För ett år sedan (11 maj 2021) fick vi diagnosen på Hanna. Anorexia nervosa. Den dagen vände vårat liv upp och ner. Och det har varit en kamp från dag 1. Oro, maktlöshet, rädsla, en mardröm. Många tårar och känslan av maktlöshet. Ibörjan trodde jag att så fort hon börjat äta så skulle hon bli frisk och jag skulle börja jobba igen. Så var det inte. Ju mer hon äter, desto mer ångest och tjockhetskänsla får hon. Så många gånger som hon skrikit att hon inte orkar mer och vill dö. Minst tjugo gånger om dagen frågar hon om hon är tjock. Visar bilder på hur hon såg ut när hon var som magrats. Då hon bara var skelette och ben. Tvångstankarna att hon måste ta kort på allt hon äter, äta så lite som möjligt i olika perioder. Räknar kalorier. Att få höra att hon inte vill bli frisk, då får jag panik och vill bara därifrån.... jag orkar inte. Men samtidigt har jag inget val. Jag kan inte fly. Denna sjukdomen är hemsk. Mardröm. De vill vara sjuka, eller ätstörningen vill det. Den vill svälta henne till döds. Hanna är som två personer, en som vill bli frisk och en som inte vill det. Och just nu, ett år sen idag, är ätstörningen starkast. Nu vill hon gå ner i vikt. Ångesten är för stark när hon äter eller har ätit. Gått ner 2kg på en vecka och ätstörningen har blivit dubbel så stark. Imorgon ska vi på föräldradagsvård. Hoppas att det kan få henne att ändra tankarna lite. Om det inte fungerar så är det inläggning som gäller. Eftersom hon säger att hon klarar inte detta själv och lyssnar inte på mig. Eller på någon annan. Hoppas ändå att lite av det vi pratar om stannar kvar i hennes tankar och kan hjälpa henne att tänka annorlunda.
Ett år. När ska mardrömmen sluta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar