Du är fast, fast i ett fängelse. Och du är själva fängelset. Du vill fly, slippa denna oron, ångest och alla tankar, maktlösheten, kraven, känslan av att aldrig göra rätt mm. Du vill hjälpa din dotter, få henne att vilja väja livet, att bli frisk. Din önskan är att kunna vakna från denna mardrömmen. Nu står du bredvid och ser din dotter tyna bort. Du vill tvinga henne att äta, men det går inte. Du vill göra allt, för att få henne att vilja bli frisk. Men du får inga svar, ingen hjälp. Ingen vet egentligen. Mat är medicin och hon blir inte frisk om hon inte äter. Jag vill skrika - Jag Vet! Men hur gör jag?! Du fångar varje stund dottern ler eller skrattar. Du vill hålla fast, stanna i de stunderna. Men ju mer hon svälter sig, desto färre tillfällen. Du vet att avdelningen fångar upp henne när hon faller, men då är det sååå lång tillbaka, tillbaka till där vi är nu... Varje vecka är det kontroller och denna vikten, vikten som är SÅ viktig, men ändå inte... Jag blir inte klok på det de säger. De gör ju ingenting förrens värderna är för låga. Och då fungerar inga samtal eller att nå henne. Vi får börja om. Just nu tar man en dag I taget, vågar inte tro, inga framtidsplaner, slippa bli besviken. Du är fast. Du kan inte fly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar