Denna ständiga oron som aldrig försvinner, det tar på krafterna. Hålla koll på måltiderna så de inte minskar, försöka få henne att äta lagad mat. Hon vill ha kontroll över allt hon äter, hon fotar, planerar och räknar. Allt hon äter måste fotas. Hon tittar på sina bilder när hon var som sjukast, och vill se ut så igen. Oron man känner och paniken att gå tillbaka till hur det var innan. Jag får panik. Jag är så trött, vill bara lyssna på någon ljudbok och tänka på något annat. Trött och vill sova, men när jag lägger mig så kan jag inte somna. På morgonen vill jag bara sova genom hela dagen. Vi tittade på "To The Bone", Hanna hade redan sett den, men nu tittade vi på den tillsammans. Det är blandade känslor som kommer när vi tittade på filmen. Mycket man känner igen och ibland hade jag lust att kasta något på tvn, få bort den elaka sjukdomen. De elaka tankarna som spökar och ger dem en overklig sanning.
Att höra att hon tycker att hon är ful, tjock och funderingar till varför hon lever, är jobbiga att höra. Det spelar ingen roll vad jag säger, känner mig så maktlös.
Imorgon ska vi testa ridskolan igen. Se om det fungerar eller om tankarna och ångesten är för tuff. Men känner att hon måste tillbaka till livet igen. Ta tillbaka sitt liv. Och förhoppningsvis att hon får tillbaka glädjen igen. Och självförtroendet.
Den 11 maj fick vi på papper att Hanna har anorexia nervosa. Snart 8 månader. Tiden har både gått fort och sakta. Sjukdomen går fort... men att bli frisk sakta.
Att stå bredvid är inte lätt. Du ska säga alla de rätta svaren, avleda ångest, se till så att hon äter ordentligt mm. Ha koll på tabletterna. Vara stark fast man bara vill sätta sig i bilen och bara köra.... Känns som om kroppen skriker...jag orkar inte! Trösta och förklara att det är sjukdomen som pratar... Puscha och försöka få henne att skratta. Nu försöka göra henne trygg i sig själv så hon kan sova i sin egna säng. Har kommit så långt så att hon för det mesta somnar i sin säng. Och istället för att jag lägger mig vid sju-åtta så kan jag sitta uppe en stund till. Jag följer med upp och masserar fötterna, ben mm. Brukar tänka på hur långt vi kommit där, ibörjan fick jag inte ens massera hennes fötter. Nu är det våran kvällsrutin.
Är så rädd att göra fel, men ibland orkar jag inte tänka. Är tacksam för hjälpen jag får av mamma och Mikael. De är guld värda. Om Hanna är ledsen eller har ångest som inte går över, så ringer hon dem. Hon har även börjat vara där någon timme, eller så hittar de på något med henne. Och det betyder mycket. Jag är inte ensam. Då kan jag bara vila huvudet och bara vara. Jag är en planetingsmänniska, men till och med jag kan tycka att det är jobbigt med denna planering... tider, mat mm.
2022, ett nytt år och förhoppningsvis ett bättre år. Jag hoppas att Hanna kommer känna att hon tar livet tillbaka nu. Att hennes tankar är på annat än vikt, kalorier,mat och utseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar