Idag känns allt så tomt... det känns konstigt att veta att man snart inte ska åka till jobbet mer. Inte träffa sina arbetskompisar... inte få träffa de boende. Jag började i augusti/september förra året. Över ett år. Så mycket jag har lärt mig. Många skratt och endel sorg. När någon går bort har varit den tuffa biten.
De boende har varit som en extra familj, de ersatta min mormor som gick bort för två år sedan. Jag gav de boende det som jag skulle gett mormor. Jag kommer sakna dem med.
Jag har lärt mig mycket detta året, även om mig själv. Och att inte vara så blåögd... det får jag fortsätta träna med...
Att gå till jobbet och träffa sina jobbarkompisar, de har gett mig styrka. Jag har fått lära känna SÅ underbara personer.
Just nu känner jag mig så tom... rädd och förvirrad... vad gör jag nu? Hitta något nytt... nya arbetskompisar... jag vill ju ha mina gamla arbetskompisar... snyft!
Det kommer bli en tuff tid nu framöver. .. att veta vad man ska lämna... alla man ska lämna. Jag hatar avsked!
Försök tänka positivt... men känslan vill inte komma...
Jag visste väl att detta skulle hända... men trodde in i det sista ... men så blir det inte. Jag är inte undersköterska. .. jag är bara jag...
Men är så glad för alla jag lärt känna, allt vi kämpat för och lyckats med...
Att fått känna att jag var någon... kunde något. .. men tydligen bara under en viss tid.
Jag känner mig tom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar