Vill inte gråta

Det värsta telefonsamtalet man kan få, att en person troligtvis inte kommer klara sig. Först trodde jag att tabletterna fortfarande dövade mina känslor, men inte. Jag vill inte gråta, vill inte känna denna smärtan. Det är ju den jag velat gömma mig från, men tårarna kom och jag kände att jag höll på att gå sönder inombords. Det gör SÅ ont. Hon får inte dö, min mormor. Du har alltid funnits, Alltid!!! Du får inte försvinna! Jag saknar dig så! De sista månaderna har du inte varit dig själv. Du fick beskedet om strupcancer för ca tre år sedan. Du har lidit sedan dess. Men så försvann cancern och vi fick glädjas ett halv år, sen kom den tillbaka. Jävla Cancer! Sådan hemsk sjukdom. Få se sina nära tyna bort, försvinna, den smärtan de har. Att stå bredvid är jättejobbigt.

Mamma fick ta det jobbiga samtalet. Hon fick ringa runt även om vi inte vet hur det går inatt. Mamma och Mikael åkte till Gnosjö, till Rosendal, där mormor ligger. Hon får syrgas nu. Svårt att andas. Sjuksköterskan sa att de trodde inte att hon skulle klara natten. Men än vet vi inte.

Tårarna rann och jag försökte torka bort dem, men det kom fler och fler. Alla minnen kommer tillbaka, en saknad som bara växer.

Varför är mamma ledsen frågar Hampus. Eran gamlamormor Iris är riktigt sjuk och kanske kommer att dö, berättar Mormor. Vi hade redan pratat med barnen innan eftersom Iris blivit sämre. Hampus tittar på mig och frågar igen, -Men varför är DU ledsen då? ... Barn, ändå skönt att de tar det så bra. Men de vet ju att hon lever än, så får se hur det blir sen.

Jag tog fram lite gamla kort och tittade, mellan tårarna. Så lång tid, så många minnen. Så mycket vi varit med om tillsammans. Både tråkigheter och roligheter. Du förlorade din man, min morfar, på ett så grymt sätt. Du förlorade så mycket den natten. På somrarna tillbringade ni (och jag) alltid i Falkenberg, Hansagården. Husvagn och tält. Jag älskade dessa somrar. Vi cyklade till stan på led och köpte godis, kikade med kikaren på fåglarna, plockade snäckor och badade i havet. Vi spelade kort och åt smörgås med prästost på. Allt det förlorade jag med när morfar försvann. Vi stöttade varandra du och jag. Vi klarade oss igenom det, efter många tårar och resor tillsammans. Vi lämnade Sverige vid två tillfällen och det kommer jag aldrig att glömma. Åh mormor jag saknar dig så!!! Varför gör det så ont! Varför plågar jag mig själv?!

Du förlorade din syster tidigt och även din ena dotter. Våran släkt blev bara mindre och mindre. Vi stöttade varandra. Du blir stark av detta, fick man ofta höra... Jo visst, NÄR?
Din syster, över nittio år sitter vid din sida. Även hon har förlorat sin man och sina två döttrar. Nu kommer hon även förlora sin syster, dig...

Vi gick våra rundor, du och jag. Eftersom vi bodde i samma hus några år så hade jag alltid nära till dig. Du fanns alltid där. Vi spelade bingo och pratade. Du blev så fäst vid min nuvarande man, du var så glad att det blev vi. Stilig och trevlig man, tyckte du. När du efter några år fick reda på att du skulle få bli gamlamormor blev du överlycklig, lika så min mamma. Ni gick och köpte bebiskläder och längtade. När vi gifte oss var du med, även om det var hemligt bröllop. Sedan kom han, Hampus. Kärlek vid första ögonkastet. Du var med mamma, Mikael och fick hålla honom på BB. Vilken lycka! Du höll honom ofta och mycket. Ni hade något särskilt. Vi träffades ofta. Hela sommaren i Falkenberg, där vi hade varsin husvagn. Du fick se honom växa upp. Du trodde aldrig att du skulle få vara med om detta, men det fick du. Sedan föddes Hanna, extra lycka eftersom det blev en tjej. Eftersom Hampus började gå själv så var det Hannas tur att få sitta i din famn. Och där satt hon mycket. Hela sommaren, Hanna var ju bara fyra dagar när vi flyttade ner till husvagnen. Även henne fick du träffa och hålla på BB. Du har alltid varit med. Nu är det slut med det. :(

Jul, midsommar, nyår, födelsedagar och många dagar där emellan har vi alltid träffats. Du kommer saknas! Jag saknar dig! Du får inte lämna oss! Snälla!!! Stanna kvar! Det gör så ont!

Men vad jag än gör så kommer du inte tillbaka som du var innan, kanske inte alls. Det är så jobbigt att veta. Våra småbråk och tjafs, det hör ju till. Men å vad jag saknar dig!!! Vill inte känna denna smärtan.

Jag vet att du haft ont och varit fruktansvärt trött, egoistiskt av mig att vilja förlänga ditt lidande, men jag vill inte att du ska dö. Du ska alltid finnas ju! Detta kan inte vara sant! En mardröm. Jag har inte velat inse, men börjar få göra det nu. Och just nu vet jag inte hur jag ska sluta gråta.

När du tar ditt sista andetag, slipper din smärta och få somna in, tänk på att jag tänker på dig, kommer aldrig glömma dig. Kommer påminna barnen och kommer alltid vara tacksam för den tiden jag fått tillsammans med dig. Jag är med dig! Var inte rädd! Morfar kommer ta hand om dig! Berätta om Hampus och Hanna. Tala om för honom att jag saknar honom. Nu ska du snart få vila mormor. Men jag vill inte släppa taget!, snälla kom tillbaka, lämna mig inte!!!

Hoppas du vet hur mycket jag kommer att sakna dig. Jag har försökt flytt, men smärtan kom ifatt nu.

Älskade mormor, du kommer alltid finnas med mig, när du väljer att lämna oss. Vill inte gråta, vill inte känna!