Ett tufft år

 Dagarna rullar på. Det går upp och ner. Vissa dagar är riktigt tuffa för henne, för oss. Vi tar en dag i taget. Det blev en lugn jul. Ibland känns det som om det börjar bli bra, men så ser man hennes ångest eller planering för maten, eller rädslan i hennes ögon. Då ser man sjukdomen. Det är en tuff tid vi har. Nu jobbar vi mycket med att hon ska bli trygg i sig själv, med sig själv. Innan lovet blev det bestämt att Hanna får börja i en mindre grupp. Hoppas att det kan få hennes självkänsla att bli bättre. Just nu pratar vi om nuet och lite framåt, men tar en dag I taget.

Detta året har varit ett tufft år. Jag har lärt mig otroligt mycket. Både om mig själv och att livet kan vara riktigt tufft. Fått se och får se Hanna kämpa varje dag. Samtidigt att få bli glad och känna lycka när det blir små framsteg. Att få en kram och kunna ge en kram. Vi har fått en bra kontakt. Rädslan är kvar, att få vara med om detta igen... Jag längtar tills Hanna mår bra igen och inte lyssnar till sjukdomsrösten. Att hon ser sig själv som jag ser på henne. Att hon känner att hon är stark och våga tro på sig själv.

En timme i taget

 Nu hade man velat skriva att allt går bra och att Hanna mår bättre för varje dag mm.

Men så är det inte tyvärr. Mycket har blivit bättre men ångesten och de elaka sjudomstankarna har blivit värre. Lektionerna fungerar inte, även om jag sitter på parkeringen och finns inärheten. Hon gråter och gråter, vill inte må så här och hon känner sig så dålig och värdelös. Vill bara vara fin... och fin i sina ögon , (då är hon sjukligt mager)... Vill hellre dö än att se ut såhär, säger hon.

Eftersom hon bara ska närvara på lektionerna, och inte ens det fungerar, så har jag pratat med både rektorn, personal, mentor, kurator och de på ätstörningsenheten. Så på måndag blir det möte. Hanna ville själv byta klass, där de har resurs och färre barn. Så nu hoppas jag att hon får börja där istället och kanske gå kvar på de lektionerna som hon har minst ångest inför, slöjd ,musik och bild.

Det är så jobbigt att höra att hon vill gå ner i vikt och bli smal, att hon hatar sin kropp och att hon känner sig så dålig på allt. Jag pushar och pratar, förklarar och ibland är jag bara tyst. Jag orkar inte. Men efter fem minuter måste jag avleda hennes tankar igen... Det är inte lätt. Man är rädd att hon ska vägra äta och bli som innan, att hon tappar sin självkänsla helt. Oron och ångest över att få börja om från början igen... Panik!

Hoppas verkligen att hon får börja i den andra klassen och samtidigt få fortsätta med gamla klassen i vissa ämnen. Att hennes självkänsla stärks och att hon klarar av att vara i skolan utan denna ångest. Att hon börjar gilla sig själv och få livsgnistan tillbaka igen. Vilja leva.

En dag I taget har denna veckan blivit en timme i taget...