Hopp

När jag läser på sidan "anhörig till barn med anorexia" känner jag igen mig och den känslan av maktlöshet mm. Att hela livet står på paus och ändå fortsätter kaoset inuti och runt oss. Man vill ha svar. Vad ska jag göra? Hur länge ska detta hålla i? När vill de bli friska. Man söker efter tröst, ett hopp, något att hålla sig fast i. Själv har jag vabbat I 1 1/2år nu. Och bara för någon vecka sen så kom brytpunkten. Det vände och hon vill bli frisk. Hon vill orka vara i skolan, kunna vara med kompisar mm. Och det var som man hört av så många.... de måste själva vilja bli friska. Det hjälper inte med hot med soc och förbud mm. Det är hårt jobb och många tårar. Men från en dag till den andra, kan det bara vända. Hon satte fokus på något annat. I detta fall kläder. Många i vården säger, om hon hade varit min dotter så hade jag....   det är så elakt att säga. De har ingen aning om hur hon är hemma eller vad som fungerar för just henne. De har en mall, men just den mallen kanske inte passar just ditt barn. Så många gånger man kännt sig usel och dålig. Att jag inte kan få mitt barn att äta. Men om man ser sig omkring. Så många vi är som har barn med denna sjukdomen. Denna elaka grymma sjukdomen.    Att få prata med föräldrar som går igenom liknande gjorde och gör jättemycket för mig. Det är ingen annan som förstår det vi går igenom.  Det är ju inte bara denna situationen som är tuff, det finns ju även syskon som kommer vid sidan om och ekonomin, körningar, möten, inläggning, kontroller, "rättegång " mm.    Det är en jättetuff tid. Och även när det vänder och går åt rätt håll, då ska man själv "inskola sig själv" att komma ut i arbetslivet igen. Jag själv ska börja på 50% I januari. Ekonomin är verkligen tuff när man är ensamstående.     Men alla ni som är mitt i detta,  en dag .... Så börjar livet igen 💕

Känslan av hopp

 Idag är första dagen som jag känner mig hoppfull. Detta kanske går. Jag vågar knappt säga det, eller tänka det... men idag kände jag att jag ska lyssna på min psykolog. Just nu känns det bra. Så den tanken försöker jag hålla fast vid. Just nu går det åt rätt håll. Känns som om livet börjar komma tillbaka. Så nu ska jag försöka återhämta mig, 1 1/2 år av rädsla, hopplöshet, maktlöshet, krav, ångest, förtvivlan, trötthet, panik....  såklart är inte allt över, inte på långa vägar, men det är så mycket framsteg, vilken resa vi gjort, och gör. Men nu känns resan lite lättare. Mycket av tiden när hon är I skolan eller hos mormor och morfar så vilar eller sover jag. Huvudet är så trött, alla dessa tankar, planeringar, tider, måltider mm. Men jag låter mig själv ta den tiden. Låter mig själv vila. Lyssnar på mindfullness 5min varje dag. Lyssnar till kroppen om den vill sova. Nu när vabb-pengarna kommer kan jag börja tänka, att snart kan jag börja jobba igen. Få tillbaka mitt liv. En vanlig vardag. Och få en lön. Samtidigt är jag rädd för att Tro för tidigt. Men snar kanske känslan blir starkare och jag börjar Tro på riktigt. Sakta men säkert kommer orken tillbaka. Har fått tips på hur jag ska hantera ångesten. Den kommer komma, men nu vet jag vad jag ska göra. Lura kroppen att du är lugn. Så många jag frågat : när blir hon frisk, hur gjorde ni?  Och nu är själv svårt att förklara vad som hände... Men hon gjorde ett val. Hon var tvungen att vilja själv. Idag kom jag på hur man andas ...

Tillbaka till vardagen

 Nu är Hanna nästan utskriven från avdelning 25, men hon har fortfarande LPT, tvångsvård. Så hon finns kvar i deras dator, så vi kommer snabbt tillbaka ifall hon blir sämre igen.

Hon har nu gått en hel vecka i skolan. Både i SUND-gruppen (supergruppen som blivit större och bytt rum mm) och några ämnen i sin vanliga klass. Hon trivs och det känns jättebra. När hon har lunch åker vi dit och sitter med henne. Hon har fått önskekost, samma rätt varje dag. Äter hon inte upp så får hon dricka näringsdryck. 

