Så var det dags igen. En gång I veckan, ätstörningsenheten. Det man bygger upp under veckan, rasar ner på en dag. Sen tar det dagar att bygga upp igen. De gör sitt jobb och är säkert duktiga... Men det är så jobbigt att vara där. Sitta där. Bli bedömd. Hanna vägrar prata med dem och tycker att de är dumma. Läkaren var med idag. Det hon säger låter bra, och jag förstår vad hon menar... men att genomföra det. Att det är vi som föräldrar som ska se till att hon äter. Äter det vi vill. Men om jag lagar mat och ställer fram så vägrar hon äta. Vad gör jag då. Får inget riktigt svar. Hanna ska gå upp o.5-1kg i veckan. Hanna bryter ihop när hon hör det. Hon vill därifrån. Jag frågar om de vet hur mycket hon ska väga , vad som är tillräckligt. De ska kolla upp det. -Kan hon inte få stanna och behålla vikten hon har nu? Nej, så får du inte ens säga. Det hjälper inte Hanna får jag som svar då. Hon behöver gå upp I vikt. Hon mår bättre då. Hon mådde väl bra då hon åt på avdelningen. Nej svarar jag. Hon gick upp i vikt men ville inte leva då och hon hade tvångstankar och gick bara runt och runt. Försökte slita av sig huden... Hatade sin kropp.... Så nä, hon mådde inte bättre när hon åt. Men självklart förstår jag att hon måste äta. Äta det jag lagar. Denna veckan har Hanna planerat att laga mat med mig. Och att vi ska äta det tillsammans. Jätte framsteg ju... men på ätstörningsenheten sa de att om hon inte går upp i vikt så blir vi inlagda på avdelningen 25 igen. Läkaren försökte prata om annat än mat, men Hanna ville inte svara ändå. Sjukdomen är mycket mer än bara vikten sa hon... Jag vet. Men ändå är det vikten som blir i fokus....jämt. Ibilen grät Hanna och skrek. Hon vill inte leva längre. Hon vill dö. Hon vill inte gå upp ivikt. Och där sitter jag... nu måste jag jobba med att få henne att leva igen, att se en framtid... hitta glädjen igen. Och jag måste hitta orken någonstans. Är så trött. Allt känns så omöjligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar