Ett tufft år

 Dagarna rullar på. Det går upp och ner. Vissa dagar är riktigt tuffa för henne, för oss. Vi tar en dag i taget. Det blev en lugn jul. Ibland känns det som om det börjar bli bra, men så ser man hennes ångest eller planering för maten, eller rädslan i hennes ögon. Då ser man sjukdomen. Det är en tuff tid vi har. Nu jobbar vi mycket med att hon ska bli trygg i sig själv, med sig själv. Innan lovet blev det bestämt att Hanna får börja i en mindre grupp. Hoppas att det kan få hennes självkänsla att bli bättre. Just nu pratar vi om nuet och lite framåt, men tar en dag I taget.

Detta året har varit ett tufft år. Jag har lärt mig otroligt mycket. Både om mig själv och att livet kan vara riktigt tufft. Fått se och får se Hanna kämpa varje dag. Samtidigt att få bli glad och känna lycka när det blir små framsteg. Att få en kram och kunna ge en kram. Vi har fått en bra kontakt. Rädslan är kvar, att få vara med om detta igen... Jag längtar tills Hanna mår bra igen och inte lyssnar till sjukdomsrösten. Att hon ser sig själv som jag ser på henne. Att hon känner att hon är stark och våga tro på sig själv.

En timme i taget

 Nu hade man velat skriva att allt går bra och att Hanna mår bättre för varje dag mm.

Men så är det inte tyvärr. Mycket har blivit bättre men ångesten och de elaka sjudomstankarna har blivit värre. Lektionerna fungerar inte, även om jag sitter på parkeringen och finns inärheten. Hon gråter och gråter, vill inte må så här och hon känner sig så dålig och värdelös. Vill bara vara fin... och fin i sina ögon , (då är hon sjukligt mager)... Vill hellre dö än att se ut såhär, säger hon.

Eftersom hon bara ska närvara på lektionerna, och inte ens det fungerar, så har jag pratat med både rektorn, personal, mentor, kurator och de på ätstörningsenheten. Så på måndag blir det möte. Hanna ville själv byta klass, där de har resurs och färre barn. Så nu hoppas jag att hon får börja där istället och kanske gå kvar på de lektionerna som hon har minst ångest inför, slöjd ,musik och bild.

Det är så jobbigt att höra att hon vill gå ner i vikt och bli smal, att hon hatar sin kropp och att hon känner sig så dålig på allt. Jag pushar och pratar, förklarar och ibland är jag bara tyst. Jag orkar inte. Men efter fem minuter måste jag avleda hennes tankar igen... Det är inte lätt. Man är rädd att hon ska vägra äta och bli som innan, att hon tappar sin självkänsla helt. Oron och ångest över att få börja om från början igen... Panik!

Hoppas verkligen att hon får börja i den andra klassen och samtidigt få fortsätta med gamla klassen i vissa ämnen. Att hennes självkänsla stärks och att hon klarar av att vara i skolan utan denna ångest. Att hon börjar gilla sig själv och få livsgnistan tillbaka igen. Vilja leva.

En dag I taget har denna veckan blivit en timme i taget... 

En dag i taget

Det känns som en dröm alltihop, eller mer som en mardröm om jag ska vara ärlig. Även om det är mycket framsteg så är det en kamp varje dag. Nya situationer, ny ångest. Just nu har Hanna det enormt tufft med sig själv och skolan. Känslan av att inte duga och att inte "fatta någonting ". Svårt att koncentrera sig och hänga med. Jobbigt med sina tankar om sig själv. Oro och känna sig ledsen. Varje dag är en kamp. En dag I taget... -jag vill inte att det ska bli imorgon, säger Hanna. Så tufft tycker hon att det är.

Det är jobbigt att köra en ledsen tjej till skolan. Vi pratar mycket och jag pushar henne. Fokus är att bara vara i skolan... men hur lätt är det när man vill vara duktig. Oftast klarar Hanna en lektion innan hennes mentor ringer och berättar att Hanna är ledsen och vill hem. Jag kör dit. Vi åker en runda och pratar. Förklarar att jag förstår att det är tufft, men det finns ingen genväg. Vi måste ta oss igenom detta. En dag I taget. En lektion i taget. Jag stannar kvar på parkeringen medana Hanna går in till nästa lektion. Ibland åker jag hem, men när hon mår sämre så stannar jag kvar så att hon vet att jag är i närheten. Idag kunde inte hennes mentor äta med henne, så vi åt mat hemma och sen har vi tid hos ätstörningsenheten. Vi ska höra hur vi ska göra och om hon har lite tips mm.