På läkarsamtalet fick vi reda på att hon troligen lider av Trotssymdrom och OCD. Tvångstankar. Och det går inte att "bota" med tvång. Har ju försökt säga till de på ätstörningsenheten att det inte går att tvinga henne att sluta ta kort på maten mm. Och då har vi bara fått höra att vi ska visa vem som bestämmer och ta hennes mobil. Även orosanmälan eftersom vi inte kan sätta gränser. Och nu får vi höra att det till och med är farligt att tvinga bort tvånget. Det blir värre. Så äntligen har vi fått förståelse för det. Nästa vecka ska det göras en utredning om OCD mm.

Att både jobba med ätstörning och hennes tvångstankar är ännu tuffare. I vissa lägen ska man vara bestämd och i andra ska man inte visa sin "makt". Så nu är man ännu mer förvirrad. Och trött. Denna tröttheten tar kol på mig. Alla tider, måltiderna, kortspel, spel, medicin, vila, matlagning, läkarsamtal, åka till skolan, psykologen, socialen, avleda ångesten , promenader mm. Ibland vet jag inte vad jag ska ta vägen. Vill bara fly. Bara sova.

Rädslan, maktlösheten mm, det tar på krafterna. Alla dessa tankar. Även om det varit framsteg nu, så vågar man inte slappna av. Särskilt när hon själv inte vill bli frisk. Självklart är hon rädd, rädd för vem hon är utanför sjukdomen. 

Avdelning 25

Jag är så lättad att vi fått hjälp, trodde att jag skulle må bättre nu. Dessvärre är det nästan tvärtom,  ångesten är starkare och jag är såååå trött. Trött men kan inte sova. När jag väl somnat så vaknar jag flera gånger. Ska prata med en läkare nästa vecka. Kanske ska få sömntabletter.... Personalen här är bra. De är trevliga och kan sin sak. Det känns skönt.

Men tiden här är ändå tuff. Om inte maten äts upp så får hon ersättning. Så hon får I sig det hon ska varje dag, men därav ökar hennes ångest och "vandringen". Efter vilan efter måltiderna ska man försöka få henne att vilja göra något... förutom att gå. Så när vi både spelat skipbo, pärlat mm så är klockan bara 11. Många timmar kvar tills vi får åka hem och lägga oss. Hennes humör är inte så roligt och hon tycker inte om när man försöker få henne att göra något annat. Hon vill bara gå och gå. Som tur är så finns personalen. Just nu vill hon inte bli frisk och har överklagat tvångsvård. Så nästa vecka ska vi på möte om det.

Att äntligen fått hjälp är jag så glad för. Även om jag hade önskat att det inte tagit så lång tid...  Men att vara "instängd" här och vara som en polis är inget roligt. Hon får gå 15min två gånger om dagen, men då måste hon gå långsamt. Man känner sig så tjatig. - inte så fort. - du får inte gå omkring, - ska vi pärla, rita, spela mm... Lättast är ju när vi åker bil.... åker hem och kollar till djuren. Men vi har ju alla måltider att passa. Så det blir ett par mil vi kör... Fram och tillbaka. Men som sagt, hon är tvångsinlagd och det är en lättnad... 

Resan har börjat

 Vid nio på morgonen var vi på ätstörningsenheten. Och äntligen fick vi hjälp. Klockan 13 fick vi tid att åka till avdelning 25. Lättnaden när vi fick beskedet var stor. Nu får vi hjälp. Jag åkte hem och packade lite "pyssel" medans Hanna följde med sin pappa.

Tillbaka till avdelning 25. Vi var många på mötet. Ännu en läkare var tvungen att godkänna tvångsinläggning. Den enda som inte ville skriva på var Hanna, eller ätstörningen.  Som hon säger själv. Hon är två delar. En del som vill svälta och en del som vill äta. Efter två timmar blev det äntligen bestämt. Det blir tvångsinläggning.

Även om man är jätteglad och lättad att få hjälp, så vet man att nu börjar den andra jobbiga biten. Men vi får hjälp. Så just nu lever jag på den känslan. Resan har börjat

Platsbrist

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Detta är så sjukt. Här blir Hanna sämre och måste ha "medicin"... (Mat).... men pga av sin ätstörning så klarar hon inte av att äta. Hon får I sig 400-500 kalorier om dagen. Hon är matt och orkeslös, dåligt humör och jag tror även hon är rädd. Och här sitter vi på ätstörningsenheten och får höra att det är platsbrist och svårare nu på sommaren med allas semester mm. Hade det funnits plats så hade Hanna blivit tvångsinlagd... men nu får vi vänta... Vi får höra att det är jättefarligt med svält i tonåren, eftersom man stannar i längden och skelettet blir skört. Farligt för hjärtat mm.  Vi sitter där, och vet.... Vi vill få i henne mat... men vi kan inte.... inte utan hjälp. Och med den hjälpen får vi vänta... Tills det finns plats. Hur ska Hanna kunna lita på vuxna igen. Här sitter hon och mår så dåligt... och får ingen hjälp. De har lovat att hon inte ska bli lika dålig som sist... men vi är snart där igen...  Denna maktlösheten och oron. Ångesten som bara blir värre och värre.   Och detta pga av att det inte finns plats... 

