Nu är Hanna nästan utskriven från avdelning 25, men hon har fortfarande LPT, tvångsvård. Så hon finns kvar i deras dator, så vi kommer snabbt tillbaka ifall hon blir sämre igen.
Hon har nu gått en hel vecka i skolan. Både i SUND-gruppen (supergruppen som blivit större och bytt rum mm) och några ämnen i sin vanliga klass. Hon trivs och det känns jättebra. När hon har lunch åker vi dit och sitter med henne. Hon har fått önskekost, samma rätt varje dag. Äter hon inte upp så får hon dricka näringsdryck.
På läkarsamtalet fick vi reda på att hon troligen lider av Trotssymdrom och OCD. Tvångstankar. Och det går inte att "bota" med tvång. Har ju försökt säga till de på ätstörningsenheten att det inte går att tvinga henne att sluta ta kort på maten mm. Och då har vi bara fått höra att vi ska visa vem som bestämmer och ta hennes mobil. Även orosanmälan eftersom vi inte kan sätta gränser. Och nu får vi höra att det till och med är farligt att tvinga bort tvånget. Det blir värre. Så äntligen har vi fått förståelse för det. Nästa vecka ska det göras en utredning om OCD mm.
Att både jobba med ätstörning och hennes tvångstankar är ännu tuffare. I vissa lägen ska man vara bestämd och i andra ska man inte visa sin "makt". Så nu är man ännu mer förvirrad. Och trött. Denna tröttheten tar kol på mig. Alla tider, måltiderna, kortspel, spel, medicin, vila, matlagning, läkarsamtal, åka till skolan, psykologen, socialen, avleda ångesten , promenader mm. Ibland vet jag inte vad jag ska ta vägen. Vill bara fly. Bara sova.
Rädslan, maktlösheten mm, det tar på krafterna. Alla dessa tankar. Även om det varit framsteg nu, så vågar man inte slappna av. Särskilt när hon själv inte vill bli frisk. Självklart är hon rädd, rädd för vem hon är utanför sjukdomen.