Hanna vill inte till sin pappa, hon vill vara hemma. Så vi bestämde att hon får vara det denna veckan. Eftersom hon har det så tufft med skolan och sig själv. Så slipper hon den stressen och de tankarna. Känns som om det är viktigt att hon får en positiv känsla för skolan och att vi har fokus på det nu. En dag I taget...

Utskriven

 Då var dagen här för att Hanna ska bli utskriven från avdelningen. Den dagen var igår. Veckan i hemmamiljön har fungerat bra, men man får avleda ångesten hela tiden. Vara med på tecknen och försöka få henne att hitta på något. Samtidigt ha koll på alla mat-tider mm. Även om vi sitter tillsammans och äter, känns det tufft när man vet att hon inte vill äta. Och självklart är man rädd att hon ska vägra. Vi åkte till Hannas gamla ridlärare och hon fick rida, äntligen. Det var en härlig känsla att se henne på hästen igen. Mycket pyssel och målande har det blivit, vi hade även symöte, jag, Hanna och Hannas mormor. Tålamodet var inte så bra, och vi förklarade nog inte så bra, så Hanna sydde en kanin istället för att virka eller sticka. Så det blev bra tillslut. Det konstiga är att man vänjer sig så fort. Att vara hemma nu känns så naturligt.

Första skoldagen blev i måndags. Det gick bra för Hanna att komma ut till bilen på rasten och dricka sin Smoothi. Lite stressigt för henne, eftersom rasten är bara 10min. En lärare sitter och äter med Hanna på hennes kontor. Vid ett åkte jag och hämtade henne. Det märktes på henne att det var något. Hon var stressad och arg. Hon ville inte åka och prata på ätstörningsenheten, så jag kontaktade dem. Det var okej att avboka. Efter en stund hörde jag Hanna sitta och titta på ett papper och gråta. Hon hade panik. Då fick jag reda på att hon tyckte att det var så jobbigt att vara efter I allt och hon började prata om läxor och prov mm. Hon var helt förstörd. Vi tittade på läxan, och jag sa att vi hjälps åt. Så vi hämtade papper så Hanna ritade av symbolerna och skrev vad de betydde. Jag skrev även till lärarna och förklarade Hannas panik över att vara så mycket efter och att lära sig allt. Då slappnade hon av lite. På utskriven skrev läkaren ett intyg på att Hanna ska slippa läxor och förhör mm nu, hon har det tufft som hon har det, med sin ångest och alla elaka tankar. Målet är att hon ska komma tillbaka till skolan. Och det kändes så skönt, för jag såg hur jobbigt Hanna tyckte att det var. Den stressen. Prestationsångest.

Det är ju ett friskhetstecken när Hanna säger att hon vill vara hemma och inte hos pappa. Men det är jobbigt att höra. Särskilt när jag känner att jag inte orkar, mitt huvud orkar inte nu när hennes sjukdom är så tuff. Det är mycket som ska planeras, handlas mm. Och det är ju "övervakning ", avleda och tider mm att passa. Mitt huvud är så trött... Jag är trött, glömsk. Idag glömde jag ta på mig mina glasögon. Efter några timmar så kom jag på det. Måste skriva upp allt. Kolla planeringen flera gånger och orolig att glömma något. När Hampus kommer och prata måste jag stoppa honom ibland för att jag inte orkar. Det är kaos i huvudet. Jag orkar inte tänka. Så idag har jag bara sovit och lyssnat på ljudbok. Vill bara sova och sova.

När vi satt på avdelningen och blev utskrivna och tittade tillbaka på vilken skillnad det blivit på Hanna, känns det så overkligt. Från att ha varit så arg och haft så mycket hat, till att hon frågar hur det är och låter sig bli kramad. Det är en lång resa. Måltiderna där personal var tvungen att sitta med och hjälpa till, till att vi sitter här hemma och äter. Även om hon är mer ledsen än arg nu, känns det lättare nu när jag får hjälpa henne. När hon tar emot hjälpen. Men hemskt att se att hon mår dåligt och inte tycker om sig själv. Att hon inte vill leva om hon ser ut som hon gör. Försöka förklara att det är den elaka sjukdomens tankar mm.