Du kan inte fly

Du är fast, fast i ett fängelse. Och du är själva fängelset. Du vill fly, slippa denna oron, ångest och alla tankar, maktlösheten, kraven, känslan av att aldrig göra rätt mm. Du vill hjälpa din dotter, få henne att vilja väja livet, att bli frisk. Din önskan är att kunna vakna från denna mardrömmen. Nu står du bredvid och ser din dotter tyna bort. Du vill tvinga henne att äta, men det går inte. Du vill göra allt, för att få henne att vilja bli frisk. Men du får inga svar, ingen hjälp. Ingen vet egentligen. Mat är medicin och hon blir inte frisk om hon inte äter. Jag vill skrika - Jag Vet! Men hur gör jag?! Du fångar varje stund dottern ler eller skrattar. Du vill hålla fast, stanna i de stunderna. Men ju mer hon svälter sig, desto färre tillfällen. Du vet att avdelningen fångar upp henne när hon faller, men då är det sååå lång tillbaka, tillbaka till där vi är nu... Varje vecka är det kontroller och denna vikten,  vikten som är SÅ viktig, men ändå inte... Jag blir inte klok på det de säger. De gör ju ingenting förrens värderna är för låga. Och då fungerar inga samtal eller att nå henne. Vi får börja om. Just nu tar man en dag I taget, vågar inte tro, inga framtidsplaner, slippa bli besviken. Du är fast. Du kan inte fly. 

Mat är luft

 Undrar om personalen på Ätstörningsenheten förstår vilken press de sätter på oss föräldrar. Vilken ångest de ger oss. Att sitta i soffan och får höra att Mat är lika viktigt som att andas. Att det är vi föräldrar som bestämmer och att vi har rätt att ta mobilen. När jag berättar min oro om att hon då kommer vägra äta alls, menar de att då blir det tidigare för inläggning. Och vi kan ju alltid ringa avdelning 25 för råd mm. Och om hon hotar med självmord, ska vi ta det på allvar och ringa avd 25 för råd. Om vi inte tar mobilen så hjälper vi sjukdomen, eftersom hennes tvångstankar blir starkare om hon fortsätter. Vi ska även få henne att inte räkna kalorier.

Jag ber om hjälp, att de kan prata med henne. Inte om mat och vikt utan om känslor och tankar. Det ska de göra, men det går ju bara om Hanna vill.

Denna oron och maktlösheten blir inte lättare. Hoppet försvinner mer och mer. Orken försvinner med. Man är ledsen, arg, förtvivlad, rädd, frustrerad, trött mm.

Att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt är omöjligt. Att tvinga någon att äta som inte vill, går inte... Att få henne att vara nöjd mig sig själv är svårt, då hon har en overklig syn av sig själv.

Att stå bredvid och se sitt barn tyna bort, är en mardröm. Att höra att hon vill svälta sig själv för att bli fin... Att hon inte är värd att äta. Att försöka förstå hennes tankar och ändå inte kunna hjälpa...
Men ändå känna sig dålig där man sitter i soffan, för att jag har inte gjort henne frisk. Jag har inte gett min dotter "luft" ( Mat). 

Utskrivning

 Och när man tror att man ska få lite hjälp och kunna återhämta sig lite...

Eftersom Hanna inte blev tvångsinlagd så är hon där frivilligt och om hon inte följer reglerna så blir hon utskriven.
Detta hände idag. Så nu får vi bara vänta tills hon blir sämre så att hon blir tvångsinlagd.  Jag förstår inte att reglerna och lagarna är sånna. Sååå maktlös jag känner mig. Och orken är helt borta nu... även förhoppningarna. Så strax dags att hämta henne. Som tur är så håller vi fast vid schemat, jag och hennes pappa. Nu måste han avlasta mig med. Så vi turas om med Hanna.   Jag känner mig både besviken,arg ,frustrerad,rädd, förvirrad, orkeslös , ledsen och maktlös... Känslan av oro I hela kroppen.... 

