Att ta Farväl

Dagen var kommen, den dag jag fruktat mest... Begravningen. Allt blir så verkligt då, det är på riktigt. Nu kan jag inte låtsas längre. Smärtan inom mig, jag vet orsaken. Jag känner ännu mer en saknad och nu kommer denna känslan fyllas på med tomhet.

Bilresan var jobbig, jag visste vart vi var påväg, jag visste att jag inte kunde fly. Har aldrig önskat att vägen till Gnosjö skulle vara mycket längre, än jag gjorde då.

Men när vi närmade oss kyrkan, förstod jag att det var dags, vi var framme. Hade hållit tårarna tillbaka hela vägen. och det gick bra, ända tills vi kom in i kyrkan och jag såg kistan. Kistan där mormor låg. Prästen kom fram och kramade om mig, och det var precis rätt tillfälle som jag behövde en kram. Vi satte oss längst fram, prästen kom dit och pratade med barnen. Förklarade om döden och att i kistan låg bara ett skal. Barnen var duktiga. De klarade detta bättre än mig. Jag grät mig igenom hela begravningen. Det gjorde så ont. Så ont att veta att mormor inte satt med oss. Att hon aldrig kommer vara hos oss igen. De tankarna och saknaden, det gjorde så ont. Jag försökte att hålla tårarna borta, men jag klarade inte det. Det gick åt många pappersnäsdukar...

Begravningen var fin, det var på Iris sätt. Hennes låtar, färger på blommorna, hennes vänner. Allt var Iris, förutom att hon inte syntes. Prästen var helt otrolig! Så duktig! En riktig fin minnesvärd begravning! Tack Susanne, Du valde rätt yrke, du är helt otrolig! Tack! Det kändes så bra att just du höll i begravning, det hade mormor velat.

Det kändes som om att sitta och plågas, när mormors låtar spelades och man såg kistan ligga där framme. Det var riktigt jobbigt. Hampus satt bredvid mig och höll min hand. Han såg tårarna och kramade min hand hårdare. Min fina lilla Kille. Hanna, däremot hade lämnat sin empati hemma, hon pratade om att hon ville steppa, att hon ville fika och frågade om hon fick spela på pianot... Kan vara hennes sätt att tackla detta på. Eller så har hon tagit allt himla bra. Bara accepterat och gått vidare. Det kändes bra att ha Hampus bredvid mig.

Att gå fram och ställa sig vid kistan var jobbigt. Lämna liljonkonvaljerna på kistan, säga Adjö. Hon älskade dessa små vita blommor, och dess doft. Det gjorde morfar med. Vill bara vakna upp och tänka att vilken mardröm jag hade. Att mormor kommer och möter oss vid dörren när vi kommer. Att hon höjer tv,n när vi pratar för högt under Vem vet mest, eller Keno. Att hon ska skaka på huvudet när vi äter och ändå äter med oss. Skrattet när barnen säger något roligt. Leéndet när barnen kramar om henne. De kloka orden och den arga rösten när man nämner Facebook... Jag saknar allt! Jag saknar Mormor.

Kyrkan var full av folk. Många kände man igen. Kom ihåg, mindes var och när vi träffats. Många från posten , där hon arbetat och hållit kontakten. Ungdomsvänner, de få som finns kvar. Många har redan gått bort. Släkt och vänner. Det var jobbigt att se allas tårar. Mormor fattades, så många som vill träffa henne och hon är redan borta :(... Terje kom enda från Norge för att ta farväl. Mormor gillade honom väldigt mycket. De hade något särskilt, en egen historia. De hade många minnen ihop. Det var så fint, att se alla stå där, för Iris skull. Säga Adjö. Det gjorde så ont. Alla har vi förlorat någon, en syster, en mamma, mormor och gamlamormor, en släkting, en vän, en bekant. Jag har förlorat min mormor, som alltid funnits. Minnerna har jag med mig. Hade ju velat ha mer minnen med henne. Men hon slipper lida nu. Hon får träffa morfar nu. Jag vet att hon finns där uppe någonstans, och håller ögonen på oss.

Tack alla som kom! Det betydde mer än ni tror! Tack för alla kramar och fina ord. Tack!

När alla sagt adjö åkte vi ner till församlingshemmet, där de närmsta träffades igen. En önskan mormor hade haft. Där kändes det lite lättare. Man kunde hålla tillbaka tårarna igen. Vi åt och pratade. Både om Iris, begravningen som alla tycktes vara så impade över. Den var så fin, så personlig. Iris hade varit nöjd! Barnen sprang runt och lekte. Barn ger så mycket har jag märkt. De vet hur man gör. De är klokare än oss.

När jag trodde allt var över så ställde sig en person upp och höll ett tal om Iris. Då var det nära att tårarna kom, jag var liksom inte beredd på detta. Ett mycket fint tal! och efter honom så var det ett tal till. Också fint och jag fick kämpa för att inte börja gråta igen... Det är lättare att fly, känslomässigt... Men inte lätt när två så fina personer talar så gott om Iris, som om hon inte fanns... Ja, det är ju så... Måste inse det nu.

Innan vi åkte hem till Mellbystrand igen åkte vi till kyrkogården, där mormor nu ligger. Bredvid morfar. Vi tände ljus och tittade på alla fina blommor. En lättnad att det är över. En sorg att det nu är verkligt.  

Farväl mormor! Vila i Frid

På kvällen satt vi och pratade gamla minnen och lite annat. Vi skrattade, det kändes ändå som ett lyckligt avslut. Gick inte och lade oss förrens halv tre, då "hörde" jag Iris röst -Är det inte dags att gå och lägga sig nu! ... Ni som känner henne kommer le nu och komma ihåg just detta. Hon var speciell mormor! Glömmer henne aldrig!