Det enda och jag menar det enda som varit positivt, eller är, det är att jag och Hanna har fått en fin kontakt. Att den riktiga Hanna är påväg tillbaka.

Hejdå avdelningen, Hej Hanna !

Glädje och rädsla

 Sista dagen jag är i rummet på avdelningen. Känns både bra och skrämmande på samma gång. Att bli utskriven betyder ju att Hanna är på väg i rätt riktning.  Men också att vi har mer ansvar och är själva vid tuffa situationer. Nu är det bara våra röster som säger -skrapa, ta det sista med. -Nu är det vila.

Rädsla av att allt börjar om, rädsla över att tappa kontrollen. Rädslan att börja om...

Lika glad som jag blir när maten blir uppäten, lika jobbigt tycker Hanna att det är... Jag ser en friskare Hanna, hon ser en tjockare. Jag önskar att hennes elaka sjukdoms tankar försvinner snart. Hemskt att se henne sitta på golvet och gråta för att hon inte vill ha sin kropp. Inte vill ha sitt liv.

Nästa vecka är det lov. Hitta på något roligt så inte Hanna stannar i sin depression, säger läkaren. I mitt huvud är varje timme en kamp. Samtidigt ska mat lagas och planeras. Avleda ångesten och se till att hennes tankar är på annat. Se till så att hon inte rör sig för mycket. Vila efter måltiderna och hennes promenader. Att nu även se till att hennes längtan kommer tillbaka, att hon ser fram emot något igen , är mer krävande än man kan förstå. Jag försöker allt har kan. Men när läkare frågar -vad ska ni göra för kul på höstlovet , står det still... Hemma finns massa olika pyssel och vi ska till mormor och morfar och äta, titta på så mycket bättre, få rida en stund mm. Men känns som en JÄTTE uppgift, ett stort ansvar, att hon  ska göra något roligt. Särskilt när hon vissa stunder bara vill dö. Och när jag tänker på roligt att göra, så är ofta något gott att äta med... Titta på tv och äta något gott, baka, åka och fika mm. Pricken över iet försvinner alltså när det inte ingår. Bio utan popcorn mm. Jag vill göra allt för att hon ska få ett roligt höstlov. Men det blir kaos och panik i huvudet. Maten jag ska laga, ska både vara tillräckligt med näring mm men samtidigt något som Hanna har gillat. Ingen sallad och helst inget hon kan räkna ut kalorierna på. Och sen har jag ju Hampus med... Känns som om jag inte räcker till. Orken börjar ta slut. Huvudet är övertänkt och orkar inte hålla fast information. Allt måste skrivas upp annars glömmer jag det. Tittar på planeringsschemat flera gånger om dagen, så jag inte missar något. Vill bara sova... men när jag lägger mig så kan jag inte. Glad för att Hanna mår bättre, men rädd för att hon ska bli sämre. 

En dag i våran bubbla

 Hur en dag kan se ut:

Klockan ringer, ryggen värker, extrasängen utanför Hannas öppna dörr, är inte riktigt lika skön som en vanlig säng... 

Göra iordning frukost och ta fram medicinerna. Se till så att det blir rätt mängd efter matschemat. Se till så att inte Hanna är i köket, hålla koll på vad hon gör. Duka fram. Även till mig, eftersom jag inte kan lämna bordet när vi väl satt oss. Måste ha koll.  Sätta tiden på 30min. Hon måste äta upp innan dess, annars blir det ersättning. Kontrollera att medicinen tas. Ha koll så att allt äts upp. Att hon inte kladdar eller gömmer. Se till så att hon skrapar det hon skrapat upp på sidorna i tallriken. Efter frukosten är det vila 1h. Då får hon inte gå på toaletten eller gå omkring. Oftast åker vi till Avdelningen för att gå på Bup-skolan.

Kommer till avdelningen, personal följer med ner till Bupskolan. Då är jag kvar i rummet, ofta kommer en personal in och stämmer av och vi pratar en stund. Sen är det dags för 10-fikat. Jag ställer iordning, och säger till Hanna, som kommit upp från skolan. Ställer klockan på 15min... Sen är det 30min vila. Under måltiden har man koll på tiden och ser till så att allt blir uppätet. Och säga- skrapa det sista... Så att inget blir kvar. Det är jobbigt, att tvinga, och se hennes blick, hon tror att jag tycker att det är roligt och njuter av att hon bara blir tjockare och tjockare. Och så är det inte. Det är tortyr även för mig. Att tvinga henne att äta upp ALLT. Jag vet att det är för sjukdomen, men det känns lika jobbigt ändå. Sedan är det skola igen.
Jag brukar lägga mig och lyssna på ljudbok. Vila huvudet lite... eller planera för resten av dagen.

Vid 12 är det mat. Då ställer jag fram och ställer klockan. 30min. Sen säger jag till Hanna som fått vänta i rummet, efter att hon kommit upp från skolan. Samma kontroll, -skrapa upp, -ät det också. Se till så att det är tomt. Vila 1h. Och skola igen.

Skolan slutar vid 14. Då frågar vi personalen om de kan öppna garderoben, eftersom allt är inlåst. Eller be dem öppna toaletten. Därefter fråga om de kan släppa ut oss.

Vi kör hem. I bilen planerar Hanna när vi ska gå 15minuters promenaderna. Hon får gå två gånger om dagen. Vi packar in och hämtar Pepzi. Går en promenad. Får påpeka att hon inte får gå så fort. Lugn promenad. Vid 15.00 är det mellanmål. Se hur målet ska se ut. Duka fram, ställa tiden och kontrollera. Påpeka, påminna och duka av. Sen blir det 30min vila. Ibland blir det soffan, eller så sätter vi oss hos Hönan och kycklingarna där uppe i rummet. Ibland något pyssel.

Sen är det dags för någon aktivitet. Pyssel, spel, åka till stallet, bio, sticka, måla, gipsa mm. Förbereda för lagad mat som ska ätas kl 17.00. Eftersom hon inte ska kunna räkna ut kalorier mm så är det lagad mat som gäller. Vi ställer klockan på 30min, äter och skrapar... sedan är det vila 1h. När vilan är klar blir det promenad igen. 15min. Efter promenaden brukar vi se till hönorna, så de har mat mm. Och på sista tiden har vi tittat på tv tills kvällsmaten kl 20.00 ska ätas. Då ställs klockan och efter 15min dukar vi av. Skrapa och ha koll så att allt är uppätet och medicinerna tas. Oftast efter detta är Hanna så trött så hon vill lägga sig. Borsta tänderna med övervakning och sedan kollar vi till hönorna inne. Sen lägger sig Hanna och jag gör mig iordning.  Lägger mig i extrasängen utanför Hannas rum, med dörren öppen. Klockan är ungefär halv nio- nio. Jag är jättetrött men kan inte somna. Lyssnar på ljudbok och ser till så att planeringen för dagen efter är gjord mm. Skriver godnatt till Hampus som nyss vaknat då han somnat efter skolan. Skriver att det finns mat i kylen... Tillslut somnar jag... och vaknar till väckarklockan som ringer...    och dagen börjar om ...

Och detta är en dag då inga utbrott eller ångest varit hinder för något mål. Om det händer får vi åka tillbaka till avdelningen för att hon ska dricka ersättning. Sedan är det träff med ätstörningsenheten, samtal på avdelningen,  läkarsamtal eller prat om kroppsuppfattning med Frida. Det är mycket att tänka på och planera. Tider ska passas och mat lagas. Börja kännas att man är trött I huvudet nu. Orolig för att glömma något eller göra fel.

Nästa vecka är det besök I skolan och efter lovet är tanken att Hanna ska tillbaka till skolan. Alla mål ska tas, så vi får köra dit och ge eller hämta henne. Och det är klart att det känns bra, att man är glad för att hon ska tillbaka till verkligheten igen. Men man är så rädd, att det ska gå bakåt, att nu hänger allt ansvar på oss igen. Även om de på avdelningen säger att hon är fortfarande skriven hos dem och att ingen kommer låta henne bli så sjuk igen. Då får vi komma tillbaka ifall de märker att det inte fungerar . För när hon börjar skolan så åker vi inte till avdelningen mer. Men är på tvångsvård på öppenvården/ätstörningsenheten. Men jag blir rädd ändå. På lovet ska vi inte vara på avdelningen alls... om hon inte vägrar äta då alltså, då får vi åka tillbaka för ersättning.

Även om vi märker stor skillnad, till det positiva,  så är hennes ångest starkare. Känslan av tjockhet. Detta kommer vi få jobba med genom samtal och fortsatt med alla måltider. Eftersom sjukdomen gör så att hon har fel kroppsuppfattning. Att se henne gråta och vara helt förstörd för att hon sett sig i spegeln är hemskt ...

Vi har tur som kan8 dela upp dagarna så man får vila tankarna lite. Behöver även den tiden för att göra vanliga sysslor som att handla städa mm. Och sen behöver ju Hampus få bli sedd också. Vänner vill man ju också träffa och hålla kontakten med. Få annat att tänka på och komma ut ur sin bubbla. Och att bara vara är viktigt känner jag med. För lite timmar bara.

Det är tufft och jag hade aldrig trott att det skulle vara så här tufft. Men det är mycket positivt som hänt också. Att se Hanna bli starkare och lite gladare (vissa stunder) få se att ilskan försvunnit och vi kan prata. Vi gör saker tillsammans och har kommit närmare varandra. Hanna har börjat visa sig mer och jag hoppas att sjukdomen kommer försvinna mer och mer. Allt jag önskar är att Hanna ska få må bra och vara nöjd med sig själv. Inte behöva tänka på kalorier eller vad hon äter. Att hon ska få vara barn och få känna glädje igen. Få leva igen. 

På rätt väg

 Nu har Hanna varit inlagd i en månad. Tiden går både snabbt och sakta. Tänk vad mycket hon har fått vara med om dessa veckor. Vilken kamp. Känslan hon har är att hon är tjock och att hon inte känner igen sin kropp. Att hon vill slita av den. Hon svälter sig hellre till döds än att se ut såhär. Att höra henne gråta och inte vilja leva mer är hemskt. Man vill ruska om henne och säga att Du är fin, du kommer att känna glädje igen, du kommer inte känna dig "tjock".

Mycket gråt förra veckan. Ångest har hon och hon bara tänker på hur tjock hon känner sig. Hon vill bara dö. Försöker att förklara att det är sjukdomen som "talar" men det är nog svårt att förstå... att det är hennes känsla, inte verkligheten.

Men det känns som om det går åt rätt håll nu. Hon är inte längre så arg, mer ledsen. Men ibland kommer även lite skratt. Vi har mer permission och är nästan bara på avdelningen när hon har skola.

När ångesten närmar sig försöker vi avleda den. Vi har pysslat en massa. Plockat löv och gjort lövrosor, gjort lerfigurer med halloweentema, även gipsfigurer med samma tema. Målat när de torkat. Smält ljusgele' och gjort geléljus. Testat att virka och sticka. Lite svårt eftersom hon är vänsterhänt, men vi har kollat på Youtube,  hur en vänsterhänt stickar. Vi går även små promenader med Pepzi. Idag är första dagen vi ska besöka Islandshästarna. Så små steg framåt. Även om det är lång väg kvar så känns det som om vi har påbörjat vandringen tillsammans. 

Fångad i en bubbla

 Ibland undrar jag hur alla kan leva vidare, fortsätta med sin rutiner mm. Själv lever vi en bubbla just nu. Som består av tider , körning , måltider, avstyra gående,  se till att hon äter upp allt , övervaka och finnas där. Men jag vet ju att det finns en värld utanför denna bubblan, men för oss är den väldigt långt borta nu.

Det jobbiga är att se hur dåligt hon mår   ,den ångesten hon har. Självföraktet. Hatet mot oss. Hatet mot sig själv. Och ändå sitta vid måltiderna och se till att hon inte lämnar något på tallriken. När man bara har lust att krama om henne och säga att du får äta vad du vill bara du blir glad igen...  men det fungerar inte så. Det är sjukdomen vi bråkar med, försöker få bort hennes hjärnspöken. Sjukdomen som vill att hon ska dö. Men just nu förstår inte Hanna det. Och det är det som är så jobbigt. Att inte får vara den som hjälper henne, ser till så att hon mår bra. Nu är det vi som gör att hon mår dåligt.   Men hon lever, och är inte längre när döden. Även om hon säger att det är det hon vill.

