Vems minnen?!

Det kändes konstigt att komma hem till mormors lägenhet. Även om hon inte bott där på länge... Det kändes tomt. Konstigt! Det känns fortfarande inte verkligt. På fredag är det begravning. Det är inget jag längtar till, men ett måste. Att ta farväl... 

Att gå runt och se alla minnen, allt påminner om mormor. Nu ska det rensas ut. Fast vi ska det lugnt. Bara saker som ska slängas ska bort. Sen tar vi en dag i taget. Men Oj vad saker hon sparat. Alla dessa år, alla dessa minnen. Mormors minnen, som vi nu ska dela ut. Hennes samling som hon varit så rädd om. Nu är de inte lika viktiga längre. Hennes minnen, hennes historia. Ska vi nu föra historien vidare, eller ska den försvinna med henne? 

Saknar henne, saknar min mormor. Den mormor som hon var innan cancern kom.  

Innan cancern bröt ner henne. Den mormor vill jag ha tillbaka. 

Tänk vad mycket vi sparar, många minnen... Vi bara köper och köper ... Tror att vi blir lyckligare då... Blir vi det?! Är det viktigt att ha allt? Jag måste sluta fly och försöka bli lycklig utan saker/kläder. Det är svårt att slänga, göra mig av med saker. Känns som om det gör ont i mig när saker slängs. Rädsla, att glömma. 

Jag vet att jag inte kommer glömma mormor, men vill ändå ha massa minnen. Då känns det som om hon är här, lever kvar. Så vi inte kan glömma. 

Jag vet att jag gömmer mina känslor, flyr från dem. Men när allt är lugnt, på kvällen, då kommer tårarna .. Då kan jag inte fly längre. Och det gör så ont. Då kommer alla minnen. Våra minnen!