Inläggning

 När vi blev utskrivna från inläggningsavdelningen, trodde jag att det var för alltid... Att vi aldrig skulle dit igen... Men livet ville annorlunda. 

Det gick ju framåt ett tag, framsteg. Men det blev ett tvärstopp och sedan snabba steg tillbaka.... Hann knappt andas ut förren man tappade andan igen. Ätstörningen blev stark så fort... och när den fått fart så går det fort. Viktminskning, trötthet, går in i sig själv, avskärmar sig, tvångstankarna blir starkare .... och själva Hanna försvinner mer och mer. 

Vi testade att gå på familjedagvård och det var skönt att få träffa andra i samma situation...men ändå tufft och jobbigt. Det gick inte att tvinga bort Ätstörningen... det blev värre och värre. Så vi bokade tid med läkaren. Och imorgon blir det inskrivning och inläggning... igen.   Men just nu känns det som en lättnad. Jag är inte ensam, vi får hjälp. Hjälp att stoppa svälten... Även om det blir en tuff tid igen, så klarade vi det inte själva. Hoppas att detta kan vända hennes tankar och att ångesten lättar. Maktlöshet är bara förnamnet... Nu gäller det bara att hitta styrkan igen, att försöka hitta de positiva tankarna och göra ett nytt försök. Förhoppningsvis bättre. 

Ett års mardröm

 För ett år sedan (11 maj 2021) fick vi diagnosen på Hanna. Anorexia nervosa.  Den dagen vände vårat liv upp och ner. Och det har varit en kamp från dag 1. Oro, maktlöshet, rädsla, en mardröm. Många tårar och känslan av maktlöshet. Ibörjan trodde jag att så fort hon börjat äta så skulle hon bli frisk och jag skulle börja jobba igen. Så var det inte. Ju mer hon äter, desto mer ångest och tjockhetskänsla får hon. Så många gånger som hon skrikit att hon inte orkar mer och vill dö. Minst tjugo gånger om dagen frågar hon om hon är tjock. Visar bilder på hur hon såg ut när hon var som magrats. Då hon bara var skelette och ben. Tvångstankarna att hon måste ta kort på allt hon äter, äta så lite som möjligt i olika perioder. Räknar kalorier. Att få höra att hon inte vill bli frisk, då får jag panik och vill bara därifrån.... jag orkar inte. Men samtidigt har jag inget val. Jag kan inte fly. Denna sjukdomen är hemsk. Mardröm. De vill vara sjuka, eller ätstörningen vill det. Den vill svälta henne till döds. Hanna är som två personer,  en som vill bli frisk och en som inte vill det. Och just nu, ett år sen idag, är ätstörningen starkast. Nu vill hon gå ner i vikt. Ångesten är för stark när hon äter eller har ätit. Gått ner 2kg på en vecka och ätstörningen har blivit dubbel så stark. Imorgon ska vi på föräldradagsvård. Hoppas att det kan få henne att ändra tankarna lite. Om det inte fungerar så är det inläggning som gäller. Eftersom hon säger att hon klarar inte detta själv och lyssnar inte på mig. Eller på någon annan. Hoppas ändå att lite av det vi pratar om stannar kvar i hennes tankar och kan hjälpa henne att tänka annorlunda.

Ett år. När ska mardrömmen sluta...

Leva i nuet

 När allt känns omöjligt och tungt, kommer en känsla i kroppen och du får ny energi och ork. Att solen skiner på morgonen och du ser att våren är här, det ger mig energi. Igår kändes allt hopplöst och allt gick emot mig. Oron om pengar, framsteg mm. Idag känns det lite lättare. Och jag gillar känslan av hopp. Har förstått att den omöjliga uppgiften att få en sjuk trettonåring att vara nöjd och tycka om sig själv, är omöjlig. När jag tänket efter Hur många känner jag som går omkring och är nöjda och stolta över sig själv. Tycker om hela sig. Ärligt talat , är det någon. Är någon helt nöjd. När jag tänker på det så släpps mina krav lite. Hur ska jag kunna göra det omöjliga... Att må bra är en annan sak. Det kämpar jag med varje dag, att vi ska må bra. Att vi tillsammans ska klara detta vi går igenom. Fortsätta framåt. Låta oss glädjas över att kunna skratta tillsammans.  Finnas där. Vem vet vad som händer framöver. Försöker liva i nuet som många säger. Nu har jag förstått vikten av det. Men det är svårt.