När man känner att man vill göra allt... och inte kan göra något. Oron i kroppen vid varje måltid, och efteråt då hon bara vill gå och gå . Hon får bara gå 15min på förmiddagen och 15 min på eftermiddagen.  Resten är det vila eller lugna aktiviteter.  Skola är det tre gånger om dagen. Så hon får något annat att tänka på. 

När vi för en vecka sedan fick permission  blev jag rädd igen. Rädd för att själv ha ansvaret igen. Orolig för hur det skulle gå. Och så känner jag än. Nätterna fungerar, men då man måste övervaka hela tiden, känns det som om man är en fångvaktare och all fokus är på henne. Kan inte tänka mig hur jobbigt det måste vara för henne... Men oron sitter kvar. Eftersom måltiderna Inte fungerade hemma har vi fått backa lite, och bara kvällsmaten äts hemma nu. Så varje morgon åker vi till avdelningen och äter frukost. Personalen är trevlig och hjälper till när det blir tufft. Men ny är deras jobb att stötta oss, så vi vet hur vi ska göra hemma. Och det är tufft... Känns som om Hanna blir bara argare och argare på oss. Ibland kan man ändå se lite glimtar och det är de gånger man ser flickan bakom sjukdomen,  att Hanna finns därinne. Och det är henne vi vill hjälpa. Inte sjukdomen. 

När mardrömmen blev verklighet

Plötsligt sitter man där, med ett besked som förändrar hela livet. Ditt barn har anorexia.

Det kommer aldrig hända oss, mina barn har alltid ätit allt, inte varit kräsna utan velat testa det mesta. Baka och laga mat, äta gott mm. Tyckt synd om de som har barn som inte vill testa eller äta deras mat. Vi har haft tur. Barnen har varit friska, även om trotsen aldrig försvann ...

Men nu sitter man här, maktlös och bara kan se på när ens barn blir sämre och sämre. Hela hennes dagarna går år till att planera att äta så lite kalorier som möjligt så hon inte går upp i vikt. Humöret är inte att leka med, man till och med andas för högt.
Utbrotten kommer innan mat, vid mat och planering för mat. Man lagar mat som hon inte äter. All fokus på mat. Och för henne så ska hon äta 6 gånger om dagen... minst och näringsdryck på det. Jag behöver nog inte beskriva hur stämningen är här hemma.

Rädslan för att hon ska gå upp i vikt är enorm. Då har hon ändå gått ner 2kg nu på två veckor... och innan dess vägde hon för lite och levern visar att hon är i svält. Blodprov har tagits, ultraljud på levern, extra läkarbesök, men ändå förstår hon inte att hon är sjuk. Eller hon vet att hon är sjuk, men hon vill inte gå upp I vikt.

Ibland vill man bara skrika och slå sönder varenda Spegel, kasta matvågen och hennes mobil och paddan.... Allt som ska förhindra henne från sin tvångstankar. Men tar vi matvågen så äter hon ännu mindre eller inte alls. Läkaren säger att om hon svimmar eller får svårt att andas mm så måste ni ringa ambulans. Kontakta avdelning 25 om det blir för tufft med utbrott mm. Rädslan för att hon ska sluta äta helt finns där hela tiden. Tipsen på hur vi ska göra låter bra, men omöjliga att följa. Ställer vi fram det hon ska äta så slänger hon tallriken och vägrar äta alls.

Inläggning är nästa steg, då vi testat allt. Att ställa fram mat fungerade inte. Ta bort matvågen gick ej, att hon lagade egen mat när hon fick ha kvar vågen fungerade tills hon ville väga mindre.

Att vi nu är två vuxna vid måltiderna underlättar lite, då fördelas hatet på oss båda istället för mot bara mig. Timmarna på ett dygn är många...
Jag hatar dig! Du är värdelös! Jävla tjockis! Du är så äcklig! Se på dig själv! Du är inte min mamma! Jag hoppas att du dör! Är meningar man hör flera gånger om dagen. Man ska tänka att det är sjukdomen som pratar... Hur lätt är det?!

Man står och tittar på när barnet tynar bort. Blicken är långt borta och armarna magra. Stressen när hon planerar eller ska äta mat. Ångesten som finns där hela tiden. Orsaker till att hoppa över måltiderna letar hon efter. Att vilja hjälpa henne men inte kunna. Det är en mardröm som blivit verklighet.