Domen

Idag kom beslutet om domen... Men ingen Dom kan få bort känslan jag kände/ känner. Rädsla och olust. Att bli ett offer två gånger av samma familj. Att bli lurad och kränkt. Bli utsatt för bedrägeri och sedan hot. Att inte kunna lita på folk. Förlora sin hobby och veta att man aldrig får tillbaka sina pengar. Veta att de sitter och ljuger i rätten. 

Inget straff kan få detta ogjort, jag är fortfarande samma person med samma känslor och samma förlust. Det ända som känns bra, är att jag fick rätt. Man får inte bete sig hur som helst, det finns en rättvisa. Att fått bevisat för sig att jag gjorde rätt att anmäla. Även om jag inte vet om jag skulle göra om det. Det är en jobbig bit att gå igenom. Och jag skulle inte vilja vara med igen. 

När jag läste mailet bulltade hjärtat lite hårdare. Tänk om han kommer undan helt :( eller om jag måste upp i rätten igen... 

Jag läste igenom det snabbt, tills jag kom till själva domen. Han får villkorlig dom och samhällstjänst. Hade han gjort något mer så hade han fått fängelse i två månader, men han var straffri innan. 

Nu kan jag pusta ut! Det är över!!! Äntligen kan jag lägga allt bakom mig och gå vidare :).

Tusen tack för alla som stöttar mig och uppmuntrat mig. Fått mig genom detta. Särskilt mamma och Malin Meekatt som varit med under hela tiden. Funnits där och hjälpt mig upp. Hade inte klarat det utan eran hjälp. Tack!  

FemårsTrots

Femårstrots

Tycker att alla åldrar består av massa trots. När man väl klarat av och överlevt ena trotsen, kommer andra... 

Underbara barn, ni gör mig tokig! Ibland vet jag inte hur jag ska klara mig genom deras trots. Vet att det är säkert de som har det jobbigast, men det är tufft att veta  hur man ska hjälpa dem, hjälpa oss ur dessa kriser. 

Ena dagen får man en go kram och fina teckningar. Se dansen och sitta och prata tillsammans, andra stunden, får man en knuff, ett skrik och trotsen har börjat ... Läggdags är värst! :( Ska ha vatten, kram, gosedjur, kram, vatten och åter en kram. Man försöker hålla minen men hon känner att man är trött och irreterad. Hon fortsätter ... Tillslut är jag så trött så jag går och lägger mig. Då kommer hon hit och gnäller. Men jag orkar inte. Jag ger en kram och säger God natt! Hon går tillbaka och man slappnar av och tycker att hon ändå är duktig. Tills man hör att hon sprungit till sin mormor... Pust! 

                     

När hon väl sover, tittar man på henne och glömmer trotsen. Man ser ett oskyldigt litet barn som snarkar sött. Man hoppas att hon drömmer en rolig dröm och att aldrig något ska hända henne, inget illa.. Man önskar henne allt gott! Man älskar sina barn så att det gör ont. Men trotsen är SÅ jobbig! Snälla trots försvinn! Jag vill få tillbaka min Hanna! 

En Bloggassistents uppgift

Nu har jag varit bloggassistent i snart tre månader. Det har hänt mycket! Har både fått vara med och förbereda ett event och varit med på ett Blogevent, Fab mama. Varit utklädd till banan och gått omkring i butiker, som B1, bananer i pyjamas. Tillochmed suttit i bastun iklädd banandräkt. Och inte nog med det, fick även sträcka ut benen och göra "banana split" ... Haha, en rolig syn måste det varit. Vi gjorde reklam för familjemässan Krakel och Spektakel som är i Halmstads Arena i april 2014.

Lärt mig hur man gör från tavlans tillverkning till ivägskickade och fakturerade. Och hur man gör när pengarna betalts in. Så många olika moment för en enda tavla. Planering och inköp. Många tavlor har vi skickat iväg och lika många glada har fått sina tavlor. De fotar och skickar bilder :) Nu finns även en tavla att ge bort som farsdagspresent :) Gå in på webshop på www.meekatt.com där finns alla hennes underbara roliga fina tavlor! :)

Nästa vecka är det momskurs och många nya beställningar. Det är roligt när det är mycket som händer. Och att ha en förstående Chef när allt snurrar i huvudet. Lite nya ord har jag lärt mig och hur man egentligen ska använda datorn. 

Känns fortfarande bra, även om Chefen kan vara lite trött på mig emellanåt. Men lite kaffe brukar rädda situationen. 

Att komma till jobbet, sätta på lite kaffe, starta datorn och sedan börja dagen ... Allt kan hända. :) Spänning var dag! Det betyder mycket att ha ett jobb att gå till. Att tänka på annat. Få jobba! Även om mycket tar tid att lära sig så blir det lättare och lättare. 