Vikt viktigt

 Så var det dags igen. En gång I veckan, ätstörningsenheten.  Det man bygger upp under veckan, rasar ner på en dag. Sen tar det dagar att bygga upp igen. De gör sitt jobb och är säkert duktiga... Men det är så jobbigt att vara där. Sitta där. Bli bedömd. Hanna vägrar prata med dem och tycker att de är dumma. Läkaren var med idag. Det hon säger låter bra, och jag förstår vad hon menar...   men att genomföra det. Att det är vi som föräldrar som ska se till att hon äter. Äter det vi vill. Men om jag lagar mat och ställer fram så vägrar hon äta. Vad gör jag då. Får inget riktigt svar. Hanna ska gå upp o.5-1kg i veckan. Hanna bryter ihop när hon hör det. Hon vill därifrån. Jag frågar om de vet hur mycket hon ska väga , vad som är tillräckligt. De ska kolla upp det. -Kan hon inte få stanna och behålla vikten hon har nu?  Nej, så får du inte ens säga. Det hjälper inte Hanna får jag som svar då. Hon behöver gå upp I vikt. Hon mår bättre då. Hon mådde väl bra då hon åt på avdelningen. Nej svarar jag. Hon gick upp i vikt men ville inte leva då och hon hade tvångstankar och gick bara runt och runt. Försökte slita av sig huden... Hatade sin kropp.... Så nä, hon mådde inte bättre när hon åt. Men självklart förstår jag att hon måste äta. Äta det jag lagar. Denna veckan har Hanna planerat att laga mat med mig. Och att vi ska äta det tillsammans. Jätte framsteg ju...  men på ätstörningsenheten sa de att om hon inte går upp i vikt så blir vi inlagda på avdelningen 25 igen. Läkaren försökte prata om annat än mat, men Hanna ville inte svara ändå. Sjukdomen är mycket mer än bara vikten sa hon...  Jag vet. Men ändå är det vikten som blir i fokus....jämt.  Ibilen grät Hanna och skrek. Hon vill inte leva längre. Hon vill dö. Hon vill inte gå upp ivikt. Och där sitter jag... nu måste jag jobba med att få henne att leva igen, att se en framtid... hitta glädjen igen. Och jag måste hitta orken någonstans. Är så trött. Allt känns så omöjligt... 

Vad är rätt och vad är fel?

 

Hur vet jag om jag gör rätt eller fel. Vem vet vad som är rätt?

Prat om mat är känsligt. Ilskan kommer som en blixt från himlen när ordet mat kommer på tal. Samtidigt hör jag rösterna från ätstörningsenheten att Mat är medicinen och hon måste äta för att bli frisk. Det förstår jag. Men jag kan ju inte tvinga, då backar hon och äter mindre. Du ska laga mat och ställa fram till henne och hon ska äta det. Jag vet, men det är lättare sagt än gjort. Hon måste gå upp I vikt, jag vet det med...  men hon är ju livrädd för att gå upp I vikt. Hon tycker ju att hon är tjock som hon är nu...  Men när jag frågar hur mycket hon ska väga för att bli frisk, får jag inget bra svar. Då handlar inte friskheten om vikten... men det är ju denvi pratar om hela tiden. Vikt och mat. Mat och vikt.

Att sitta på ätstörningsenheten och höra samma sak varje gång, gör så att man själv har ångest för att åka dit. Hanna mår dåligt när hon vet att hon ska dit. Hon gillar dem inte och vill inte prata med dem. Då får jag prata istället och då blir Hanna arg på mig. Hon vill inte att jag ska berätta vad hon äter. Så det blir dålig stämning och det tar timmar innan hon blir sig själv igen. Jag frågade hur de flesta blir friska, genom att de själva vill bli friska eller att de blir tvingade. De sa att det var olika. Så vad är rätt att göra, när det är olika hos alla. Vad gör så hon blir frisk? Kan jag förstöra hennes vilja att bli frisk om jag försöker tvinga. Sänker jag hennes självkänsla? När hon blir arg och mår dåligt så vill hon inte bli frisk. De positiva samtalen har vi när hon mår bättre och känner att hon vill må bättre. Men det är två personer i Hanna. Hon vill, men vill inte äta mat hon inte har koll på. Och vill inte vara tjock. Och nu känner hon sig tjock. Ätstörningsenheten säger att hon kommer tänka bättre och minska tvångstankarna om hon äter lagad mat och fett mm. När jag frågar hur länge, så vet de inte. Vem vet? Vilken vikt är ok? Är det bara en checklista hos dem, när hon bara går upp i vikt, så de kan checka av... eller blir hon frisk om hon går upp i vikt. Kommer hon tänka annorlunda om hon väger mer. När? Jag säger att det är tufft  eftersom jag har "detta" dygnen runt. Oron och tankarna, rädslan mm. Då är det bra om hon är hos sin pappa mer och art du får avlastning...   Men hon mår ju dåligt när hon inte är hemma,  och nu kämpar vi även att hon ska klara av skolan. Mår hon dåligt, så blir maten lidande. Då kämpar hon inte på samma sätt som när hon mår bra. Hur ska jag få henne att vara nöjd med sig själv, när ingen annan är det. Hur många är det som är nöjda med sig själva... och särskilt tonåringar...

