Vägen tillbaka

Känslan när det blir fler framsteg än bakslag är blandad av lycka och rädsla. Eftersom sjukdoms tankarna lätt kan ta över igen och jag kan inte skydda henne från samhället och socialamedia. Hennes måend är ju avgörande hur hon klarar dagen. Rädslan sitter starkt och jag är så rädd att vara med om detta igen. Att hamna i den bubblan. Nu ska vi anpassa oss till vanlig vardag igen. Hon får ta mer eget ansvar men under uppsikt. Det är lätt att falla tillbaka. Med all denna kroppshets mm i sociala media gör det inte lättare. Att komma tillbaka är inte lätt. Allt annat har fortsatt leva sina liv medans vi tagit en pause och levt i våran bubbla. Nu ska vi sakta börja leva "normalt " igen. Fler utmaningar och prövningar. Det låter nog lättare än det är. Man vågar inte lita helt på att det går åt rätt håll. Jag är rädd att jag inte orkar med ett bakslag igen. 3år räcker. Nu ska jag "bygga" upp mig själv igen och försöka se framåt. Min tanke är att efter sommaren när hon börjar gymnasiet ska jag börja jobba igen. Lite i taget så jag kommer in i det igen och orkar. Det är ju inte så att jag haft semester i tre år. Det har varit jobb hela dygn, hela dagar, veckor, månader och ja, år. Jag är trött. Psykiskt trött. Men jag vill ha ett liv igen. Som inte består av maktlöshet, rädsla, ångest och ekonomi som inte räcker till. Jag vill se mina barn må bra. Slippa alla dessa tider med måltider och passning. Få se henne som tonåring istället för sjukdomen. Vanliga bråk om städning mm istället för att kontrollera måltiderna. Nu är det ju både och. Både tonåring och jobba mot sjukdomen. Jag vill bara vara mamma igen, inte polis, läkare, psykolog mm. Det är en process i sig. Det är fortfarande en dag I taget men jag vågar mer och mer se ljuset i tunneln. 

Man ska aldrig sluta förvånas

 Inte nog med att det är tufft att vara förälder till ett barn med anorexia... och allt vad det innebär. Efter snart 3år av vabbning är orken inte på topp. Jag är jättetrött. Som Ensamstående är det ännu svårare att "samla" energi igen...  Idag ringde försäkringskassan, som fortfarande inte betalat ut mina pengar, eftersom det var stickkontroll... Nu berättade hon att jag inte har rätt till 100% ersättning  eftersom dottern går I skolan. Även om detta är en stund på förmiddagen, äter middag hemma och sedan kör jag tillbaka henne igen, för att sen hämta henne igen. Ca 4ggr fram och tillbaka varje dag. Och hon känner sig mer utanför nu så vissa dagar har hon inte velat gå...  Då tycker ändå försäkringskassan att jag ska jobba 25%. Kan ju jobba 1h där och 1h där mm. Jag känner bara... kaos förtvivlan och... varför lyssnar de inte...    Hade dotter varit "frisk" eller mått bättre....  Ja då vill jag ha tillbaka mitt liv, vill kunna jobba och få en ekonomi ... men nu är ju dottern inte frisk.. hon har fortfarande ölp och kollar vikt mm hos ätstörningsenheten.  Jag har ingen ork som det är nu. Är ständigt trött. Har fått tid till läkare, de ska se om jag får tillräckligt med syre när jag sover.  Sjukskriva mig kan jag ju inte, eftersom jag har ingen som tar över min roll som mamma ...  En mamma som trots alla år av kämpande, får ännu mindre pengar ...