Så en bloggassistent har olika uppgifter men viktigaste av allt, se till att chefen får sitt kaffe på morgonen... Viktigt!!! ;) 

Allt hemskt har ett namn

Tror inte jag är ensam om att noterat att det är storm ute. På förmiddagen tittade vi ut från jobbet och träden stod ovanligt stilla. Storm, idag, knappast... Men sedan började det blåsa på och personalen på förskolan ringde. De hade fått order av rektorn att få hem barn, föräldrar och personal i tid, innan stormen. Då började det kännas på riktigt, det stämmer nog.

Klockan är nu kvart över fem och det regnar och blåser kraftigt. Låter som om huset ska blåsa bort. Både mysigt och skrämmande på samma gång. Stampe, kaninen satte vi in i en bur i lekstugan igår och det var tur. Smulan vågar vi inte släppa ut, hon kommer blåsa iväg då...

Sitter inne, kaminen tänd och alla sitter med varsin ipad, mobil eller dator. Lugnt inne och oväder ute. Härligt när familjen är samlade ;) ... Kylen är full med massa gott och förberett med värmeljus, vi är redo.

Storm, lite spännande och mysigt. Men det känns skönt att man är inomhus och hemma.

På radion berättar de om massa olyckor, tak som blåser iväg mm. Usch! Nu börjar Stormen på riktigt!

När sådant här händer känner man sig hjälplös, vi kan inte göra någonting. Bara acceptera och göra det bästa för att skydda oss. Tänker på alla djuren där ute. Hur går det för dem? Nu börjar jag tycka att det är läskigt!

Stormen Simone, ett nytt oväder... något som barnen kommer att komma ihåg. Själv kommer jag ihåg Gudrun. Då när alla träden föll... Barnen på förskolan ritade liggande pinnar, det var deras skog...

Att känna glädje igen

Igår var det först gången på längesedan som jag kunde känna glädje, en längtan. Mina tabletter har bedövat mina känslor, märker jag nu. Trodde inte på det förren jag kände känslan igår. Men att känna sig glad inombords, vilken känsla. Att känna att man längtar till något. Även om ångesten känns mer så tror jag att det går på rätt håll. 

Visste har jag velat dölja alla känslor, slippa vara ledsen. Det har varit skönt. Slippa gråta... Men med det så försvann ju även att känna glädje. 

Inte konstigt att det varit lätt att gå in i en depression... Fortfarande rädd, men tror att jag kan kämpa mig igenom rädslan denna gången. Tror jag blivit starkare. Min hjärna har fått vila, och då menar jag på riktigt. Mitt minne, har inte varit något minne ;) högst fyra siffror sen är det kört... Tur att jag har en förstående chef. 

Igår spelade vi Kalaha, hela familjen. :) Eller halva ;), vi fyra. Det var längesedan vi gjorde något tillsammans eftersom jag varit så trött. Bara jobbat och sovit, inte orkar med något annat. Bara försvinna bort... 

Självklart förlorade jag och Hanna, men roligt hade vi. Klart vi fick höja rösten några gånger. Hanna har lite svårt för att vänta... Hon tröttnar snabbt. Men vi hade roligt. 

Känns som om man vaknat upp nu, en konstig känsla. Kunna känna. Är detta jag?! 

Har läst att man till och med kan må bättre efter man blivit av med dessa tabletterna, de som man blir beroende av. De andra tabletterna håller ångesten borta, så de får jag hålla på med... Men ska bli skönt om man kan få må bättre. Det är min tur nu! 

Skräck och bus

Igår var det dags, Halloweenkalas för Hampus och två kompisar. Det mesta var förberett som godispåsar och all inhandling. Jag och mamma åkte till Solstickan, som vi hyrt. Rummet var lite mindre än vi trodde. Så första reaktionen var Oj, får vi plats, 39 barn. Men vi ändrade borden och hämtade fler stolar. Och det blev bra! Sedan kom de andra och hjälpte till :), då åkte vi hem och gjorde oss iordning. Ansiktsfärg och andra kläder. Sim Sala bim, så förvandlades vi till både häxor, vampyrer mm. Scary!!!

 

Tillbaka och fortsätta med det sista. Klockan gick fort. Och plötsligt kryllade det av monster, häxor och många läskiga barn ;) ...  

 

Vi började med att de fick stå på ett led och lämna sina jackor och sedan fortsatte de till köket och fick en tallrik och korv med bröd. Sedan satte de sig. Duktiga små monster ;) ... 

Efter maten så lästes ett brev upp, en liten spökberättelser och uppdraget blev att hitta brickor så att spökena försvann. I  fyra grupper delades de upp. Och när de gick ut, hade tur med vädret, så fixade jag och en till iordning. Vi slängde allt skräp och möblerade om. 

