Jag är så lättad att vi fått hjälp, trodde att jag skulle må bättre nu. Dessvärre är det nästan tvärtom, ångesten är starkare och jag är såååå trött. Trött men kan inte sova. När jag väl somnat så vaknar jag flera gånger. Ska prata med en läkare nästa vecka. Kanske ska få sömntabletter.... Personalen här är bra. De är trevliga och kan sin sak. Det känns skönt.
Men tiden här är ändå tuff. Om inte maten äts upp så får hon ersättning. Så hon får I sig det hon ska varje dag, men därav ökar hennes ångest och "vandringen". Efter vilan efter måltiderna ska man försöka få henne att vilja göra något... förutom att gå. Så när vi både spelat skipbo, pärlat mm så är klockan bara 11. Många timmar kvar tills vi får åka hem och lägga oss. Hennes humör är inte så roligt och hon tycker inte om när man försöker få henne att göra något annat. Hon vill bara gå och gå. Som tur är så finns personalen. Just nu vill hon inte bli frisk och har överklagat tvångsvård. Så nästa vecka ska vi på möte om det.
Att äntligen fått hjälp är jag så glad för. Även om jag hade önskat att det inte tagit så lång tid... Men att vara "instängd" här och vara som en polis är inget roligt. Hon får gå 15min två gånger om dagen, men då måste hon gå långsamt. Man känner sig så tjatig. - inte så fort. - du får inte gå omkring, - ska vi pärla, rita, spela mm... Lättast är ju när vi åker bil.... åker hem och kollar till djuren. Men vi har ju alla måltider att passa. Så det blir ett par mil vi kör... Fram och tillbaka. Men som sagt, hon är tvångsinlagd och det är en lättnad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar