Att leva med ångest

Det har tagit många år innan vi kom fram till vad det var. Att jag inte klarade stress upptäckte vi tidigt och att jag oroade mig ständigt. Men så är det väl att vara småbarnsförälder. Att jobba som barnskötare, springvikarie, gjorde inte saken bättre. Ångesten kom fram mer och mer. Och med en "tung" ryggsäck försökte jag prata av mig. Men att ta upp allt jobbigt som hänt förvärrade saken. Sedan räckte det med små saker , fast för mig var allt stort.

Tappade synen ibland och kunde inte läsa eller titta på tv. Ville inte gå upp, bara sova. Såg allt negativt. Jobbigt att äta för man måste ju plocka undan och diska mm. Hade ingen ork. Kroppen var ledsen. Jag var ledsen och orolig. Svårt för att andas. Rädd, rädd för allt. Planerade flera veckor före. Så när väl tex festen kom så var jag redan helt färdig. Helt slut! Allt ska vara perfekt, då mår jag säkert bättre.

Mer krav och besvikelser. Tillslut orkade inte kroppen mer utan det svartnade och handen somnade och jag pratade konstigt. Åkte in dagen efter. Fick skäll för att jag inte tog detta på allvar. Skickades till akuten. De undersökte mig, både hjärta och huvud. Men tillsist kom läkaren fram till att det var svår ångest och depression. Så efter många många år gav jag upp. Jag klarar inte detta själv. Så även om jag varit emot tabletter så var det enda chansen. Jag orkade inte längre. Orkade inte känna. Det var tuffa tre månader. Ångesten blev värre och även tröttheten. Sov sov och sov. När jag väl var vaken hängde ångesten över mig, med hjärtklappning, svårt att andas och en oro som är svår att beskriva. Hade allt varit lugnt omkring mig så hade säkert tabletterna hjälpt och jag hade kunnat bygga upp energin igen. Men saker händer ju hela tiden. Cancer, folk som sviker, bedrägeri och rättegång. Snart ännu en rättegång. (Sitter på rätt sida men det gör ju inte saken lättare )

Folk som inte haft ångest har svårt att förstå. Det är svårt att förklara och det syns ju inte. De närmsta märker det men folk utanför förstår inte. De tar det inte på allvar och det förvärrar det. När de inte lyssnar om man till och med ber dem. Jag fick så svår ångest efter en händelser just pga av detta. Jag trodde jag skulle dö. Efter det, visste jag att jag inte klarar detta själv. Nu försöker jag bli av med ena tabletten, men det går inte. Kroppen har blivit beroende. Tror även att det är därför jag är så trött. Kroppen behöver mer. Men jag ska få hjälp av läkaren att trappa ner och se hur jag ska fortsätta. Tröttheten blir värre och värre. Svårare att komma upp. Ångesten kryper på när man vaknar..
Tror att det är mycket pga rättegången som kommer snart. Många tankar. 

Gå ut och gå, rör på dig. Det är säkert bra, och jag försöker. Men när kroppen är helt färdig är motivationen som bortblåst. Jag vill, vill en massa, men bara tanken... Orken är borta :( Men det måste bli bättre! Det kommer bli bättre! När jag ser allt med en annan syn.