Glada barn kom in med massa brickor. :) Brickorna fick de genom olika uppgifter. Olika lekar. De satte sig på golvet och fick var sin glass. Varva ner lite. Under tiden gjordes experiment ifall brickorna räckte till att få bort spökena. De hade lyckats! Spökerna var borta! :)  och skattkistan hittades, en skattkista full med godispåsar. Glada barn! 

Vad vore festen utan dans! Så dansstop blev det. Barnen dansade tills deras föräldrar hämtade dem. Ingen saknades och det var vi glada för :) ... Hade blivit lite jobbigt avslut på en kanonfest. 

Så roligt att föräldrarna hade tagit Halloweenfesten på allvar. Så kul! Från lite färg till riktigt målade barn. Kul med variation. Alla hade din egen stil :) Jättekul! Och att så många kom! :) 

Nöjda barn och nöjda trötta föräldrar så det hade vi lyckats med ! 

Även om jag knappt trodde jag skulle orka stå på benen. Men kämpa kämpa och det gick. Klistra på "smilet" och ingen märker något ... Förrens islutet, oj du ser helt färdig ut... Jag bara nickade ... Helt slut! 

Men mycket skratt och roliga kommentarer från föräldrarna. Många ville stanna kvar och vara med... Men detta var barnens Halloween och den blev så lyckad. :) 

Gift och avgiftning

Nu har det gått en vecka sedan jag började ta den ena medicinen varannan dag. Och igår började kroppen förstå vad jag håller på med. Huvudvärk, illamående och ont i hela kroppen. Oro och trötthet. Andra dagen idag och jag vill redan ge upp. 

Att kroppen kan bli så beroende trodde jag inte. Men nu är det dags att bli av med den. Kämpa kämpa och orka kämpa. Det är inte lätt. 

Läkaren sa att detta kan vara så här i några månader, Månader! Andra dagen bara och jag är helt slut .... 

Började hos Kuratorn igår, det lär behövas nu om jag inte ska bli galen ;) 

När man inte får behålla maten så försvinner ju den lilla energin man har... Men har inte lust att må så här, så jag ska försöka kämpa mig igenom morgondagen... Med jobb och Halloweenkalas... Så på lördag kan jag vila upp mig... 

Att vara gift och sedan skilja sig kunde nog säkert heta att man gick på avgiftning. Man blir ju beroende av varandra och man mår ju dåligt av att bryta något. Men efter ett tag mår man bättre och hittar nya vanor. Inte för att jag tycker att man ska skilja sig för fort, men när man gör det, kan man säga att man går på avgiftning ;) 

Luncha ute

Att luncha ute är faktiskt lyx, särskilt när man hittar ett mysigt ställe där allt ser fräscht och gott ut. Jag beställde Panini, kyckling och mozzarella :) Mmm den var god! Och kunde inte låta bli att köpa en jordgubbs smoothie, rosa och fin ;) Jättegod! Även trevlig personal. Så ett lyckat lunchbesök!

Död & cancer

Klockan blev åtta och efterlängtade Solsidan började... Med död och begravning... Inget man vill tänka på nu ju. Det är ju våra tankar i vardagen. Jag hade tänkt mig en kväll med humor och skratt :)... Visst ska filmer/serier göra så man känner igen sig ... Men såg inget roligt i detta. Troligen för att vi "lever" med detta dagligen och vill ha något annat att tänka på. 

Sedan började ju Hellenius hörna. Kul, tänkte jag. Och det är bra, men återigen denna igenkännande känsla. Cancer. Visst är det roligt att höra att hon klarat sig och jag är glad för hennes skull. Men efter att ha besökt mormor i helgen så hade det varit kul att tänka på något annat ... 

Lade mig tidigt och lyssnade på en ljudbok ... Där kunde jag välja ämne själv ... Det är så mycket död och cancer i vardagen så när man vill slippa verkligheten en stund, så valde jag fel kanal ...

Kokekaffe

När det kändes dags att åka hem från mormor, körde jag hem mormors syster Rosa. Snäll som hon är så bjöd hon på kokekaffe och frallor. Det var längesedan man drack så gott kaffe. Man ser att även hon lider och känner att tycker att detta är jobbigt... Det är så lugnt hemma hos henne. Massa utav gamla saker. Många minnen. Vi pratade en stund innan jag åkte hemåt mot Mellbystrand.  Där hemma hade de lagat plankstek. Kunde inte bli bättre bemötande :).

