Glädje och rädsla

 Sista dagen jag är i rummet på avdelningen. Känns både bra och skrämmande på samma gång. Att bli utskriven betyder ju att Hanna är på väg i rätt riktning.  Men också att vi har mer ansvar och är själva vid tuffa situationer. Nu är det bara våra röster som säger -skrapa, ta det sista med. -Nu är det vila.

Rädsla av att allt börjar om, rädsla över att tappa kontrollen. Rädslan att börja om...

Lika glad som jag blir när maten blir uppäten, lika jobbigt tycker Hanna att det är... Jag ser en friskare Hanna, hon ser en tjockare. Jag önskar att hennes elaka sjukdoms tankar försvinner snart. Hemskt att se henne sitta på golvet och gråta för att hon inte vill ha sin kropp. Inte vill ha sitt liv.

Nästa vecka är det lov. Hitta på något roligt så inte Hanna stannar i sin depression, säger läkaren. I mitt huvud är varje timme en kamp. Samtidigt ska mat lagas och planeras. Avleda ångesten och se till att hennes tankar är på annat. Se till så att hon inte rör sig för mycket. Vila efter måltiderna och hennes promenader. Att nu även se till att hennes längtan kommer tillbaka, att hon ser fram emot något igen , är mer krävande än man kan förstå. Jag försöker allt har kan. Men när läkare frågar -vad ska ni göra för kul på höstlovet , står det still... Hemma finns massa olika pyssel och vi ska till mormor och morfar och äta, titta på så mycket bättre, få rida en stund mm. Men känns som en JÄTTE uppgift, ett stort ansvar, att hon  ska göra något roligt. Särskilt när hon vissa stunder bara vill dö. Och när jag tänker på roligt att göra, så är ofta något gott att äta med... Titta på tv och äta något gott, baka, åka och fika mm. Pricken över iet försvinner alltså när det inte ingår. Bio utan popcorn mm. Jag vill göra allt för att hon ska få ett roligt höstlov. Men det blir kaos och panik i huvudet. Maten jag ska laga, ska både vara tillräckligt med näring mm men samtidigt något som Hanna har gillat. Ingen sallad och helst inget hon kan räkna ut kalorierna på. Och sen har jag ju Hampus med... Känns som om jag inte räcker till. Orken börjar ta slut. Huvudet är övertänkt och orkar inte hålla fast information. Allt måste skrivas upp annars glömmer jag det. Tittar på planeringsschemat flera gånger om dagen, så jag inte missar något. Vill bara sova... men när jag lägger mig så kan jag inte. Glad för att Hanna mår bättre, men rädd för att hon ska bli sämre. 

En dag i våran bubbla

 Hur en dag kan se ut:

Klockan ringer, ryggen värker, extrasängen utanför Hannas öppna dörr, är inte riktigt lika skön som en vanlig säng... 

Göra iordning frukost och ta fram medicinerna. Se till så att det blir rätt mängd efter matschemat. Se till så att inte Hanna är i köket, hålla koll på vad hon gör. Duka fram. Även till mig, eftersom jag inte kan lämna bordet när vi väl satt oss. Måste ha koll.  Sätta tiden på 30min. Hon måste äta upp innan dess, annars blir det ersättning. Kontrollera att medicinen tas. Ha koll så att allt äts upp. Att hon inte kladdar eller gömmer. Se till så att hon skrapar det hon skrapat upp på sidorna i tallriken. Efter frukosten är det vila 1h. Då får hon inte gå på toaletten eller gå omkring. Oftast åker vi till Avdelningen för att gå på Bup-skolan.

Kommer till avdelningen, personal följer med ner till Bupskolan. Då är jag kvar i rummet, ofta kommer en personal in och stämmer av och vi pratar en stund. Sen är det dags för 10-fikat. Jag ställer iordning, och säger till Hanna, som kommit upp från skolan. Ställer klockan på 15min... Sen är det 30min vila. Under måltiden har man koll på tiden och ser till så att allt blir uppätet. Och säga- skrapa det sista... Så att inget blir kvar. Det är jobbigt, att tvinga, och se hennes blick, hon tror att jag tycker att det är roligt och njuter av att hon bara blir tjockare och tjockare. Och så är det inte. Det är tortyr även för mig. Att tvinga henne att äta upp ALLT. Jag vet att det är för sjukdomen, men det känns lika jobbigt ändå. Sedan är det skola igen.
Jag brukar lägga mig och lyssna på ljudbok. Vila huvudet lite... eller planera för resten av dagen.

Vid 12 är det mat. Då ställer jag fram och ställer klockan. 30min. Sen säger jag till Hanna som fått vänta i rummet, efter att hon kommit upp från skolan. Samma kontroll, -skrapa upp, -ät det också. Se till så att det är tomt. Vila 1h. Och skola igen.

Skolan slutar vid 14. Då frågar vi personalen om de kan öppna garderoben, eftersom allt är inlåst. Eller be dem öppna toaletten. Därefter fråga om de kan släppa ut oss.

Vi kör hem. I bilen planerar Hanna när vi ska gå 15minuters promenaderna. Hon får gå två gånger om dagen. Vi packar in och hämtar Pepzi. Går en promenad. Får påpeka att hon inte får gå så fort. Lugn promenad. Vid 15.00 är det mellanmål. Se hur målet ska se ut. Duka fram, ställa tiden och kontrollera. Påpeka, påminna och duka av. Sen blir det 30min vila. Ibland blir det soffan, eller så sätter vi oss hos Hönan och kycklingarna där uppe i rummet. Ibland något pyssel.

