Mat är luft

 Undrar om personalen på Ätstörningsenheten förstår vilken press de sätter på oss föräldrar. Vilken ångest de ger oss. Att sitta i soffan och får höra att Mat är lika viktigt som att andas. Att det är vi föräldrar som bestämmer och att vi har rätt att ta mobilen. När jag berättar min oro om att hon då kommer vägra äta alls, menar de att då blir det tidigare för inläggning. Och vi kan ju alltid ringa avdelning 25 för råd mm. Och om hon hotar med självmord, ska vi ta det på allvar och ringa avd 25 för råd. Om vi inte tar mobilen så hjälper vi sjukdomen, eftersom hennes tvångstankar blir starkare om hon fortsätter. Vi ska även få henne att inte räkna kalorier.

Jag ber om hjälp, att de kan prata med henne. Inte om mat och vikt utan om känslor och tankar. Det ska de göra, men det går ju bara om Hanna vill.

Denna oron och maktlösheten blir inte lättare. Hoppet försvinner mer och mer. Orken försvinner med. Man är ledsen, arg, förtvivlad, rädd, frustrerad, trött mm.

Att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt är omöjligt. Att tvinga någon att äta som inte vill, går inte... Att få henne att vara nöjd mig sig själv är svårt, då hon har en overklig syn av sig själv.

Att stå bredvid och se sitt barn tyna bort, är en mardröm. Att höra att hon vill svälta sig själv för att bli fin... Att hon inte är värd att äta. Att försöka förstå hennes tankar och ändå inte kunna hjälpa...
Men ändå känna sig dålig där man sitter i soffan, för att jag har inte gjort henne frisk. Jag har inte gett min dotter "luft" ( Mat).