Du kan inte fly

Du är fast, fast i ett fängelse. Och du är själva fängelset. Du vill fly, slippa denna oron, ångest och alla tankar, maktlösheten, kraven, känslan av att aldrig göra rätt mm. Du vill hjälpa din dotter, få henne att vilja väja livet, att bli frisk. Din önskan är att kunna vakna från denna mardrömmen. Nu står du bredvid och ser din dotter tyna bort. Du vill tvinga henne att äta, men det går inte. Du vill göra allt, för att få henne att vilja bli frisk. Men du får inga svar, ingen hjälp. Ingen vet egentligen. Mat är medicin och hon blir inte frisk om hon inte äter. Jag vill skrika - Jag Vet! Men hur gör jag?! Du fångar varje stund dottern ler eller skrattar. Du vill hålla fast, stanna i de stunderna. Men ju mer hon svälter sig, desto färre tillfällen. Du vet att avdelningen fångar upp henne när hon faller, men då är det sååå lång tillbaka, tillbaka till där vi är nu... Varje vecka är det kontroller och denna vikten,  vikten som är SÅ viktig, men ändå inte... Jag blir inte klok på det de säger. De gör ju ingenting förrens värderna är för låga. Och då fungerar inga samtal eller att nå henne. Vi får börja om. Just nu tar man en dag I taget, vågar inte tro, inga framtidsplaner, slippa bli besviken. Du är fast. Du kan inte fly. 

Mat är luft

 Undrar om personalen på Ätstörningsenheten förstår vilken press de sätter på oss föräldrar. Vilken ångest de ger oss. Att sitta i soffan och får höra att Mat är lika viktigt som att andas. Att det är vi föräldrar som bestämmer och att vi har rätt att ta mobilen. När jag berättar min oro om att hon då kommer vägra äta alls, menar de att då blir det tidigare för inläggning. Och vi kan ju alltid ringa avdelning 25 för råd mm. Och om hon hotar med självmord, ska vi ta det på allvar och ringa avd 25 för råd. Om vi inte tar mobilen så hjälper vi sjukdomen, eftersom hennes tvångstankar blir starkare om hon fortsätter. Vi ska även få henne att inte räkna kalorier.

Jag ber om hjälp, att de kan prata med henne. Inte om mat och vikt utan om känslor och tankar. Det ska de göra, men det går ju bara om Hanna vill.

Denna oron och maktlösheten blir inte lättare. Hoppet försvinner mer och mer. Orken försvinner med. Man är ledsen, arg, förtvivlad, rädd, frustrerad, trött mm.

Att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt är omöjligt. Att tvinga någon att äta som inte vill, går inte... Att få henne att vara nöjd mig sig själv är svårt, då hon har en overklig syn av sig själv.

Att stå bredvid och se sitt barn tyna bort, är en mardröm. Att höra att hon vill svälta sig själv för att bli fin... Att hon inte är värd att äta. Att försöka förstå hennes tankar och ändå inte kunna hjälpa...
Men ändå känna sig dålig där man sitter i soffan, för att jag har inte gjort henne frisk. Jag har inte gett min dotter "luft" ( Mat).