Att se någon lida

Nästa stop blev i Gnosjö. Där jag hälsade på mormor på Rosendal. Hon såg sliten ut. Hon har krympt. Hon hostar och hostar. Strupcancer. Tredje året nu. Övertid säger läkarna. Jag säger Nej, hon ska alltid finnas! Har alltid funnits. Saknar min mormor, som alltid fanns där. Som sett mig växa upp. Ringt mig vid namnsdagar och kommit när man fyllt år. Vi har varit med om mycket tråkigheter tillsammans men även fullt med glada minnen. 

Sitter här bredvid henne och hör hennes snarkningar. Hon är trött! Sover nästan hela tiden. Vi pratar lite mellan vilan. Vi säger inte så mycket. Men jag finns här. Att bara finnas till... Det behövs inga ord. Hennes ork är borta. Smärtan hemsk och tröttheten vinner över henne. 

Tystheten i rummet. Andetagen. Tankarna och frågorna. Det känns! Det är en jobbig känsla. Vill inte känna!!! Vill inte veta! 

Förstår att mormor är arg, trött, rädd och bitter. Men tycker synd om hennes nittioåriga syster som försöker göra allt rätt men bara får skäll :( ...