En vecka av saknad

En vecka sedan du lämnade oss. Många tårar. Saknar dig. Begravningen är bestämd. Vill inte, vill inte gråta. Jag försökte rädda barnen från det.  Från vadå? Verkligheten.  Men det är jag som tycker att det är jobbigt, barnen har rätt att ta farväl. Jag kan inte rädda dem från livet vi lever i. Även om jag vill. Men det är min smärta, min sorg, som jag inte vill att de ska känna. Men de tänker inte som mig. De är faktiskt förståndigare. De är barn! De lever i nuet. Jag har mycket att lära!

Jag ville skydda barnen från begravningen, skydda dem från ... verkligheten... Skydda dem ifrån min sorg och smärta. De tänker annorlunda, de har inte samma känslor som jag. De har rätt att ta farväl, eller hur!?  Mormor hade velat ha dem där i kyrkan, hon älskade dem! Jag vill inte förstå, inte acceptera att hon är borta, det gör för ont. Men jag börjar inse nu att jag inte längre kan fly. Det har jag gjort för länge. Men sorgen gör så ont. Vill inte känna! Men jag vet att hon har det bättre nu. Slipper sin ångest och sin smärta. Hon är en ängel nu, som vakar över barnen.

Alla saker som man sparar, alla saker som man har, betyder de så mycket egentligen?! Jag blir glad av att shoppa, känner mig lycklig. Men allt som man köpt, de bara kastas sen när man dör, eller skänkes bort. Ett helt liv. Poff, väck! Klart man sparar massa minnen, men ett helt hem. Det blir dyrt att bara ha ett hem med minnen, mormors minnen, mormors lägenhet. Men hade jag haft råd, hade jag velat ha det kvar. Att åka dit och vara nära henne. Alla minnen!