Hur vet jag om jag gör rätt eller fel. Vem vet vad som är rätt?
Prat om mat är känsligt. Ilskan kommer som en blixt från himlen när ordet mat kommer på tal. Samtidigt hör jag rösterna från ätstörningsenheten att Mat är medicinen och hon måste äta för att bli frisk. Det förstår jag. Men jag kan ju inte tvinga, då backar hon och äter mindre. Du ska laga mat och ställa fram till henne och hon ska äta det. Jag vet, men det är lättare sagt än gjort. Hon måste gå upp I vikt, jag vet det med... men hon är ju livrädd för att gå upp I vikt. Hon tycker ju att hon är tjock som hon är nu... Men när jag frågar hur mycket hon ska väga för att bli frisk, får jag inget bra svar. Då handlar inte friskheten om vikten... men det är ju denvi pratar om hela tiden. Vikt och mat. Mat och vikt.
Att sitta på ätstörningsenheten och höra samma sak varje gång, gör så att man själv har ångest för att åka dit. Hanna mår dåligt när hon vet att hon ska dit. Hon gillar dem inte och vill inte prata med dem. Då får jag prata istället och då blir Hanna arg på mig. Hon vill inte att jag ska berätta vad hon äter. Så det blir dålig stämning och det tar timmar innan hon blir sig själv igen. Jag frågade hur de flesta blir friska, genom att de själva vill bli friska eller att de blir tvingade. De sa att det var olika. Så vad är rätt att göra, när det är olika hos alla. Vad gör så hon blir frisk? Kan jag förstöra hennes vilja att bli frisk om jag försöker tvinga. Sänker jag hennes självkänsla? När hon blir arg och mår dåligt så vill hon inte bli frisk. De positiva samtalen har vi när hon mår bättre och känner att hon vill må bättre. Men det är två personer i Hanna. Hon vill, men vill inte äta mat hon inte har koll på. Och vill inte vara tjock. Och nu känner hon sig tjock. Ätstörningsenheten säger att hon kommer tänka bättre och minska tvångstankarna om hon äter lagad mat och fett mm. När jag frågar hur länge, så vet de inte. Vem vet? Vilken vikt är ok? Är det bara en checklista hos dem, när hon bara går upp i vikt, så de kan checka av... eller blir hon frisk om hon går upp i vikt. Kommer hon tänka annorlunda om hon väger mer. När? Jag säger att det är tufft eftersom jag har "detta" dygnen runt. Oron och tankarna, rädslan mm. Då är det bra om hon är hos sin pappa mer och art du får avlastning... Men hon mår ju dåligt när hon inte är hemma, och nu kämpar vi även att hon ska klara av skolan. Mår hon dåligt, så blir maten lidande. Då kämpar hon inte på samma sätt som när hon mår bra. Hur ska jag få henne att vara nöjd med sig själv, när ingen annan är det. Hur många är det som är nöjda med sig själva... och särskilt tonåringar...
Att Luna flyttat in hos oss och blivit en i familjen har gjort mycket positivt. Hannas fokus är lite mer på Luna. Hon fotar henne, tar hand om henne... och är lycklig. Så djur kan göra underverk. Och när jag ser lyckan i Hannas ögon när hon är med Luna vet jag att jag gjort något rätt. Att hon kan få känna glädje och se att det finns annat förutom sjukdomen.
Vissa dagar när jag känner att det inte går framåt och jag får panik över att få leva i denna bubblan alltid... har jag försökt Hanna att förstå att även jag mår dåligt över att hon är sjuk och när hon inte vill bli frisk. Jag vill också ha ett liv, jobb mm. Och då måste hon ju vara frisk. Frågan är hon jag gör fel då, att sätta press och skuld på henne. Hade jag sagt så ifall hon hade haft cancer?
Vad är rätt och vad är fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar