Att få vara liten igen

Vissa dagar längtar man tillbaka till när man var liten. Då ens bekymmer var vem man skulle leka med eller vad man skulle önska sig i julklapp.

När man var sjuk blev man uppassad och fick ligga i soffan och titta på film. En hand som kände på pannan och en tröstande röst som sa att allt skulle bli bra. Få känna sig ännu mindre. Fick presenter som tidningar och choklad så att man inte skulle ha tråkigt.

Längtan och spänningen inför jul. Allt i huset förvandlades till en varm plats med ljus överallt och små tomtar. En julgran med ljus och köket luktade både skinka, köttbullar och knäck... Allt bara hände. Utan att jag behövde oroa mig för att allt skulle bli perfekt. Det var så spännande att vakna upp på julafton. I julstrumpan låg paket och lycka när man öppnade dem och visste att det väntade fler... Under julgranen låg många paket.

På julen var det tradition att åka på dopp i grytan... antingen var vi hos mormor och morfar eller hos mormors syster. Då träffades hela släkten, på mammas sida. På eftermiddagen delade vi på oss och vi fortsatte med mormor och morfar. Det var spännande med alla paket och tomten som kom. Dagen efter blev det lek med alla sina nya saker.

Att få vara liten och inte ha så många bekymmer.  Inte behöver oroa sig. Allt löste sig. Om man drömde en mardröm fick man en varm kram och en röst som sa att det bara var en dröm. Nu kan den mardrömmen vara verklighet.  Människor som försvinner och bara lämnar saknad efter sig.

Ibland längtar jag tillbaka ... då man var liten. Då livet var en lek. Då de man älskade levde. Då inget ont skulle hända. Känslan då man somnade på kvällen med ett leende på läpparna.

Min barndom var trygg och jag levde i en bubbla, där inget ont kunde hända. Den bubblan sprack när man blev tonåring. Då kom verkligheten ifatt.

Att kunna leka i timmar och göra sin egen värld. Veta att allt blir bra.

Nu är jag vuxen... nu är det jag som ser till att julen blir spännande och ljusen är tända. Nu är det jag som håller handen på barnens panna och säger att allt blir bra.

När jag ligger sjuk är det jag som ska se till att det finns mat på bordet, läxor bli lästa, saga blir läst och barnen somnar. Ibland vill jag vara liten igen... och bara få vara sjuk...

Känner redan saknaden

Känner redan att jag kommer sakna mina jobbarkompisar!  De betyder så mycket. Även om det varit tufft på jobbet så har vi hjälpts åt och fått prata av oss. .. de har gett mig så otroligt mycket. Lycka, skratt och gemensamhet. Att vara en grupp... ha ett gemensamt mål... ha roligt och hjälpas åt. Nu splittras vi... och jag kommer att sakna dem. Så otroligt mycket! Ni vet nog inte vad ni betytt för mig och vad ni gjort för mig. Att känna sig omtyckt... att känna denna glädje.

Att lämna er är jobbigt, att inte få vara en i gänget... att vara eran arbetskamrat. 

Det känns... det gör ont.

Jag hoppas bara att jag får ha er kvar i mitt liv... nu när det har börjat. .. nu när jag behöver er.

Jag har haft turen att få träffa er, jobba ihop och prata mer er... Ni är underbara, speciella... Jag kommer sakna er!

Jag har precis börjat förstå att det är sant... att det är Slut. .. att vi inte kommer jobba mer ihop. 

Men jag har en dröm, om den blir sann och jag hittar tillbaka till det jag kan... det jag är utbildad som... då har jag vunnit... då är jag lycklig. Att ha klarat mig tillbaka dit. Att jag kan få chansen att uppfylla min dröm... att få vara den jag är och bli uppskattad som den... om jag har den turen så har resan varit värd detta...  även om man har fått förlora många och kämpat sig igenom svårigheter så är jag på rätt väg...

Det känns ändå som jag haft en räddande ängel hos mig... att jag ändå kan se framåt och känna glädje och längtan...

Men jag kommer sakna er!

Allt känns tomt

Idag känns allt så tomt... det känns konstigt att veta att man snart inte ska åka till jobbet mer. Inte träffa sina arbetskompisar... inte få träffa de boende. Jag började i augusti/september förra året. Över ett år. Så mycket jag har lärt mig. Många skratt och endel sorg. När någon går bort har varit den tuffa biten.

De boende har varit som en extra familj, de ersatta min mormor som gick bort för två år sedan. Jag gav de boende det som jag skulle gett mormor. Jag kommer sakna dem med.

Jag har lärt mig mycket detta året, även om mig själv. Och att inte vara så blåögd... det får jag fortsätta träna med...

Att gå till jobbet och träffa sina jobbarkompisar, de har gett mig styrka. Jag har fått lära känna SÅ underbara personer.

Just nu känner jag mig så tom... rädd och förvirrad... vad gör jag nu? Hitta något nytt... nya arbetskompisar... jag vill ju ha mina gamla arbetskompisar... snyft!

Det kommer bli en tuff tid nu framöver. .. att veta vad man ska lämna... alla man ska lämna. Jag hatar avsked!

Försök tänka positivt... men känslan vill inte komma...

Jag visste väl att detta skulle hända... men trodde in i det sista ... men så blir det inte. Jag är inte undersköterska. .. jag är bara jag...

Men är så glad för alla jag lärt känna, allt vi kämpat för och lyckats med...

Att fått känna att jag var någon... kunde något. .. men tydligen bara under en viss tid.

Jag känner mig tom.

Vilken upplevelse

Hemkommen från en otrolig helg! Denna helgen kommer jag leva på länge. Vilka minnen och vilken känsla.

Vi började resan med ett besök på Lilla Laxen där bakadpotatis med laxskagen blev våran mat. Där träffades vi, Roines släkt och vi. Sedan fortsatte vi till Hotell Heden i Göteborg.

Rummen var små men mysiga. Vi träffades alla 17 i ett av rummen... helt plötsligt förvandlades rummet till en bastu... Pust vad varmt det blev... Så en dusch och sedan gjorde man sig iordning... alla i varsitt rum alltså ;)... eller par... Musik på, lite cider och sminkväskan ... tiden då allt bara är perfekt... Förväntan och spänningen...

Så var det dags... ett "möte" med Jerry Williams !  De andra gick till Kajskjulet men 30 min gång nysminkad och med höga skor..  nej tack! Jag ringde pappa, som bor i Göteborg och han var så snäll och körde mig och två till dit. Innan han kom satte vi tre oss i baren och drack världens godaste "rosapantern" :) ♡. .. En trevlig pratstund fick vi med :).

Vi hamnade nära scenen. .. och jag hade turen att få lära känna tre underbara människor. De var helt fantastiska!  Jag hade SÅ trevligt.  Det var längesedan jag kände mig så glad. Lycklig. Allt var helt perfekt. Maten var gudomlig och alla Goa skratt! Att människor kan få en tycka om sig själv, känna sig nöjd... Tack! Jag kommer leva på detta länge! Hoppas ni får vila öronen nu... jag pratade nog på regält. .. Förlåt ;) ... men åh vad jag gillar er!

Och inte nog med allt detta... så kom Jerry Williams ... Wow alltså! Han är ju helt otrolig! Vilken upplevelse! Vilken känsla! Jag var helt trollbunden, sista låten han spelade... Vilken kväll!

När vi var påväg hem till hotellet fick vi göra ett stop. Jag hade så otroligt ont i mina fötter... Aldrig mera dessa skor! Så eftersom jag knappt han in genom dörren innan jag slängde av mig skorna... fick jag bara beställa vatten från baren... Hon hade tydligen aldrig fått sån skoskav!

Men jag tackar henne dagen efter,  att de sista glasen var vatten... lite trött och seg var man... mycket intryck och en del gott att dricka... kroppen är inte så van vid detta... så vi hade tur som bokat en natt till... så det blev en vilodag i sängen :)... På kvällen var jag sugen på kebabrulle och vi hittade en pizzeria i närheten.. Den var riktigt god!

En riktigt lyckad helg med minnen för livet! Och en känsla jag vill ha kvar länge! En av de bästa helgerna jag haft! Tack alla inblandade! :)  ♡