Minnen

Ibland längtar jag tillbaka till när jag var liten, då man hade drömmar och inga bekymmer, inga stora i alla fall. När man tillbringade dagarna hos mormor och morfar. Jag trivdes i lugnet, att få sitta på golvet och leka. Hade ett skrin med massa halsband, som blev till ormar i leken. Ormar, konstigt, jag är ju livrädd för ormar. Var med mormor på bingo, ibland vann jag. Men det mysigaste var i mitten av bingot när alla plockade fram sin fika. Det var så gott, en ostsmörgås och några kakor. Mormor hade alltid kaffe med sig och grädde i en medicinburk.

 På somrarna var jag med dem i Falkenberg i husvagnen. Det var underbart! Gå till klipporna och spana efter fåglar, plocka snäckor, cykla in till stan, tillverka björkvispar, plocka nyponrosor och lägga i en burk. Att få vakna på morgonen och gröten var färdig, och en smörgås med prästost på. Vi spelade kort på kvällarna och ibland även med enkronor. Men det var hemligt!

På torsdagarna var det Rederiet som gällde. Då åt vi alltid i tvrummet, smörgås med prästost och ett glas mjölk. Morfar satt alltid i sin trästol och mormor i sin skinnfotölj. Jag satt i soffan. Tyckte att Viggo var läskig då...

Mormor stickade ibland och morfar läste tidningen. Jag lekte på golvet. Hade en pyjamas som även min mamma har haft och som nu min flicka har. Många minnen har jag från barndomen, och den mesta tiden är hos dem. Eftersom mamma var dagmamma så var huset alltid fullt med barn, då var det skönt att komma därifrån.

Jag och morfar gick och samlade burkar ur soptunnorna på kvällarna, det var våran grej. Då låtsades jag att jag spottade ut mitt tuggummi. Vi tjänade en del. Och pengarna fick jag :).

Följde med till graven, där bland annat gamlamormor Gerda låg. Nu för tiden känns det som om nästan alla man kände när man var liten, ligger där på kyrkogården.

Tiden går fort. Ibland glömmer man bort att stanna upp. Tänka och pusta ut.
Morfar tyckte att det räckte 1997, hann aldrig säga farväl. Många därefter har också lämnat oss men då i sjukdomar...

För tre år sedan trodde vi även att mamma skulle lämna oss. Hon fick åka ambulans till Lund och få beskedet att hon hade hjärnhinneblödning och de visste ej hur det skulle gå. Det samtalet glömmer jag aldrig. Det kändes som om jag drömde en mardröm men kunde inte vakna. Det kunde bara inte vara sant. När ledsamma saker hände i film, kan man tänka att det bara är film, men detta, detta var på riktigt. Det är då man märker vem ens riktiga vänner är. Malin kom och hämtade mig och vi åkte till havet. Vi bara satt där. Jag grät och grät och Malin bara sa -Gråt du, det är fruktansvärt, du får gråta. Men du måste äta!, Hon sa så många sanna ord. Inte bara att det skulle gå bra, för det visste hon ju inte. Men hon sa att Du kommer klara det, det kommer bli jobbigt, men du klarar det. Jag ville bara ta med mig barnen och åka luftballong... Varför vet jag inte, men det var så nära himlen man kunde komma. De orden Malin sa hjälpte, inte just då men när jag lugnade ner mig. Hon var till stor hjälp. Tack! Tack för att du finns!!!  Dagarna gick och vi såg framsteg varje dag, men jag grät mig till sömns. Jag var så rädd. Mormor var här och kramade om mig, hon tröstade mig. (Men nu är det hon som är dålig). När mamma skulle komma hem var jag jätterädd, tänk om det händer igen. Man märker på henne att hon inte är som innan, trött mm. Fortfarande känner hon av huvudvärk och får bara göra en sak om dagen, sover mycket och är glömsk. Men är så lyckad lottad som fick ha henne kvar.

I två år nu har vi gått och trott att det är den sista månaden mormor är i liv. Strupcancer som hon först fick bort men som kom tillbaka :(. Nu finns inget mer att göra. Och det känns i hjärtat när man tänker på henne. Hon har alltid funnits och ska alltid finnas! Men jag vill inte att hon ska lida. Det gör så ont att vara ledsen och när man tänker på hur hon måste känna och med hennes ångest. Det är så grymt! När man ringer och hör att hon inte hostar och orkar prata, då känner man ett hopp. Ge inte upp, vi fixar detta! Tillsammans!