal tagit med Hanna på en aktivitet. Sedan har det varit sjukdom och semester. Den avlastning som jag behövde blev bara några timmar. Ibland är jag så trött att jag inte vet vad jag ska ta vägen. All denna press och krav. Läkare på Avdelning 25 och personal på ätstörningsenheten säger olika saker och lyssnar inte på vad jag säger. Även om det visade sig att jag hade rätt. Men genom olika svar mm så skapar det osäkerhet och mitt förtroende för dem minskar. Jag är ensam om att fixa detta. Även om jag fått mycket hjälp av Hannas mormor och morfar. Vet inte vad jag hade gjort utan dem. Brorsan med familj anar nog inte vad även de har gjort för mig/oss. Så otroligt tacksam. Vänner som hör av sig och jobbarkompis mm. Förståelse och att få prata av sig. Djuren hemma betyder mycket mer för oss än vad folk tror. Tack vare Hannas kaniner så har hennes fokus blivit dem istället för att svälta mm. Så tack vare dem så kan jag och Hanna vara hemma istället för att vara inlåsta på avdelningen. Bara tanken på det gör så att ångesten kommer. Det vi varit med om där. Det Hanna fått gå igenom. Fastbunden och tvingad och nertryckt. En kamp om att vilja leva varje dag. Se henne försvinna i sig själv. Se blodet som rann på armarna när hon hittat glas på promenaden. Den mörka blicken när Hanna blev sjukdomen mer och mer. Kvällarna och helgerna vi satt och tittade på "bäst I test" en stund med de andra boende. Sedan låste personal upp toaletten för oss och låste sedan efter oss. Hängde på en gardin för fönstret. Så såg våra kvällar ut. Alla dagar likadana. Måltider, vila, pyssel, 30min promenad. Vilken mardröm det varit. Tacksam att få vara hemma. Men det är tufft. Avdelning 25 klarade inte att få Hanna att äta 6mål om dagen trots gränssättning, tvång och övervakning. Nu fixar jag detta ensam. Jag har inte rast, kökspersonal, städare, läkare, psykolog eller kollegor som kan bytas av. Men ändå ska jag fixa allt. Och detta med tuff ekonomi. Att få ont i magen när jag ska handla mat för att jag inte har tillräckligt med pengar. Att jag får låna av barnen när det inte går ihop. Få fråga om pengar till bensin mm. Det är jobbigt. Har sökt om hjälp men det finns inte pengar att få. Trodde jag skulle få mer underhåll när barnens pappa avsa sig att hjälpa till med dottern. Då jobbar han heltid och behöver inte tänka på mer än sig själv. Jag har vabbat I 2 1/2 år och har inga besparingar alls. Han kan spara och slippa denna oron som jag har hela tiden. Visst han tog med Hampus till Grekland en vecka. Men efter det åkte han till Thailand i 3-4 veckor. Och jag som måste ha miniräknare när jag ska handla mat. Det känns fruktansvärt orättvist. Nästa vecka är det massa möten med Familjeenheten , avledning 25 och ett med ätstörningsenheten.  Och nu har skolan precis börjat, där ångesten och tankarna stärks. Det är tuffare dagar och det krävs mer ork och tålamod. Pusha och avleda hennes negativa tankar. Vi trodde ju att schemat skulle vara klart när skolan började. Men nix. Så ännu mer stress och oro. Komma tillbaka till en klass där alla inte är lika snälla. Och det stärker ju inte hennes självkänsla. Jag kör dit henne och hämtar henne efter ca 3h. Och då får jag hoppas att det känts bra i skolan, annars blir det tufft hemma. Att kaninerna är till stor hjälp märks ännu mer nu. Vi har anmält Hanna till skaf så vi kan ställa ut kaninerna. Då har vi alltid saker att förbereda och se fram emot. Nästa helg blir första utställningen. Så jag är tacksam att vi hittat ett intresse som får Hanna att träffa andra människor med samma intresse mm. Och djur kan göra underverk. Även skönt att låtsas som om vi har ett "vanligt" liv. Vi har långt ifrån ett vanligt liv. Men vi är påväg dit.

2 års mardröm

 11maj 2023. Imorgon har dottern varit sjuk i sin anorexia i två år. Jag har vabbat lika länge förutom de få veckor som jag jobbade halvtid. Den känslan när dottern mådde bättre , har jag fått känna på. Även om det bara var någon vecka. Att sedan bakslaget blev mycket värre har inte gjort det lättare att acceptera.

Jag som trodde att om hon bara fick i sig mat mm så "tänker" hjärnan igen och sjukdomstankarna blir svagare. Men från en dag till en annan så tog sjukdomen över. Att vara tonåring är inte lätt isig och känslan av att vara ensam tuffare för någon som varit/är sjuk. Anorexian blir kompisen/tryggheten som alltid finns där. Då vet du vad du ska göra för att göra sjukdomen nöjd.

När läkaren sa att sjukdomen blivit kronisk och att lämna henne till ett HVBhem var enda alternativet bröt jag ihop. Att lämna bort mitt barn när hon är som sjukast, helt ofattbart. Hon behöver ju mig mer än nånsin. Hon ska inte känna sig övergiven eller sviken. Jag ger inte upp. Som tur var så sa soc detsamma. Det var inte något de ens övervägde. Det hade varit mer farligt för Hannas del. Tyvärr kände hennes pappa annorlunda. Han så sin chans att "fly". Han sa att detta är för jobbigt och att han behöver sina rutiner och kunna jobba. Så i juni och framåt så står jag ensam med allt ansvar. Så arg besviken och återigen maktlös... Hur kan man svika sitt barn när det behöver en som mest. Men tydligen så kan man göra så. Helt ofattbart enligt mig.
Två barn, en massa djur och ett hus... vabb på heltid , tuff ekonomi och "övervakning" dygnen runt. Därtill också all matschema, läkarbesök, ätstörningsenheten, avledning och nu även matlagning då permissionerna ökar och vi kan vara mer hemma. Men när ska jag få in handling, städning, tvättning, gräsklippning mm... och återhämtning...  Får lite panik när jag tänker på allt. Men får ta en dag I taget, en timme i taget...

Att få tillbringa tid hemma med dottern betyder mycket. De stunder när "Hanna" syns. Hon finns där, även om hon inte syns så ofta. Men mer och mer.

Djuren gör mycket. Även om det är mycket jobb så ger de oss så mycket. Vi får tänka på annat. Och de ger oss så mycket glädje.

Eftersom hon är för sjuk för avdelningen och för sjuk för att vara hemma så ska soc hjälpa oss lite i hemmet. Får se om jag kan ändra på något hemma, och genom det så blir hon frisk... Om det nu hade varit så enkelt...  men får låta de själva märka det. Jag har tjatat och tjatat om att dottern behöver få prata med psykologer mfl. Men det finns tydligen inte resurser... det finns inte tider... Bad om iallafall två timmar i veckan med ätstörningsenheten. Men pga sjukdom, inga tider mm så har det knappt blivit en gång I veckan. Jag har frågat om det inte finns något behandlingshem där jag är med och att det blir intensiv behandling med olika aktiviteter och samtal... men tydligen så vill de se om stöttning i hemmet räcker...  Var är våra rättigheter, som förälder. Vården har verkligen fått mig att bli mörkrädd. Vad finns alla resurser och hjälp då man behöver dem?  När jag bara få vara mamma. Och när ska dottern få den hjälpen som hjälper henne med sin sjukdom. Att vilja bli av med sin sjukdom.
Inte trodde jag för några år sedan att jag skulle gå på biltema för att leta efter en väska med lås som jag kan låsa in alla knivar, saxar och vassa saker i. Att se till så att hon inte gömmer mat eller få se dottern få sån ångest att hon blir någon annan. Att få vårda mitt barn dygnen runt... Att min högsta önskan är att hon ska vilja bli frisk.

Dessa två åren har verkligen fått mig att förstå att man inte ska ta något för givet och hur mycket familjen och vänner betyder. Vilka underverk djur kan göra och hur det är att vara inlåst. Vilken maktlöshet man känner när personal släpar in dottern och man vet vad som händer i det rummet. Bara få låta det ske. När man helst av allt vill ta dottern och rymma därifrån. Men samtidigt veta att då leder jag henne in i döden. 

Tiden står still

Här sitter vi , jag på en stol i korridoren och Hanna väntar på att bli sondad. Även om hon bara har halva portioner och sitter och håller en ispåse så vinner sjukdomen fortfarande. Det går inte. Vi får höra att hon kommer aldrig att bli frisk om hon bara är här inne. Hon måste se friskmiljö. Och vi försöker. Hon får komma hem på permissioner nån timme och även fått sova hemma fre-lördag och lördag-söndag. Men igår fallerade det. Eftersom hon inte klarar av att jag lägger upp mellanmålet hemma så får vi bara vara hemma mellan målen. Igår hade sjukdomen tagit över helt och även när vi kom hem då letade hon efter vassa föremål hemma för att kunna döva sin ångest. Det blev bråk. Och hon rymde efter det. Jag följde efter med bilen och tillslut gick hon hemåt. Spydde på toaletten och vägrade följa med tillbaka till avdelningen.  Eftersom polisen hämtat henne innan när hon rymt från avdelningen så visste hon att de kommer ifall hon inte följer med. Så tillslut följde hon med. När vi kom fram till avdelningen så hann hon gå iväg innan personalen hann fram. Men de fick tag i henne. Jag bröt ihop. Jag orkar inte mer... jag orkar inte!!!

Hon har bilder på sig själv när hon är som sjukast och visar dem och tittar på dem hela tiden. Jag har ändå trott att mobilen ger mer positiv än negativt... men nu efter snart 3månader och inget händer... Så gjorde jag som läkaren, personal och ätstörningspersonalen sa. Jag tog bort mobilen och hon fick ha ipaden istället. Där jag tagit bort alla bilder mm. Hon kan ändå ha kontakt med sina vänner.

Och nu hatar hon mig. Jag förstör hennes liv, jag har misslyckats som mamma mm. Och det blev precis som jag sa till läkaren mfl, nu vill hon inte ens prata med mig. Hon är jättearg på mig. Och här sitter vi instängda tillsammans, fredag till söndag. Trevlig påsk...

