Ett år som 40-åring idag. Det har varit ett tufft år. Det började bra med en toppen födelsedag och framsteg med dotterns anorexia. Jag började halvtid i januari, någon vecka. Hann bara börja vänja mig vid "ett vanligt" liv. Då vände det plötsligt och dotterns sjukdom tog över helt. Och jobbet blev ett minne blott. Heltid vabb igen. Och denna gången blev det värre. Tvångsinlagd den 24 januari LPT. Sondning bältning självskadebeteende och rymning. En mardröm som blev värre. Läkare mfl som inte lyssnade och som även sa att det enda som kunde hjälpa dottern var HVBhem. Rädslan att förlora min dotter helt. Att få hjälp med avlastning av soc som bara blivit fyra tillfällen sedan i maj. Olika svar om matschema och ännu mera krav på mig. Ekonomin som är i botten och dotterns pappa som satte över hela ansvaret till mig från och med i maj 2023. Dagarna som går ut på att avleda dotterns tankar och följa matschemat. Har som tur är hittat hennes intresse. Kaninerna. Tack vara kaninerna, så kan hennes tankar vända och för det mesta så vill hon bli frisk. Utställningar och uppfödning som får henne att se positivt på livet och kan se en framtid. Även om minsta lilla gör så sjukdomstankarna kommer tillbaka. Och tvångstankarna som blivit värre. Dagliga scheman som får hennes tankar på att orka ytterligare en dag. Måste se fram emot något för att klara pressen i skolan mm. Nu går hon ca 3h om dagen. Ibland kör jag 4 gånger fram och tillbaka. Hon har fortfarande LPT och är därför bara hemma på permission även om det är på heltid. Åka till Ätstörningsenheten varannan vecka. Beslut om utskrivning från avdelning 25 blir först i januari 2024, då har dottern varit inskriven i ett år. Och jag vabbat sedan 11 maj 2021. Dottern gör framsteg men är samtidigt så rädd för att få ett återfall. Frisk kanske hon aldrig blir, men att kunna handskas med sina tankar och känslor är nu målet. Att hjälpa henne att hjälpa sig själv. Samtidigt så kommer denna tröttheten. Att ständigt vara trött. Att behöva "läsa av" när jag kan lämna rummet. Vara steget före. Även känna denna tacksamhet att vi fixar detta tillsammans. Ett steg i taget. Familj och vänner som stöttar och hjälper till. Men även skuldkänslor att inte kunna ge tillbaka lika mycket till dem som de gett mig. Känslan av att vara beroende. Att inte räcka till. Men ändå känna lycka att vi är på rätt väg. Många känslor och tankar. Ett år går fort, men mycket har hänt. Kaninerna tar mycket tid så det blir inte lika mycket jag kan vara med mina Sikeshöns och Silkestuppar. Men när jag väl kan sitta ute i trädgården och se dem gå omkring i gräset och Må bra. Då mår även jag bra. De ger mig ett lugn... och ägg . Inte behövt köpa ägg på snart tre år. Och genom att föda upp kycklingar och sälja så har det lättare gått runt. Och kul att följa deras utveckling. Nästa vecka kommer nya kycklingar att kläckas. Nya liv. Jag blir 41år idag. Grattis till mig själv. Hoppas att mardrömmen snart tynar bort och att vi får livet tillbaka.