 

 

Att se någon lida

Nästa stop blev i Gnosjö. Där jag hälsade på mormor på Rosendal. Hon såg sliten ut. Hon har krympt. Hon hostar och hostar. Strupcancer. Tredje året nu. Övertid säger läkarna. Jag säger Nej, hon ska alltid finnas! Har alltid funnits. Saknar min mormor, som alltid fanns där. Som sett mig växa upp. Ringt mig vid namnsdagar och kommit när man fyllt år. Vi har varit med om mycket tråkigheter tillsammans men även fullt med glada minnen. 

Sitter här bredvid henne och hör hennes snarkningar. Hon är trött! Sover nästan hela tiden. Vi pratar lite mellan vilan. Vi säger inte så mycket. Men jag finns här. Att bara finnas till... Det behövs inga ord. Hennes ork är borta. Smärtan hemsk och tröttheten vinner över henne. 

Tystheten i rummet. Andetagen. Tankarna och frågorna. Det känns! Det är en jobbig känsla. Vill inte känna!!! Vill inte veta! 

Förstår att mormor är arg, trött, rädd och bitter. Men tycker synd om hennes nittioåriga syster som försöker göra allt rätt men bara får skäll :( ... 

En eller flera i sängen

När vi somnade så var vi två i sängen, när jag vaknade på natten var vi fyra. Tänk de som har sex, hur får de plats? Sex barn alltså!!! Hade ont i hela kroppen, barnen sparkar i sömnen och vänder och vrider på sig. Hanna vaknade och ville titta på Ipad, halv fyra på morgonen. Nä inte nu, det är natt. Så jag fick ligga och klia henne tills hon somnade om. Behöver jag tala om att det var jobbigt att gå upp när klockan ringde...

Inatt ska jag få sova själv, på luftmadrass i och för sig ... Men åh vad härligt! Ska till mina underbara brorsbarn, brorsan och Antonija :) 

Är så mysigt här! Sitter i soffan, massa fina ljus, musik och trevlig stämning! Ostbricka blir det snart! Kunde inte ha det bättre! :) 

Ett bra slut på en jobbig/tuff vecka! :) Tack för att jag får vara här och umgås med er! Lyckligt lottad som har er! Bella som får en att skratta, Alicia som är så förståndig och duktig :) Söta som socker båda två. De hjälpte mig att bädda min säng innan. Brorsan som orkar umgås med sin syster och Antonilja som är en helt underbar person! En härlig familj! 

Det är över nu!

Sovit dåligt och haft oro i kroppen hela dagen. Rättegång! Inte första utan andra gången. Hela morgonen gick åt till att "andas rätt", det var jobbiga timmar innan vi väl var på plats. Det hela känns så overkligt, domare, åklagare, vittnen mm. Känns som att det är på film. Konstig känsla! De från brottsofferjouren var jätte trevliga och fick mig att slappna av lite i alla fall. De berättade att advokaten kunde vara elak, med sina frågor. Så jag var förberedd.

Att se personen som hotat och den andra som blev dömd förra rättegången, var jobbigt. Alla minnen kom tillbaka och känslan av att bli lurad mm. Hjärtat bultade hårt så jag trodde att det skulle hoppa ut ur kroppen. Att försöka förstå dem, går inte. Jag kan inte fatta att människor kan göra så som de gjort.

Att bli förhörd av advokaten var tufft, man kände sig anklagad. Alla dumma frågor och antydningar. Ibland kändes det som om det var jag som var anklagad. Men min åklagare förklarade bra och sa att det är u hans jobb att göra så. Jag vet, men ändå...

Mina vittnen kom in och vittnade, en efter en. :). Först min förra åklagare och sedan Chefen. Advokaten var riktigt tuff mot dem men de klarade det bra. De visste ju vad som hänt, och då är det ju inte så svårt. Bara försöka minnas. Inte för att det är så lätt, det var ju längesedan nu. Men det är lättare att komma ihåg en sanning :).

Tack alla för ert stöd och uppmuntran. Det värmde!
Och tusen tack Malin Chefen Meekatt för att du stod ut med mig hela dagen och fick mig att skratta i allt det jobbiga. Och mamma som var med som stöd, även denna gången. Nu ska vi nog slippa rättegångar på ett tag ;)

Tomt i huvudet men en lättnad i kroppen. Det är över! Inte ens att vi fick böter på bilen fick jag ångest av. Var så glad att allt var klart och vi kunde åka hem. :) En mindre sten i "ryggsäcken".

Rättegång

Imorgon är det dags, igen! Det är ju tur att jag är på "rätt sida " men det hjälper inte så mycket. Att sitta där och berätta, se personerna som gjorde att min hobby blev en dyr lärdom. Och att man inte kan lita på folk. Inte ens en mor och dotter. Att en hel familj kan förstöra så mycket, som dessa gjort. Inte nog med att det blev dyrt för mig, jag fick se en trevlig och snäll familj förvandlas till lögnaktiga "monster"... Det är det som skrämmer mest. Att folk kan ändras så, när de väl fått/ tagit det de vill ha. För mig blev det slutet av min hobby som hudvårdskonsult. 

