8 månader

 11 januari 2022. Idag är det 8 månader sedan Hanna fick diagnosen anorexia nervosa. Mycket har hänt under denna tiden. Mycket tårar och ångest, men även skratt och glädje. Ibland tror man att sjukdomen är påväg bort, men så får man henne till att äta en smörgås på kvällen och kvällen är förstörd. Att inte våga äta något annat än vad hon planerat. Eller när jag ska laga mat och hon vill hellre äta något hon vet kalorierna på. Hon kan inte heller äta något som hon inte tagit kort på. Då vet man att sjukdomen är stark. Stark nog för att ta bort självförtroende och självkänslan. Hon frågar ofta om jag tycker att hon är ful, tjock eller om jag tycker om henne. Hon kämpar för fullt. Just nu är det extra tufft med skolan. Bara tanken på skolan gör så hon blir ledsen och får panik.

Så nu ska vi kämpa med att ångesten för skolan ska bli mindre, ta en dag I taget. Så nu hoppas jag att de i skolan kan göra så hon blir trygg, jag kan bara hålla tummarna, utanför skolan är det mitt ansvar, i skolan kan jag inte göra så mycket mer än jag gör. Hon har även börjat på ridskolan igen, något som hon gillade innan hon blev förbjuden att röra på sig. Det känns som om vi försöker ta tillbaka livet hon hade innan. Att hon får känna en mening igen. Och bli starkare i sig själv. Nu är jag hennes trygghet och med små steg försöker jag göra så hon ska bli trygg i sig själv. Som vid inskolningar på jobbet, man sitter i närheten och låter barnet komma och tanka energi för att sedan våga sig längre och längre ifrån. Men ändå veta att man är i närheten. Nu är det åtta månader som jag inte jobbat på jobbet. Och jag saknar det. Personalen, barnen, rutinerna mm. Team-känslan. Och känslan av att komma tillbaka till jobbet, att veta att då mår Hanna bättre och vi får tillbaka vårat liv igen. Den känslan 💕.  Men vi är inte där än, men längtar. Just nu är jag trött hela tiden, men kan inte somna på kvällarna... och på morgonen vill jag bara fortsätta sova. Denna oron i kroppen blir starkare och starkare. Den vill inte försvinna. Rädslan att sjukdomen inte kommer att försvinna, eller att jag gör något fel och den förvärras. Ibland vill jag bara vara Tessan.