Från dröm till mardröm

Efter en helt otrolig helg börjar jag så smått bli mig själv igen. Mycket sömn. När jag tänker tillbaka på helgen får jag ett leénde på läpparna. Det var SÅ roligt! Är så himla glad att jag fått vara med om detta. Att få tankarna på annat. Men vardagen kommer snabbt tillbaka, med allt vad det innebär. Barnens kläder, gympapåse, läxor, djuren, städning mm. Och det som jag helst vill glömma helt, inte tänka på, inte vara med om... Mamma berättade att mormor börjar bli sämre, hon har strupcancer. Detta har hon haft i tre år och läkarna säger att hon lever på övertid. Nu börjar detta visa sig mer. Jag förtränger det, jag vill inte tänka. Hon har alltid funnits och ska alltid finnas. Min mormor! Att se henne tyna bort är rena mardrömmen. Vill inte att hon ska lida, men inte heller att hon ska förvinna.

När vi först fick reda på att hon hade cancer, var en hemsk tid. Vi trodde att varje dag var den sista. Varje jul, nyår mm. Så tårarna och rädslan började redan då, för tre år sedan. Så vi har redan sörjt känns det som. Nu vill man stänga in alla jobbiga känslor. Sluta tänka. När jag tänker på hur mormor måste känna och hennes ångest, måste jag tänka på något annat.

   Jag saknar dig redan !