Visst de fick sin dom, jag fick rätt. Men var det värt att sitta och må dåligt för att de skulle få höra att det de gjorde var fel. Villkorlig dom, bedrägeri. Men mina pengar kommer jag aldrig att se. Därmed lade jag ner min hobby. En dyr läxa. Och massa ångest. 

Imorgon blir det andra gången i tingsrätten. De kunde ju inte nöja sig med det, utan var ju tvungna att hota lite. Inte så smart, i rättssalen... Olustkänsla, rädsla och åter ångest. Polisanmälan och imorgon är dagen här. 

Har tillochmed ringt och försökt stoppa det, det är inte värt att må så dåligt när ingenting ändå händer. Bara massa onödig oro att ta upp det igen. Det har ju varit lugnt från deras håll nu. Men tyvärr gick det inte. Nu är jag skyldig att fullfölja det. 

Gissa vem som kommer sova oroligt inatt ... 

Stanna i drömmen

Jag har märkt att jag har svårt att göra mig av med saker. Till och med mailen. Hade över 1600 mail, från 2006. Då märker ni hur svårt jag har. Varför vet jag inte... Men nu har jag raderat ända till 2013. Det kändes bra. Det är likadant med barnens leksaker eller min gamla skolböcker. Har svårt att släppa taget. Känns lättare att städa undan, ställa undan än att slänga. Kanske därför mitt huvud är fullt med massa onödigt och min "ryggsäck" är så tung.

Hur många gånger har jag inte tänkt, Nu börjar jag mitt nya liv, med nytt tänkande... Denna gången klarar jag det. Men sedan räcker det med en liten sak och jag är tillbaka igen, fast med mer huvudvärk och tyngre ryggsäck. Jag tror att jag vet hur jag ska göra, men hör genom andra att mitt val inte är riktigt bra. Det går inte att döva sina känslor. Men visst är det skönt att slippa vara ledsen, slippa vara orolig och rädd. Kunna leva i nuet och gilla det. Inte fly. Men jag vill fly, vill bort. Bort från mina tankar och känslor.

Egentligen har jag ju det bra, har många runt omkring mig som "ser" mig och finns där, två underbara barn som får en att känna att man lever... på båda sätten ;). Ett fint hem, ett roligt jobb, fina vänner, men det är svårt att ha en lycklig känsla när kroppen bara vill lägga sig ner och drömma sig bort. Det känns som om jag lever i drömmarna ibland, och de är så verkliga. Jag borde vara glad. Borde vara nöjd och må bra. Det svåraste är bara att få känslan att stanna.

Men nu har jag fått order av läkaren att Nu är det allvar! Försöka sluta med de andra tabletterna, och det kommer bli tufft. Jobbigare än jag har det nu :(. Så nu har jag några tuffa månader framför mig...

Älskad av många

Idag firades Hampus igen. Morfar Bosse och Annakarin. Att ha skilda föräldrar har sina fördelar. Flera som kan visa sin omtanke till ens barn :) Vi är lyckat lottade, barnen med. Desto fler som bryr sig :)  Att få ge barnen det, känns så otroligt bra. Det är lyx. Inga saker i världen kan ersätta det.

Även att vi har sån bra kontakt med brorsan och hans familj.  Barnens kusiner! Ibland tar man allt för givet,  men ibland när man tänker efter så ler man. Vilken tur vi har. Som har så många omkring oss som bryr sig och som finns där. De kommer när barnen fyller år och låter deras dag bli minnesfull. Är så tacksam för det. Klart vi träffas annars också :) självklart! Och det är det jag är så glad för. Att ni är delaktiga i barnens uppväxt. I barnens liv. Tack för att ni finns!

Köttbullar i skogen

Morgonen började i skogen i Skummeslöv. Jag och Smulan var redo. Väskan full med leksaker, godis, kaffe och kakor :). Vi fick börja med att lägga spår. Jag la lite köttbullesmulor i fotspåren :) och avslutade spåret med leksak och leverpastej. Smulan som vanligtvis bara ätet hundmat var ju detta riktigt lyxigt. Hoppas hennes mage klarar det bara! 

Spårandet gick bra! Smulan hade nosen i backen nästan hela tiden. Och hittade målet :). Det var bara jag som kände mig vilse i skogen och glömde hur jag hade gått. Lite svårt att se köttbullarna på marken. Smulan måste varit förvånad, hon måste ju älska skogen nu ;) 

Hösten är här!