Att Luna flyttat in hos oss och blivit en i familjen har gjort mycket positivt. Hannas fokus är lite mer på Luna. Hon fotar henne, tar hand om henne... och är lycklig. Så djur kan göra underverk. Och när jag ser lyckan i Hannas ögon när hon är med Luna vet jag att jag gjort något rätt. Att hon kan få känna glädje och se att det finns annat förutom sjukdomen.

Vissa dagar när jag känner att det inte går framåt och jag får panik över att få leva i denna bubblan alltid... har jag försökt Hanna att förstå att även jag mår dåligt över att hon är sjuk och när hon inte vill bli frisk. Jag vill också ha ett liv, jobb mm. Och då måste hon ju vara frisk. Frågan är hon jag gör fel då, att sätta press och skuld på henne. Hade jag sagt så ifall hon hade haft cancer?

Vad är rätt och vad är fel?

Som om man inte har tillräckligt

 Så ringer försäkringskassan och berättar att jag inte kan ta VABB när Hanna är I skolan. Då tycker de att jag ska jobba. Nu går ju Hanna i skolan 8.30-11.00. Och det tar ju ca 15min till jobbet från skolan. Jag berättade även att Hanna brukar hämtas 10.15, då hon har en jobbig morgon.

Ja då är det lite tight att jobba, sa hon. Men så fort Hanna går nån mer timme så får jag inte vabba. Sjukvården säger att man ska vara anträffbar och kunna hämta barnet, men försäkringskassan tycker inte att man ska få betalt för den tiden.

Så nu känner man ännu mer stress, att Hanna ska klara av att gå i skolan hela dagarna så att det är lönt att jobba. En timme dit eller dit är ju inte så lätt. Och så bad hon om ursäkt för att inte hela ersättningen betalas ut, resten kommer på onsdag trodde hon. Vad bra sa jag, för hyran och alla utgifter har inte blivit mindre...

Så ytterligare krav på mig känns det som...
Läkaren - hon ska gå upp I vikt
Lärarna - hon måste få bättre självförtroende
Försäkringskassan- Hon måste gå fler timmar i skolan, eftersom de inte vill betala vabb
Ja och så har vi ju allt Hanna vill också... och inte vill...

Ännu en dag I våran bubbla...

Så många röster

 Två personer, den som vill bli frisk och den som vill fortsätta att var sjuk och bli sjukare.

Det är svårt att förstå, men hon är två personer. Hon kan sitta och berätta att hon vill kunna äta vad hon vill och äta något gott utöver. Hon vill bli normal och kunna äta utan att tänka. Och precis när hon sagt det så säger hon att hon bara kommer äta det hon vill. ( alltså det hon vet att hon inte mår dåligt av, det hon vet innehållet i). Två personer som bråkar i hennes huvud. Två personer som vill olika och är olika starka.

Jag har också massa olika röster i mitt huvud... Läkaren som säger att maten är medicin och hon måste äta mer. Dietisten som berättar att hon måste äta mer fett för att minska tvångstankarna och få bättre självkänsla, personalen på ätstörningsenheten som säger att jag måste ta tillbaka kontrollen och bestämma vad hon ska äta. Lärare som ser att hon har mycket prestationsångest och dåligt självförtroende, så måste få henne tryggare och starkare. Mina tankar som mamma, som vill att hon ska få må bra och hatar att se henne lida. Detta ansvaret att göra rätt... Och detta gäller inte några timmar, utan hela dygn, dagar, veckor, månader... 

