Snart tre år
Den 11 maj 2021 fick dottern diagnosen Anorexia nervosa. Den dagen glömmer jag aldrig. Först lättnade för att hon fått en diagnos och vi skulle få hjälp, till paniken över att det kunde ta år innan hon blev bättre. Snart vabbat I tre år. Vilken resa vi gjort och fortfarande gör. En mardröm. En känsla av att man inte vill lägga sig på kvällen, även om man är helt slut, med känslan att jag orkar inte en dag till... Alla tider att passa, övervaka, avleda, måltidsschema, få henne att välja livet. Att som Ensamstående både se till så att alla "regler" följs och fixa vardagssysslor i hemmet, hålla koll på syskon och få ekonomin att gå ihop. Alla krav man har på sig. Att stå upp för sig själv och lita på sina egna känslor och erfarenheter, när de på avdelningen tycker annat. Att kämpa för att bli hörd. Motarbetad. Att man senare får höra och se själv att jag gjorde rätt när jag lyssnade på min magkänsla. Trodde på mig själv. Vägrade lämna ifrån mig dottern till hvb-hem då både läkaren och avdelningen sa att hon var för sjuk att vara kvar och för sjuk att flytta hem. Då hennes pappa valde att inte längre hjälpa till. Stolt över mig själv att jag stod på mig och att resultatet visade sig som ett bevis i fredags. I fredags klarade dotter uppskrivningen på Epakörkortet. Känslan när hon satte sig i bilen och körde iväg , Frihet. Från att vara inlåst på tvång till att köra iväg till friheten. Det är en skön känsla. Våran 3åriga vardag/liv som varit i en bubbla har spruckit. Låter oss leva igen. Även om rädslan sitter i. Nu ska vi bygga upp vårat liv igen. Våga ha drömmar. Tro på en framtid. Och äntligen har jag hittat en person som får mitt hjärta att slå ett extra slag. Våga tro på kärleken igen. Få leva igen.