Idag känns det verkligen som HÖST, löven ligger gula på marken. Det är inte varmt men inte heller så kallt. Det är mörkt på morgonen och mörkt på kvällen. Underbara färger på träden! Smulan älskar att vara ute och leka. Leka med löven är kul :)

 

Att veta att sommaren är över är lite sorgligt :(  Jag gillar Våren! Med sommaren framför en, grilldoft, stranden och solen. Nu blir det mer kläder på och visst är det mysigt att tända ljus och mysa framför brasan. Och jag måste erkänna att hösten är vacker!

Olika spår

Redan fredag, tiden går fort när man har roligt! :) Imorgon ska Smulan och jag gå på "spår" med hundkursen. Det ska bli spännande. Så massa saker ska packas och tas med. Liten kaffekorg kan vara gott också :) Smulan ska få leverpastej och hundgodis :). Eftersom hon är så liten så får man tänka till lite innan. Ge henne lite mindre mat på morgonen, så hon inte spricker...  Så ser ni några som springer omkring i skogen och ser lite vilsna ut, så är  det bara vi.

Hanna ska på prinsesskalas imorgon :) det vill jag med! Tänk att få klä ut sig till prinsessa med fin klänning och fina smycken... Lite avis på Hanna. Men hon kommer att ha kul. Och jag får ju ha långt hår och  klänning på Halloween, även om det inte riktigt är samma sak...

Kalla någon häxa

Idag har jag varit och planerat Halloweenkalas som Hampus och två klasskompisar ska ha. Mycket att planera , men det kommer bli kanon! Förstår bara inte vad jag ger mig in på. Inte nog med att det ska vara 43 barn, utklädda till läskiga figurer, jag är ju faktiskt rädd för sånt här. Läskiga masker, mörker och kommande mardrömmar. Jag är ju rädd för allt sådant ... Men jag får kämpa på och hoppas att drömmarna blir lite snällare. 

Har redan köpt halloweenkläder, till mig och barnen. Två veckor i förväg :) så vi är redo med den biten. Sedan ska bara resten handlas in. :) 

Känner på mig att detta kommer bli något barnen och vi sent kommer glömma. :)  

Tänk att helt plötsligt är det okej att kalla någon för häxa ;) ... 

Börjar med Lyx och slutar med Mask

Idag bar det av till Varberg, och självklart följde B1 med. Vi har liksom fastnat för varandra ;). Eller så har jag fått order av Chefen... Det regnade så vi får jobba ute imorgon istället. Massa beställningar så vi har att göra inne med :). Imorgon blir det nog till att fakturera, och jag lär lära mig det, eftersom det blir en hel del.

B1 har testat sängen och den var helt klart godkänd.

Hotell Fregatten, havsutsikt, två sängar! Yes! Var lite orolig där ett tag ;) Men nu längtar jag! En egen säng helt för mig själv. Det är LYX! På hotellet finns även en relaxavdelning :) Bubbelpool :) Och vi har bubblor med oss, i flaska :)

Att B1 var med var ju inget konstigt allt... :/ Lite hett i bastun, men fick ju svalka av sig i herrarnas ;)

Vilken mat! Så gott! Behöver nog inte äta på flera veckor. Men efterrätten gick ju inte att motstå. Och kex med ost, är ju också gott. Så mätt! Aj!

Ligga i sängen och titta på tv, helt underbart! Efter många timmar vid datorn kändes det skönt att få slappa lite.

Mycket skratt har det blivit! :) Visst har jag ett underbart jobb! Och världens bästa chef, även om vi ibland har olika åsikter ;) så kunde jag inte haft det bättre.

Nu är det dags för mask ;) båda har mask...

Plötsligt händer det!

Idag har svetten runnit! Och nej jag har inte sprungit! Vi har jobbat! Jobbat hårt! Oj så många beställningar det kommit in. Massa jobb :) Wow! Vilken Tavla! Familjeregler! Den skulle finnas i alla hem. Och med alla dessa beställningar så gör den snart det! :) 

Www.meekatt.com Gå in och beställ om du inte redan gjort det ! :) 

Att vara djurägare

En blandning av Dvärgspets och Papillon. Det är våran Smulan det! :)

En tjej med mycket vilja. Trodde att det skulle vara lättare att uppfostra en liten hund, men där hade jag fel. Visst är det lätt att lyfta upp henne om hon drar för mycket eller inte vill gå. Bära henne till badkaret, fast handfatet hade nog räckt ;). Det är den andra biten som är tuff, att få henne att lyda, lyda mig.

 

Men vi går våran lydnadskurs på tisdagarna och jag tycker att det går framåt. Hon är lättlärd och hur go som helst, när hon inte är trött och tjurig. Typ som vem som helst ;). Jag älskar min lilla Smulan! Hon somnar ofta i mitt knä och gillar att mysa. Hon är nästan alltid glad och hon blir alltid glad när man kommer hem. En i familjen. En tuff tjej som tror hon är större än hon är.

 

Gillar att leka med Stampe, lejonhuvad kanin, men Stampe är inte lika sugen på att bli jagad. Men han är tuff Stampe, så lite leker de. Stampe blev ett år i somras. Det är något särskilt med djur. De fyller ett tomrum.

 

Och jag tror att om man har möjlighet så tror jag att det är bra att barn får växa upp med djur. De får lära sig att ta ansvar och hur man beter sig.

 

 

Här var smulan bara nio veckor :)

Att leva med ångest

Det har tagit många år innan vi kom fram till vad det var. Att jag inte klarade stress upptäckte vi tidigt och att jag oroade mig ständigt. Men så är det väl att vara småbarnsförälder. Att jobba som barnskötare, springvikarie, gjorde inte saken bättre. Ångesten kom fram mer och mer. Och med en "tung" ryggsäck försökte jag prata av mig. Men att ta upp allt jobbigt som hänt förvärrade saken. Sedan räckte det med små saker , fast för mig var allt stort.

Tappade synen ibland och kunde inte läsa eller titta på tv. Ville inte gå upp, bara sova. Såg allt negativt. Jobbigt att äta för man måste ju plocka undan och diska mm. Hade ingen ork. Kroppen var ledsen. Jag var ledsen och orolig. Svårt för att andas. Rädd, rädd för allt. Planerade flera veckor före. Så när väl tex festen kom så var jag redan helt färdig. Helt slut! Allt ska vara perfekt, då mår jag säkert bättre.

Mer krav och besvikelser. Tillslut orkade inte kroppen mer utan det svartnade och handen somnade och jag pratade konstigt. Åkte in dagen efter. Fick skäll för att jag inte tog detta på allvar. Skickades till akuten. De undersökte mig, både hjärta och huvud. Men tillsist kom läkaren fram till att det var svår ångest och depression. Så efter många många år gav jag upp. Jag klarar inte detta själv. Så även om jag varit emot tabletter så var det enda chansen. Jag orkade inte längre. Orkade inte känna. Det var tuffa tre månader. Ångesten blev värre och även tröttheten. Sov sov och sov. När jag väl var vaken hängde ångesten över mig, med hjärtklappning, svårt att andas och en oro som är svår att beskriva. Hade allt varit lugnt omkring mig så hade säkert tabletterna hjälpt och jag hade kunnat bygga upp energin igen. Men saker händer ju hela tiden. Cancer, folk som sviker, bedrägeri och rättegång. Snart ännu en rättegång. (Sitter på rätt sida men det gör ju inte saken lättare )

Folk som inte haft ångest har svårt att förstå. Det är svårt att förklara och det syns ju inte. De närmsta märker det men folk utanför förstår inte. De tar det inte på allvar och det förvärrar det. När de inte lyssnar om man till och med ber dem. Jag fick så svår ångest efter en händelser just pga av detta. Jag trodde jag skulle dö. Efter det, visste jag att jag inte klarar detta själv. Nu försöker jag bli av med ena tabletten, men det går inte. Kroppen har blivit beroende. Tror även att det är därför jag är så trött. Kroppen behöver mer. Men jag ska få hjälp av läkaren att trappa ner och se hur jag ska fortsätta. Tröttheten blir värre och värre. Svårare att komma upp. Ångesten kryper på när man vaknar..
Tror att det är mycket pga rättegången som kommer snart. Många tankar. 

Gå ut och gå, rör på dig. Det är säkert bra, och jag försöker. Men när kroppen är helt färdig är motivationen som bortblåst. Jag vill, vill en massa, men bara tanken... Orken är borta :( Men det måste bli bättre! Det kommer bli bättre! När jag ser allt med en annan syn.

Tror jag är fast!

Jag älskar mina nya naglar! Kändes jobbigt att ta bort de andra, men det var dags... Som tur är så är jag riktigt nöjd med mina nya också. Fick ju en fjäril också. Konstigt att man kan vänja sig så snabbt. Nu vill jag inte vara utan mina naglar. Euro nail i Eurostop i Halmstad är riktigt duktiga. Tror jag är fast!

Att vara vuxen ;)

Tårtan färdig och ska bara "pyntas" det roligaste med att göra tårta. Men som vuxen måste man bita ihop och säga - självklart får ni hjälpa till. Den kommer bli så fin. Den mesta marsipanen försvann i barnens munnar. Man måste ju smaka minst tio gånger. Men resultatet blev fint! Hampus tårta. Men nästa gång ska jag göra tårtan när de sover ;)

Modell för en dag!