Varning för anorexia

 All denna reklam om viktnedgång, bli smal och "må bra", den perfekta sommarkroppen mm... Ni tänkte inte på att det är j-vligt svårt att lägga på sig kilon igen när man varit i svält. Svälta sig själv för att "må bra" och bli accepterad i media. För av mig är mitt barn accepterat för att hon är hon.... inte i kilo... Men det är inte det hon läser i mobilen, inte det hon ser varje dag. Barn ser detta dagligen, hur de ska bli nöjda med sig själva mm. Deras värld. Men vems ansvar är det att dra upp dessa barn, få dem att överleva, få självförtroendet tillbaka, få dem att kämpa mot sina elaka tankar om sig själva. Var står det att om man tex går ner för fort eller minskar för mycket så kan man få anorexia. Att det tar lång tid att bli frisk från det, och att det ändrar ens syn på sig själv. Planera mat och gå ner i vikt är det som fyller ens tankar. Det borde stå "VARNING" på allt som har med viktminskning att göra. Det hjälper inte att jag som mamma talar om att hon duger och är fin som hon är. Det är media som betyder något, det är det de ser. Så ni som har denna reklamen eller uppmuntrar att man ska gå ner i vikt, Var finns ni när barnen svälter sig själva och tappat sin självkänsla. "Så får du sommarkroppen", våran sommar blev en mardröm, där vi fick hålla koll så hon inte svimmade eller föll ihop. Resan efter det har inte varit så lätt heller. Och den verkar inte ta slut. Den bara fortsätter...

"Hela Hanna"

 Det är svårt att se sitt barn må dåligt, att hon inte tycker om sig själv och bara tänker på vad hon ska äter. Särskilt nu när hon vill gå ner i vikt igen.

Eftersom hon mår så dåligt i skolan, så har jag försökt ha fokus på att hon ska bli trygg i skolan och få bättre självkänsla. Men då har det blivit mer problem med matportionerna. De blir mindre och mindre. Och hon har gått ner 2kg sedan i december. Nu pratar vi ofta om maten och försöker få henne att äta mer. Och då blir det mer bråk och hon känner sig tjock.

Det bara snurrar i huvudet... känns som om allt jag gör blir fel. När hon kände att hon inte ville leva och kände sig värdelös, gav jag henne mer utrymme i köket och försökte göra henne mer självsäker och trygg. Nu går hon i skolan 8.30-11. Skulle gått längre på onsdagarna men det har inte fungerat. Hon börjar oroa sig redan dagen innan. Hon orkar inte tänka eller koncentrera så länge. Så nu när vi fått rutin på detta, och det ibland kan kännas ok för henne att gå I skolan, då är det mer jobbigt med maten. Livrädd att hon ska gå ner mer och mer. Det blir många timmar hemma. Och många matsituationer. Hon försöker lägga på lite mer mat, men hon är envis. Så känner man att jag skulle fortsätta att tvinga henne att äta det jag la fram, men hur skulle jag då få henne att få bättre självkänsla när hon inte känner något värde, då hon inte har något att säga till om, inte bestämma något själv. Sjukdomen måste hon vilja bli frisk ifrån själv.

Att fika är också jobbigt, då man vet att hon gillar fika, men vågar inte äta det. Samtidigt är man livrädd att Hampus ska ta efter Hanna och få i sig för lite. Han ska ju kunna känna att det är mysigt och gott med fika mm. Själv börjar jag tycka att det är riktigt tråkigt med mat nu...

Ett normalt liv , känns så långt borta. Jag saknar mitt jobb. Jobbarkompisar och andra rutiner. Men som det ser ut nu, vet jag inte alls när det skulle kunna gå. Jag önskar att Hanna blir frisk nu... att man ser ett slut på sjukdomen. Inte lätt att tänka positivt just nu.

Och när man själv har hela ansvaret. Det är ju "hela" Hanna som ska bli frisk. Både fysiskt och psykiskt. 

8 månader

 11 januari 2022. Idag är det 8 månader sedan Hanna fick diagnosen anorexia nervosa. Mycket har hänt under denna tiden. Mycket tårar och ångest, men även skratt och glädje. Ibland tror man att sjukdomen är påväg bort, men så får man henne till att äta en smörgås på kvällen och kvällen är förstörd. Att inte våga äta något annat än vad hon planerat. Eller när jag ska laga mat och hon vill hellre äta något hon vet kalorierna på. Hon kan inte heller äta något som hon inte tagit kort på. Då vet man att sjukdomen är stark. Stark nog för att ta bort självförtroende och självkänslan. Hon frågar ofta om jag tycker att hon är ful, tjock eller om jag tycker om henne. Hon kämpar för fullt. Just nu är det extra tufft med skolan. Bara tanken på skolan gör så hon blir ledsen och får panik.