Jag försöker göra allt för att min dotter ska bli bra, Må bra. Men det är så tufft. Alla krav man har som föräldrar. Denna oron. Maktlösheten och ovissheten. Vem vet vad som är rätt att göra? Eftersom hon är inlagd med LPT så behöver jag inte vara rädd för att hjärtat och levern mm tar skada. Men kräkningar och skärsår skadar också. Tankarna hon har gör så ont att höra. Vad kan jag göra?

När varje måltid är en kamp

Försöker förstå, men kan det ej. Hur kan en tanke vara så stark. Så stark att du hellre väljer att bli fastbunden och sondad. Hur stark är inte sjukdomen då. När svält är enda alternativet. Varje måltid är en tortyr. Veta att om jag inte äter detta får jag sondersättning och när även den tiden tagit slut så tvingas man till att bli sondad. En slang genom näsan. Och fastbunden dessutom. Detta väljer sjukdomen att utsätta Hanna för. Tiden räknar ner, tiden går ... och strax dags för nästa mål. Ångesten byggs upp, förväntan, besviken, frustration och maktlöshet. Allt börjar om igen. Nytt försök. 

Inlåst

 Det är tungt att packa in väskorna i bilen. Inga snören, inga plastpåsar, inga vassa saker, inget glas, inga tabletter mm. Jag ringer på dörren. Personal kommer och låser upp dörren. Skorna har snören så de låstes in. Tystheten när man går genom korridoren. Känslan av instängdhet. Lägger in mina kläder mm i garderoben, som låses. De öppnar toalettdörren och jag kan lägga in tandborste mm innan de låser dörren. Denna känslan, att vara inlåst...

I tisdags var vi på Förvaltningsrätten. Eftersom hon hade ölpt tog det bara en vecka från det att vi kontaktade ätstörningsenheten och tills vi fick komma till förvaltningsrätten. Ölpt blev Lpt. Tvångsvård. Eftersom detta är fjärde gången vi är på avdelning 25 så kände vi igen alla rutiner mm. Men denna gången blev det annorlunda. Hennes pappa började att ta hand om henne. Jag kunde åka hem. Samma dag hon blev inlagd så försökte hon rymma på promenaden, och då blev promenaderna indragna. Vi skulle få sova hemma på nätterna men eftersom hon inte åt och inte tog sondersättning så blev hon sondad. Hon blir sondad flera gånger om dagen. Så då får vi inte åka hem. Vi får sova här.
Dottern har fått börja bup-skolan. Så då får hon tänka på något annat en stund. Jag önskar så att jag skulle veta vad jag ska göra för att sjukdomen ska försvinna, få henne att tänka friska tankar. Att hon vågar välja livet... Att hon vill leva. Och komma ut till verkligheten igen. Önskar att jag vet vad jag ska göra för att hon ska klara alla motgångar. Jag vill veta vad jag ska göra. Känner mig så maktlös. Men också tacksam att vi får hjälp. 

Vad hände?

Jag kände Äntligen... då jag började jobba halvtid. En vanlig vardag. Och tänk, en riktig lön. Och framför allt, att Hanna ser vad livet kan ge. Att hon får vara en vanlig tonåring med vanliga problem.

Veckan efter skulle jag börja jobba heltid. Men efter 5h och 30min fick jag gå hem och vabba på heltid igen. Dotterns sjukdomstankar hade kommit tillbaka. Hon skulle "bli" sjuk igen. Hon skulle svälta sig.

Den paniken... den känslan. Maktlösheten, frustration och VARFÖR???? !!!! Rädslan och denna planering i huvudet... Att börja om igen. Jag vill bara skrika   - NEJ jag orkar inte!!!!  Jag VILL INTE !!!  

Jag kände mig helt tom. All ork bara försvann. Sen började tankarna, vad blev fel? Vad hände?

Först kunde jag inte ta till mig att hon verkligen är sjuk. Försökte prata med henne om vad hon kommer missa ifall hon väjer att lyssna till sjukdomen, att svälta sig. Även förklarat att hon inte kommer få svälta sig, för då blir hon tvångsinlagd. Hon har ju ölpt. Men inget jag säger ändrar hennes val. Hennes mormor och morfar pratar också med henne och försöker få henne att förstå att vi vill hjälpa henne att må bra. Vi finns här för henne. Försöker få henne att vilja bli frisk igen. Men hon säger att hon inte orkar. Hon orkar inte kämpa mer.

Vad som fått henne hit denna gången vet vi inte, men många små saker. Förändringar och känslan av att vara utanför, krav, stress mm. Så lika fort som det vände till det positiva, lika fort vände det nu.

På tisdag ska vi till förvaltningsrätten. Och därefter blir det nog tvångsinläggning. Idag är det fjärde dagen hon är I svält. Hon är lika bestämd. Hon vill bli sjuk.

Så nu har hoppet försvunnit om en positiv vändning. Bara att acceptera och planera därefter.

Fortfarande har jag känslan Vad hände?!