En vanlig dag på jobbet, eller inte! Som bloggassistent kan arbetsuppgifterna variera. Idag kom jag till jobbet och skulle få bli modell. Inte dåligt alls, för en sån som mig. Oj, wow tänkte jag. Hur ska jag sminka mig? Vilka kläder, och går kameran att göra mig snygg :) ... Ett konstigt leende fick Chefen och senare förstod jag varför... Hon räckte mig lådan... och ... ja, ni förstår ju själva.

 

Inget smink behövdes som ni förstår och där slutade min modell-karriär ;)

Kärleken föds

För snart sju årsedan fick jag vara med om något helt otroligt. Har aldrig haft så ont och aldrig har jag längtat så. På torsdag är det den 3oktober och då föddes våran Hampus. Nio månader av illamående, kräkningar, foglossning och massa vatten i kroppen. Aldrig mer, tänkte jag, fast jag visste redan då att ett syskon till honom ville vi ju ha, så det var bara att kämpa på.

Vi visste redan innan att det skulle bli en pojke, eftersom jag var helt säker på att jag skulle få en flicka. Tittade bara på klänningar och rosa små saker. Barnmorskan råde mig till att kolla, så att jag inte skulle få en chock ifall det blev en pojke. Hon berättade att sådant kunde förekomma, och eftersom jag mådde så dåligt innan och inte var stark så tänkte hon på mitt bästa. Hon hade nog haft rätt, för på ultraljudet när vi fick reda på att bebisen hade snopp... då kände jag bara att jag ville gråta och inte vara med om detta längre. Det kändes kört! Helt sjukt, jag vet! Men när jag fått bearbeta det några dagar så kom längtan tillbaka. Jag skulle aldrig ha fått en mer underbar liten kille. Jag älskade honom från första stund. Att jag ens kunde känt annorlunda finns inte! Är så glad att det var Hampus vi fick! Världens snällaste barn. Han var så lugn och snäll. Åt var tredje timme och det dygnen runt, så visst var man trött. Är fortfarande trött! Men att ha honom i min famn och bara titta på honom, världens finaste lilla Hampus. Tänk att du snart blir sju år! Att jag knappt kunde sitta på två månader och fick sår på brösten och nästan grät när jag visste att du skulle äta, det är glömt nu! Men jag önskar att Meekatt funnits där med sin blogg. Tack vara den "perfekta världen" så sjönk jag längre och längre ner. Jag var en dålig mamma. Jag orkade inte det där de andra pratade om. Att göra mer en en sak var dag, var omöjligt. Hade jag då fått veta att jag inte var ensam så tror jag/ vet jag att jag hade mått bättre. Så alla ni nyblivna mammor, Läs www.meekatt.com Hon gör det lättare att vara mamma!

Älskade lilla Hampus! Tänk vad mycket vi har varit med om tillsammans. Och som vi har bråkat, men även kramats och blivit vänner igen. Mycket trots och helt plötsligt är du så stor så att du sitter och läser. Min lilla kille. Du har tappat tänder, lärt dig att ta för dig i livet. Du är en trygg person med omtanke och massa känslor. Förlåt att jag inte orka vara mamma ibland, men jag älskar dig så otroligt mycket. När du har feber och sitter i mitt knä och jag känner värmen och ser i dina ögon så gör det så ont. Jag vill skydda dig från allt, även en liten förkylning. Jag är så stolt över dig! Det tog ett tag innan du vågade dyka ner i vattnet, men när du väl vågade såg jag lyckan i dina ögon och nu är du som en delfin i vattnet. Jag blir så stolt! Att du vågar, att du tror på dig själv! då känner jag att jag har lyckats med den biten att vara en bra mamma.

Från den dagen du föddes ändrades min syn och du blev mitt allt. Visst har det varit en tuff tid, och det är det än. Men skulle aldrig vilja något annat än att få vara din mamma. Finnas hos dig, skydda dig och få se dig växa. Att få hålla din hand när du är rädd och se dig skratta när du är glad. En välsignelse! Hoppas att du någon gång förstår varför jag gjort som jag gjort och inte alltid varit den vuxna av oss. Förlåt! Men du ska veta att jag älskar dig av hela mitt hjärta! Min sjuåriga kille!

Det gjorde ont när du föddes, fruktansvärt ont. Men det skulle göra dubbelt så ont om du inte fanns. Smärtan i mitt hjärta när du är arg på mig, när du inte förstår att jag gör det för dig. Regler och rutiner, hur man beter sig bland folk, språket och att man inte ska slåss. Jag vill inte att du ska råka ut för något. Vill hjälpa dig så gott jag kan. Ibland är det svårt, men du kommer att förstå.