Så nu ska vi kämpa med att ångesten för skolan ska bli mindre, ta en dag I taget. Så nu hoppas jag att de i skolan kan göra så hon blir trygg, jag kan bara hålla tummarna, utanför skolan är det mitt ansvar, i skolan kan jag inte göra så mycket mer än jag gör. Hon har även börjat på ridskolan igen, något som hon gillade innan hon blev förbjuden att röra på sig. Det känns som om vi försöker ta tillbaka livet hon hade innan. Att hon får känna en mening igen. Och bli starkare i sig själv. Nu är jag hennes trygghet och med små steg försöker jag göra så hon ska bli trygg i sig själv. Som vid inskolningar på jobbet, man sitter i närheten och låter barnet komma och tanka energi för att sedan våga sig längre och längre ifrån. Men ändå veta att man är i närheten. Nu är det åtta månader som jag inte jobbat på jobbet. Och jag saknar det. Personalen, barnen, rutinerna mm. Team-känslan. Och känslan av att komma tillbaka till jobbet, att veta att då mår Hanna bättre och vi får tillbaka vårat liv igen. Den känslan 💕.  Men vi är inte där än, men längtar. Just nu är jag trött hela tiden, men kan inte somna på kvällarna... och på morgonen vill jag bara fortsätta sova. Denna oron i kroppen blir starkare och starkare. Den vill inte försvinna. Rädslan att sjukdomen inte kommer att försvinna, eller att jag gör något fel och den förvärras. Ibland vill jag bara vara Tessan. 

Ständig oro

 Denna ständiga oron som aldrig försvinner, det tar på krafterna. Hålla koll på måltiderna så de inte minskar, försöka få henne att äta lagad mat. Hon vill ha kontroll över allt hon äter, hon fotar, planerar och räknar. Allt hon äter måste fotas. Hon tittar på sina bilder när hon var som sjukast, och vill se ut så igen. Oron man känner och paniken att gå tillbaka till hur det var innan. Jag får panik. Jag är så trött, vill bara lyssna på någon ljudbok och tänka på något annat. Trött och vill sova, men när jag lägger mig så kan jag inte somna. På morgonen vill jag bara sova genom hela dagen. Vi tittade på "To The Bone", Hanna hade redan sett den, men nu tittade vi på den tillsammans. Det är blandade känslor som kommer när vi tittade på filmen. Mycket man känner igen och ibland hade jag lust att kasta något på tvn, få bort den elaka sjukdomen. De elaka tankarna som spökar och ger dem en overklig sanning.

Att höra att hon tycker att hon är ful, tjock och funderingar till varför hon lever, är jobbiga att höra. Det spelar ingen roll vad jag säger, känner mig så maktlös.

Imorgon ska vi testa ridskolan igen. Se om det fungerar eller om tankarna och ångesten är för tuff. Men känner att hon måste tillbaka till livet igen. Ta tillbaka sitt liv. Och förhoppningsvis att hon får tillbaka glädjen igen. Och självförtroendet.

Den 11 maj fick vi på papper att Hanna har anorexia nervosa. Snart 8 månader. Tiden har både gått fort och sakta. Sjukdomen går fort... men att bli frisk sakta.

Att stå bredvid är inte lätt. Du ska säga alla de rätta svaren, avleda ångest,  se till så att hon äter ordentligt mm. Ha koll på tabletterna. Vara stark fast man bara vill sätta sig i bilen och bara köra.... Känns som om kroppen skriker...jag orkar inte! Trösta och förklara att det är sjukdomen som pratar... Puscha och försöka få henne att skratta. Nu försöka göra henne trygg i sig själv så hon kan sova i sin egna säng. Har kommit så långt så att hon för det mesta somnar i sin säng.  Och istället för att jag lägger mig vid sju-åtta så kan jag sitta uppe en stund till. Jag följer med upp och masserar fötterna, ben mm. Brukar tänka på hur långt vi kommit där, ibörjan fick jag inte ens massera hennes fötter. Nu är det våran kvällsrutin.

Är så rädd att göra fel, men ibland orkar jag inte tänka. Är tacksam för hjälpen jag får av mamma och Mikael. De är guld värda. Om Hanna är ledsen eller har ångest som inte går över, så ringer hon dem. Hon har även börjat vara där någon timme, eller så hittar de på något med henne. Och det betyder mycket. Jag är inte ensam. Då kan jag bara vila huvudet och bara vara. Jag är en planetingsmänniska, men till och med jag kan tycka att det är jobbigt med denna planering... tider, mat mm.

2022, ett nytt år och förhoppningsvis ett bättre år. Jag hoppas att Hanna kommer känna att hon tar livet tillbaka nu. Att hennes tankar är på annat än vikt, kalorier,mat och utseende.