Då var dagen här för att Hanna ska bli utskriven från avdelningen. Den dagen var igår. Veckan i hemmamiljön har fungerat bra, men man får avleda ångesten hela tiden. Vara med på tecknen och försöka få henne att hitta på något. Samtidigt ha koll på alla mat-tider mm. Även om vi sitter tillsammans och äter, känns det tufft när man vet att hon inte vill äta. Och självklart är man rädd att hon ska vägra. Vi åkte till Hannas gamla ridlärare och hon fick rida, äntligen. Det var en härlig känsla att se henne på hästen igen. Mycket pyssel och målande har det blivit, vi hade även symöte, jag, Hanna och Hannas mormor. Tålamodet var inte så bra, och vi förklarade nog inte så bra, så Hanna sydde en kanin istället för att virka eller sticka. Så det blev bra tillslut. Det konstiga är att man vänjer sig så fort. Att vara hemma nu känns så naturligt.
Första skoldagen blev i måndags. Det gick bra för Hanna att komma ut till bilen på rasten och dricka sin Smoothi. Lite stressigt för henne, eftersom rasten är bara 10min. En lärare sitter och äter med Hanna på hennes kontor. Vid ett åkte jag och hämtade henne. Det märktes på henne att det var något. Hon var stressad och arg. Hon ville inte åka och prata på ätstörningsenheten, så jag kontaktade dem. Det var okej att avboka. Efter en stund hörde jag Hanna sitta och titta på ett papper och gråta. Hon hade panik. Då fick jag reda på att hon tyckte att det var så jobbigt att vara efter I allt och hon började prata om läxor och prov mm. Hon var helt förstörd. Vi tittade på läxan, och jag sa att vi hjälps åt. Så vi hämtade papper så Hanna ritade av symbolerna och skrev vad de betydde. Jag skrev även till lärarna och förklarade Hannas panik över att vara så mycket efter och att lära sig allt. Då slappnade hon av lite. På utskriven skrev läkaren ett intyg på att Hanna ska slippa läxor och förhör mm nu, hon har det tufft som hon har det, med sin ångest och alla elaka tankar. Målet är att hon ska komma tillbaka till skolan. Och det kändes så skönt, för jag såg hur jobbigt Hanna tyckte att det var. Den stressen. Prestationsångest.
Det är ju ett friskhetstecken när Hanna säger att hon vill vara hemma och inte hos pappa. Men det är jobbigt att höra. Särskilt när jag känner att jag inte orkar, mitt huvud orkar inte nu när hennes sjukdom är så tuff. Det är mycket som ska planeras, handlas mm. Och det är ju "övervakning ", avleda och tider mm att passa. Mitt huvud är så trött... Jag är trött, glömsk. Idag glömde jag ta på mig mina glasögon. Efter några timmar så kom jag på det. Måste skriva upp allt. Kolla planeringen flera gånger och orolig att glömma något. När Hampus kommer och prata måste jag stoppa honom ibland för att jag inte orkar. Det är kaos i huvudet. Jag orkar inte tänka. Så idag har jag bara sovit och lyssnat på ljudbok. Vill bara sova och sova.
När vi satt på avdelningen och blev utskrivna och tittade tillbaka på vilken skillnad det blivit på Hanna, känns det så overkligt. Från att ha varit så arg och haft så mycket hat, till att hon frågar hur det är och låter sig bli kramad. Det är en lång resa. Måltiderna där personal var tvungen att sitta med och hjälpa till, till att vi sitter här hemma och äter. Även om hon är mer ledsen än arg nu, känns det lättare nu när jag får hjälpa henne. När hon tar emot hjälpen. Men hemskt att se att hon mår dåligt och inte tycker om sig själv. Att hon inte vill leva om hon ser ut som hon gör. Försöka förklara att det är den elaka sjukdomens tankar mm.
Det enda och jag menar det enda som varit positivt, eller är, det är att jag och Hanna har fått en fin kontakt. Att den riktiga Hanna är påväg tillbaka.
Hejdå avdelningen, Hej Hanna !
