Utskrivning

 Och när man tror att man ska få lite hjälp och kunna återhämta sig lite...

Eftersom Hanna inte blev tvångsinlagd så är hon där frivilligt och om hon inte följer reglerna så blir hon utskriven.
Detta hände idag. Så nu får vi bara vänta tills hon blir sämre så att hon blir tvångsinlagd.  Jag förstår inte att reglerna och lagarna är sånna. Sååå maktlös jag känner mig. Och orken är helt borta nu... även förhoppningarna. Så strax dags att hämta henne. Som tur är så håller vi fast vid schemat, jag och hennes pappa. Nu måste han avlasta mig med. Så vi turas om med Hanna.   Jag känner mig både besviken,arg ,frustrerad,rädd, förvirrad, orkeslös , ledsen och maktlös... Känslan av oro I hela kroppen.... 

Inläggning

 När vi blev utskrivna från inläggningsavdelningen, trodde jag att det var för alltid... Att vi aldrig skulle dit igen... Men livet ville annorlunda. 

Det gick ju framåt ett tag, framsteg. Men det blev ett tvärstopp och sedan snabba steg tillbaka.... Hann knappt andas ut förren man tappade andan igen. Ätstörningen blev stark så fort... och när den fått fart så går det fort. Viktminskning, trötthet, går in i sig själv, avskärmar sig, tvångstankarna blir starkare .... och själva Hanna försvinner mer och mer. 

Vi testade att gå på familjedagvård och det var skönt att få träffa andra i samma situation...men ändå tufft och jobbigt. Det gick inte att tvinga bort Ätstörningen... det blev värre och värre. Så vi bokade tid med läkaren. Och imorgon blir det inskrivning och inläggning... igen.   Men just nu känns det som en lättnad. Jag är inte ensam, vi får hjälp. Hjälp att stoppa svälten... Även om det blir en tuff tid igen, så klarade vi det inte själva. Hoppas att detta kan vända hennes tankar och att ångesten lättar. Maktlöshet är bara förnamnet... Nu gäller det bara att hitta styrkan igen, att försöka hitta de positiva tankarna och göra ett nytt försök. Förhoppningsvis bättre. 

Ett års mardröm

 För ett år sedan (11 maj 2021) fick vi diagnosen på Hanna. Anorexia nervosa.  Den dagen vände vårat liv upp och ner. Och det har varit en kamp från dag 1. Oro, maktlöshet, rädsla, en mardröm. Många tårar och känslan av maktlöshet. Ibörjan trodde jag att så fort hon börjat äta så skulle hon bli frisk och jag skulle börja jobba igen. Så var det inte. Ju mer hon äter, desto mer ångest och tjockhetskänsla får hon. Så många gånger som hon skrikit att hon inte orkar mer och vill dö. Minst tjugo gånger om dagen frågar hon om hon är tjock. Visar bilder på hur hon såg ut när hon var som magrats. Då hon bara var skelette och ben. Tvångstankarna att hon måste ta kort på allt hon äter, äta så lite som möjligt i olika perioder. Räknar kalorier. Att få höra att hon inte vill bli frisk, då får jag panik och vill bara därifrån.... jag orkar inte. Men samtidigt har jag inget val. Jag kan inte fly. Denna sjukdomen är hemsk. Mardröm. De vill vara sjuka, eller ätstörningen vill det. Den vill svälta henne till döds. Hanna är som två personer,  en som vill bli frisk och en som inte vill det. Och just nu, ett år sen idag, är ätstörningen starkast. Nu vill hon gå ner i vikt. Ångesten är för stark när hon äter eller har ätit. Gått ner 2kg på en vecka och ätstörningen har blivit dubbel så stark. Imorgon ska vi på föräldradagsvård. Hoppas att det kan få henne att ändra tankarna lite. Om det inte fungerar så är det inläggning som gäller. Eftersom hon säger att hon klarar inte detta själv och lyssnar inte på mig. Eller på någon annan. Hoppas ändå att lite av det vi pratar om stannar kvar i hennes tankar och kan hjälpa henne att tänka annorlunda.

Ett år. När ska mardrömmen sluta...