En tid av oro, sorg och lycka

Nu är det snart fyra årsedan som mardrömmen drabbade våran familj.

Det började med att mamma hade otrolig ont i huvudet. Det blev bara värre och värre, men hon trodde att det skulle gå över med lite vila. Envis som hon är så ville hon inte till läkaren. Det är bara lite stress, det går över... men dagarna gick. Tillslut ringde hon till vårdcentralen, där de sa att det inte kunde vara något farligt utan att hon skulle ta lite tabletter och om det inte släpper så skulle hon åka in. Men som sagt är mamma envis... Så efter nästan en vecka blev det värre. Hon slutade prata och hade en handduk över ögonen ... när hon ramlade ner från sängen och inte kunde ta sig upp körde Mikael, hennes man, in henne till akuten i Halmstad.

Vilken oro, väntan på att de skulle ringa och berätta hur det gick. En jobbig väntan.

Telefonen ringde; mamma var påväg med ambulans till Lund.. med blåljus... Det var allvarligt. En hjärnhinneblödning. Det verkade som hon fått flera blödningar...

Känslan av panik och en riktig mardröm. Att kanske förlora min mamma. Någon av det värsta som kan hända.

Att ringa runt och berätta var hemskt. Brorsan och hans fru satte sig i bilen med detsamma och började åka till sjukhuset, även om det var sent...

Jag bara grät och grät... Ringde till Malin, en vän, och hon hämtade mig och vi åkte till havet. Vi satt där i bilen... länge... och jag bara grät och grät.. Malin som förlorat sin mamma några år innan, visste känslan och lät mig vara ledsen och tycka att livet var orättvist och hemskt. Hon sa inte att det går över och du kommer må bra, utan -gråt du, det är det värsta som kan hända och du har rätt att gråta och vara arg... det är jobbigt och kommer vara jobbigt, men du kommer klara det... men glöm inte av att äta... du kommer inte må bättre av att svälta... Den stunden i bilen betydde så mycket, Tack Malin, Meekatt. Just då ville jag ta med barnen i en luftballong och bara försvinna....konstig tanke... men återigen ville jag fly från smärtan...

När man ser något jobbigt på tv så kan man bara tänka ... detta är bara film... men detta som hände var en skräckfilm som var på riktigt... Detta hände... jag kunde inte stänga av eller välja något annat...

Mikael kom hem på natten och jag följde med till Lund dagen efter. Brorsan och Antonija var redan där. Mamma skulle opereras. Allt kändes så meningslöst, ville bara ha mamma tillbaka... ville bara sitta och vänta på att mamma skulle vakna upp. Men vi var tvungna att äta och operationen kunde ta tid... Men man kände inte för någonting. Kände även att det var onödigt att fota... för vem ska jag då visa dem?

Så vi fick vandra omkring i Lund. Men inget smakade och vi bara ville att tiden skulle gå.. vi tände ljus i Domkyrkan och önskade att allt skulle gå bra.

När tiden började närma sig gick vi tillbaka till sjukhuset, satt i väntrummet och väntade... oro i kroppen och rastlöshet... att vänta .... vänta på vad?! Brorsan gick ut i korridoren och tittade bortåt och sedan åt oss. Han skakade sorgset med huvudet... jag fick panik, vaddå nej... klarade mamma inte sig... -vadå nej, sa jag. Brorsan menade att det inte var hon som kom... Pust! Hjärtat lugnade sig lite...

Operationen hade gått bra och mamma höll på att vakna upp. Hon hade haft änglavakt. Inte många som klarar sig. Nu får vi bara ta en dag i taget. Vi visste inte då hur varken tal eller rörelser skulle bli. Men hon var nu opererad. De hade gått in genom ett hål i låret upp till hjärnan... helt otroligt... oron satt kvar men för varje dag hon fick tillbaka sin styrka så kändes det lättare.

Det var tomt hemma. Någon saknas. En stol tom. Påminnelse hela tiden. Barnen frågade mycket och saknade sin mormor.
Varje gång telefonen ringde hoppade man till. Var rädd att få samtal från sjukhuset om att mamma blivit sämre.. 

När mamma kunde prata igen tog vi med barnen dit. De kramade om henne. Det syntes att de saknat henne.

Rädslan att mamma hade förändrats helt var jobbig. Tänk om hon inte skulle gilla sina barnbarn längre eller glömt dem... Många tankar.

Tänk vad fort livet kan förändras. Du vet aldrig vad som kommer hända. Allt kan försvinna på en sekund. Det liv du lever idag kan bli helt annat imorgon...

För var dag som gick blev mamma bättre och bättre. Men rädslan som födds försvann aldrig från min kropp... Finns kvar än...

Att de små framstegen kan göra en så lycklig. Från talet till att hon satt upp till att hon tog sina steg...

När mamma en dag berättade att hon fick komma hem blev jag rädd. Tänk om hon får tillbaka det. Hon hade ju fortfarande ont i huvudet och var trött. Men det kändes bra att ha henne hemma igen. Vilken resa. Vilken lycka att hon klarade sig. Sådan otur som vi haft med massa dödsfall och tråkigheter. Att det var våran tur att känna lycka... även om rädslan finns kvar.

Beslut

Livet är konstigt, eller tankarna... Jag som alltid har fått panik vid tanken på att bli gravid igen, börjar tänka för och nackdelar. Kan bero på att jag lyssnar på ljudboken om Cecilia Lund... en barnmorska och alla bebisar som föds.

Jag har börjat tänka tanken... nu eller aldrig. Åren går fort. Men Hanna är 6år nu och Hampus blir 8år, så hoppet är redan stort. Visst kan man få mycket hjälp av barnen, men tiden att räcka till för alla känns ju redan knapp.

Jag har haft jobbiga graviditeter och tyckte att det var jobbigt att bli tvåbarnsmamma. Och eftersom mitt tålamod och energi inte hunnit ifatt än så är det ju en dum tanke. En till, tre barn. Nej, det är bara mina dumma tankar. Jag är nöjd. Jag vill inte gå och vara gravid, eftersom de tiderna var otroligt jobbiga. Likaså förlossningarna. Nä, jag skakar bort tankarna. Jag vet ju att vi är nöjda med två. Det krävs mycket, både tid och ork. Att finnas och att se dem... Hitta på saker, läsa och lära dem saker. Förbereda dem för vuxenlivet mm. Det är ju redan fullt upp.

Jag tror att det är ljudboken som fått igång mina tankar. Och att veta att man aldrig ska ha fler barn. Aldrig få känna det nya livet på sin kropp, ett nytt liv att älska. Känslan känns konstig, även om jag vet att jag inte skulle våga igen. Ett beslut som är avgörande för min/vår framtid. Men för oss är beslutet rätt, att vara nöjd med det vi har.