Att släppa taget

Idag, helt oväntat följde Hanna med kusinerna hem till Skillingaryd. Jag var inte beredd på detta. Hon ville och brorsan med familj godkände det. Jag gick in och packade med Hanna. Hon ville att jag också skulle följa med, men jag berättade att det inte gick. -du behöver inte åka sa jag... ifall hon egentligen inte ville... men hon ville. Min lilla flicka.

När de åkte iväg kändes det så konstigt. Så tomt. Jag är så ovan, hon är ju alltid hemma. Annars är det jag som åker. Nu åkte hon.

Jag fick höra att allt gick bra, inget gnäll eller ledsenheter. Det gick jättebra. Vad glad man blir.

När hon ringde och sa godnatt kändes hon så stor. Lilla Hanna har blivit stor. Tiden går fort... jag glömmer det ... hela tiden...

En mallig tjej berättar för storebror i telefonen att hon sover över hos kusinerna...själv ;) ...  utan mamma.

Rätt som det är så behövs inte mamma/jag som innan. Hon klarar sig utan mig... en konstig känsla. Jag blir stolt men samtidigt rädd...

Det är dags att släppa taget, att våga ta steget... låta barnen bli självständiga och få "växa"... Släppa rädslan och tro på dem. De klarar mer än man tror. Men jag är fortfarande rädd, rädd för det ovissa, att inte ha full koll... Men det är Jag som får jobba med det.... ja jag har mycket att jobba med... får ta en sak i taget...
Men nu har jag kommit en liten bit på vägen... Då jag lät Hanna åka med och sova över...