Sen är det dags för någon aktivitet. Pyssel, spel, åka till stallet, bio, sticka, måla, gipsa mm. Förbereda för lagad mat som ska ätas kl 17.00. Eftersom hon inte ska kunna räkna ut kalorier mm så är det lagad mat som gäller. Vi ställer klockan på 30min, äter och skrapar... sedan är det vila 1h. När vilan är klar blir det promenad igen. 15min. Efter promenaden brukar vi se till hönorna, så de har mat mm. Och på sista tiden har vi tittat på tv tills kvällsmaten kl 20.00 ska ätas. Då ställs klockan och efter 15min dukar vi av. Skrapa och ha koll så att allt är uppätet och medicinerna tas. Oftast efter detta är Hanna så trött så hon vill lägga sig. Borsta tänderna med övervakning och sedan kollar vi till hönorna inne. Sen lägger sig Hanna och jag gör mig iordning.  Lägger mig i extrasängen utanför Hannas rum, med dörren öppen. Klockan är ungefär halv nio- nio. Jag är jättetrött men kan inte somna. Lyssnar på ljudbok och ser till så att planeringen för dagen efter är gjord mm. Skriver godnatt till Hampus som nyss vaknat då han somnat efter skolan. Skriver att det finns mat i kylen... Tillslut somnar jag... och vaknar till väckarklockan som ringer...    och dagen börjar om ...

Och detta är en dag då inga utbrott eller ångest varit hinder för något mål. Om det händer får vi åka tillbaka till avdelningen för att hon ska dricka ersättning. Sedan är det träff med ätstörningsenheten, samtal på avdelningen,  läkarsamtal eller prat om kroppsuppfattning med Frida. Det är mycket att tänka på och planera. Tider ska passas och mat lagas. Börja kännas att man är trött I huvudet nu. Orolig för att glömma något eller göra fel.

Nästa vecka är det besök I skolan och efter lovet är tanken att Hanna ska tillbaka till skolan. Alla mål ska tas, så vi får köra dit och ge eller hämta henne. Och det är klart att det känns bra, att man är glad för att hon ska tillbaka till verkligheten igen. Men man är så rädd, att det ska gå bakåt, att nu hänger allt ansvar på oss igen. Även om de på avdelningen säger att hon är fortfarande skriven hos dem och att ingen kommer låta henne bli så sjuk igen. Då får vi komma tillbaka ifall de märker att det inte fungerar . För när hon börjar skolan så åker vi inte till avdelningen mer. Men är på tvångsvård på öppenvården/ätstörningsenheten. Men jag blir rädd ändå. På lovet ska vi inte vara på avdelningen alls... om hon inte vägrar äta då alltså, då får vi åka tillbaka för ersättning.

Även om vi märker stor skillnad, till det positiva,  så är hennes ångest starkare. Känslan av tjockhet. Detta kommer vi få jobba med genom samtal och fortsatt med alla måltider. Eftersom sjukdomen gör så att hon har fel kroppsuppfattning. Att se henne gråta och vara helt förstörd för att hon sett sig i spegeln är hemskt ...

Vi har tur som kan8 dela upp dagarna så man får vila tankarna lite. Behöver även den tiden för att göra vanliga sysslor som att handla städa mm. Och sen behöver ju Hampus få bli sedd också. Vänner vill man ju också träffa och hålla kontakten med. Få annat att tänka på och komma ut ur sin bubbla. Och att bara vara är viktigt känner jag med. För lite timmar bara.

Det är tufft och jag hade aldrig trott att det skulle vara så här tufft. Men det är mycket positivt som hänt också. Att se Hanna bli starkare och lite gladare (vissa stunder) få se att ilskan försvunnit och vi kan prata. Vi gör saker tillsammans och har kommit närmare varandra. Hanna har börjat visa sig mer och jag hoppas att sjukdomen kommer försvinna mer och mer. Allt jag önskar är att Hanna ska få må bra och vara nöjd med sig själv. Inte behöva tänka på kalorier eller vad hon äter. Att hon ska få vara barn och få känna glädje igen. Få leva igen. 

På rätt väg

 Nu har Hanna varit inlagd i en månad. Tiden går både snabbt och sakta. Tänk vad mycket hon har fått vara med om dessa veckor. Vilken kamp. Känslan hon har är att hon är tjock och att hon inte känner igen sin kropp. Att hon vill slita av den. Hon svälter sig hellre till döds än att se ut såhär. Att höra henne gråta och inte vilja leva mer är hemskt. Man vill ruska om henne och säga att Du är fin, du kommer att känna glädje igen, du kommer inte känna dig "tjock".

Mycket gråt förra veckan. Ångest har hon och hon bara tänker på hur tjock hon känner sig. Hon vill bara dö. Försöker att förklara att det är sjukdomen som "talar" men det är nog svårt att förstå... att det är hennes känsla, inte verkligheten.

Men det känns som om det går åt rätt håll nu. Hon är inte längre så arg, mer ledsen. Men ibland kommer även lite skratt. Vi har mer permission och är nästan bara på avdelningen när hon har skola.

När ångesten närmar sig försöker vi avleda den. Vi har pysslat en massa. Plockat löv och gjort lövrosor, gjort lerfigurer med halloweentema, även gipsfigurer med samma tema. Målat när de torkat. Smält ljusgele' och gjort geléljus. Testat att virka och sticka. Lite svårt eftersom hon är vänsterhänt, men vi har kollat på Youtube,  hur en vänsterhänt stickar. Vi går även små promenader med Pepzi. Idag är första dagen vi ska besöka Islandshästarna. Så små steg framåt. Även om det är lång väg kvar så känns det som om vi har påbörjat vandringen tillsammans.