Vägen tillbaka

Känslan när det blir fler framsteg än bakslag är blandad av lycka och rädsla. Eftersom sjukdoms tankarna lätt kan ta över igen och jag kan inte skydda henne från samhället och socialamedia. Hennes måend är ju avgörande hur hon klarar dagen. Rädslan sitter starkt och jag är så rädd att vara med om detta igen. Att hamna i den bubblan. Nu ska vi anpassa oss till vanlig vardag igen. Hon får ta mer eget ansvar men under uppsikt. Det är lätt att falla tillbaka. Med all denna kroppshets mm i sociala media gör det inte lättare. Att komma tillbaka är inte lätt. Allt annat har fortsatt leva sina liv medans vi tagit en pause och levt i våran bubbla. Nu ska vi sakta börja leva "normalt " igen. Fler utmaningar och prövningar. Det låter nog lättare än det är. Man vågar inte lita helt på att det går åt rätt håll. Jag är rädd att jag inte orkar med ett bakslag igen. 3år räcker. Nu ska jag "bygga" upp mig själv igen och försöka se framåt. Min tanke är att efter sommaren när hon börjar gymnasiet ska jag börja jobba igen. Lite i taget så jag kommer in i det igen och orkar. Det är ju inte så att jag haft semester i tre år. Det har varit jobb hela dygn, hela dagar, veckor, månader och ja, år. Jag är trött. Psykiskt trött. Men jag vill ha ett liv igen. Som inte består av maktlöshet, rädsla, ångest och ekonomi som inte räcker till. Jag vill se mina barn må bra. Slippa alla dessa tider med måltider och passning. Få se henne som tonåring istället för sjukdomen. Vanliga bråk om städning mm istället för att kontrollera måltiderna. Nu är det ju både och. Både tonåring och jobba mot sjukdomen. Jag vill bara vara mamma igen, inte polis, läkare, psykolog mm. Det är en process i sig. Det är fortfarande en dag I taget men jag vågar mer och mer se ljuset i tunneln. 

Man ska aldrig sluta förvånas

 Inte nog med att det är tufft att vara förälder till ett barn med anorexia... och allt vad det innebär. Efter snart 3år av vabbning är orken inte på topp. Jag är jättetrött. Som Ensamstående är det ännu svårare att "samla" energi igen...  Idag ringde försäkringskassan, som fortfarande inte betalat ut mina pengar, eftersom det var stickkontroll... Nu berättade hon att jag inte har rätt till 100% ersättning  eftersom dottern går I skolan. Även om detta är en stund på förmiddagen, äter middag hemma och sedan kör jag tillbaka henne igen, för att sen hämta henne igen. Ca 4ggr fram och tillbaka varje dag. Och hon känner sig mer utanför nu så vissa dagar har hon inte velat gå...  Då tycker ändå försäkringskassan att jag ska jobba 25%. Kan ju jobba 1h där och 1h där mm. Jag känner bara... kaos förtvivlan och... varför lyssnar de inte...    Hade dotter varit "frisk" eller mått bättre....  Ja då vill jag ha tillbaka mitt liv, vill kunna jobba och få en ekonomi ... men nu är ju dottern inte frisk.. hon har fortfarande ölp och kollar vikt mm hos ätstörningsenheten.  Jag har ingen ork som det är nu. Är ständigt trött. Har fått tid till läkare, de ska se om jag får tillräckligt med syre när jag sover.  Sjukskriva mig kan jag ju inte, eftersom jag har ingen som tar över min roll som mamma ...  En mamma som trots alla år av kämpande, får ännu mindre pengar ...

Snart 1år i tvångsvård

Nu har det gått ca 1år sedan dottern blev tvångsinlagd. Ett år av mardrömmar, tårar och ångest. Att få vara med om detta som vi varit med om är fruktansvärt. Att behöva kämpa för att dottern ska välja livet. Att stå bredvid och se hur hennes ångest äter upp henne. Sjukdomen som vill att hon ska dö. Se dottern tvingas och släpas in av personal till avdelningen mm. All den smärta och maktlöshet. Men har lärt mig att tro på min magkänsla och att jag känner min dotter bäst. Att man inte kan lite på någon annan eftersom de ändrar sig säger olika saker. Ingen tar ansvar.

För ett år sedan var vi åter i helvetet. Nu börjar vi komma tillbaka till vardagen igen. Det börjar mer och mer påminna om ett "vanligt" liv. Men än är vi inte där. Sjukdomstankarna är starka och de blir starkare och starkare när dottern mår sämre. Många timmar i bilen, fram och tillbaka till skolan, ätstörningsenheten, psykolog, Avdelning 25 mm. Planering för matschemat och en dålig ekonomi. Svårt att få ihop det. Det är tufft. Trötthet och ångest. Så mycket krav och måsten. Psykologen sa att det är vanligt att när dottern visar mer framsteg så kommer trötthet och tankar på vad vi varit med om ifatt. Rädslan att börja om igen. Livrädd för det.

Så tacksam att jag haft och har mamma, Mikael, brorsan med familj, vänner och arbetskompisar runt mig. De har hjälp mig otroligt mycket. Att de visar att de finns. Och den hjälpen de ger mig. Ni vet vilka ni är och jag kan inte tacka er nog. Det är dem som gör att jag kämpar vidare fast jag känner att jag vill ge upp. När allt känns omöjligt och jag tappar hoppet. Det är ni som gjort att jag fortfarande finns kvar, att jag orkar.

När jag tänker efter så är det mycket som hänt. Även positiva saker. Framsteg. En tro har börjat växa. En tro på en vanlig vardag igen. Ett vanligt liv. Mycket är tackvare dotterns pojkvän som kommit in i vårt liv. Han ger dottern så mycket. Hon får vara tonåring och ha ett "normalt" liv. Någon att hitta på saker med och uppleva saker tillsammans med. Se att det är värt att välja livet. Men ändå se att man får kämpa för att nå målet. En pojkvän som levt och lever i rädsla för att bli hemskickad till ett land där tortyr och död väntar. En kamp för hans rättigheter mm. Vi kämpar fortfarande för att han ska få bo hos oss, eller inärheten. Hans kamp att bli lyssnad på och kämpar för att få gå I skolan här. De kämpar tillsammans. De mår dåligt på olika sätt, de blir starka tillsammans. Världen är inte rättvis. Det har vi fått lära oss de senaste månaderna. Även att fel personer jobbar på fel jobb. Men även att det finns många som vill och försöker hjälpa till.

Vi var på förvaltningsrätten förra veckan och Ölpt gick igenom. Så även om inte dottern blev glad för det, blev jag det. Vi får hjälp ifall det blir bakslag. Denna sjukdomen är farlig och det är lätt att sjukdomen tar över igen. En kamp varje dag. Varje måltid.

Den 11 maj 2021 fick dottern diagnosen Anorexia Nervosa.  Jag har vabbat sedan dess. Förutom nån vecka innan bakslaget och det blev tvångsinläggning istället. Värre än de andra gångerna.

Men det känns som om det finns mer positiva känslor nu som 2024 kan ge oss.